Vesa Loitto och Karin Öllinger kan se detaljerna i cellerna tack vare mikroskop. Foto Kajsa Juslin Nobelpriset i kemi år 2014 belönade upptäckter som lett fram till superupplösande optiska mikroskop, vilket fick forskarna på mikroskopienheten att utbryta i högt jubel. Då, för drygt fem år sedan, önskade mikroskopienhetens föreståndare Vesa Loitto att någon dag få ett högupplösande mikroskop till Linköping. I dag är det på plats.
– Vi fick ett begagnat så kallat STED-mikroskop från SciLifeLab i Stockholm. Ett nytt kostar många miljoner, men vi behövde bara betala en bråkdel av det för att transportera hit det. Men själva ljuskällan var trasig. Det var lite svettigt ett tag, till dess att vi tack vare ett bra serviceavtal fick en ny gratis. En sådan multifotonlaser kostar långt över en miljon kronor, säger Vesa Loitto, föreståndare på Mikroskopienheten på Medicinska fakulteten vid LiU.Kjersti Tunströmer studerar hur blodproppar bildas. Foto Kajsa Juslin
Det var länge allmänt vedertaget att vi aldrig skulle kunna se de riktigt små strukturerna i vår värld, som virus och proteiner, i ljusmikroskop. Gränsen för bästa möjliga upplösning förmodades vara vid halva ljusets våglängd, 0,2 mikrometer. Det superupplösande STED-mikroskopet däremot låter forskarna se detaljer med en upplösning på 50 nanometer, alltså mindre än en tusendel av tjockleken på ett hårstrå. En annan stor fördel är att tekniken låter forskarna titta på levande celler. De kan exempelvis följa hur enskilda blodplättar rör sig och tillsammans bildar en blodpropp, hur det går till när celler omsluter proteiner och andra biomolekyler och ”äter upp” dem, eller hur skadliga proteiner sprids från en nervcell till nästa vid Alzheimers sjukdom.