Från ryttare i ungdomslandslaget i fälttävlan till lovande cancerforskare med världen som arbetsplats. Tävlingsinstinkten och drivet har tagit Linda Bojmar till nya och spännande marker i forskarvärlden. Hemvändaren ska genomföra studier i Sverige som är de första i sitt slag.
Efter ett par år i USA har Linda Bojmar återvänt till Sverige för att fortsätta sin forskningsresa. Forskningen som hon ska bedriva vid Linköpings universitet bygger vidare på pilotstudier som hon har utfört under sin tid som postdoktor i David Lydens labb vid Weill Cornell Medicine och Memorial Sloan Kettering Cancer Center i New York. Hon ska utforska leverns roll i de processer som bidrar till att cancer i bukspottkörteln kan sprida dottertumörer till levern.
Pre-metastatiska nischen
Forskningen handlar primärt om cancer i bukspottkörteln, eller pankreas, som är en aggressiv form av cancer med hög dödlighet och begränsade möjligheter till behandling. När tumörcellerna spridit sig till levern och bildat dottertumörer, så kallade metastaser, är överlevnaden vanligtvis kort. I sin forskning kommer Linda Bojmar undersöka tidiga steg i spridningen av dottertumörer till levern. Hypotesen är att levern har en aktiv roll i denna process och att det sker förändringar i levern som antingen främjar eller motverkar metastasering dit. Dessa förändringar hoppas forskarna kunna mäta i ett tidigt stadie innan metastaseringen har skett.
- Vi försöker titta på något som vi kallar för den pre-metastatiska nischen - ett koncept som myntades av min PI (principal investigator/forskningsledare), David Lyden, i USA. Under pilotstudierna i USA fokuserade vi på levern då vi visste att de cancertyper vi intresserade oss för skulle sprida sig dit. Vi ville också se vad som sker i levern när den primära tumören växer och hur det styr om man får metastasering tidigt, i ett senare skede eller kanske inte alls. Vi ville försöka se om det är någonting hos levern som vi kan använda för att hjälpa oss bromsa det här helt enkelt.
Leverbiopsier från patienter
Linda Bojmar arbetar för fullt med att få i gång sitt labb i Linköping. Foto John Karlsson Det har gjorts flera djurstudier som indikerar att det existerar förändringar i levern. Det Linda Bojmar startade då hon kom över till New York var en humanstudie (studie på människor) där hon och forskarteamet tagit leverbiopsier från patienter för att titta om det händer något i levern. Att ta leverbiopsier på patienter är inte helt lätt. Hon hade en önskan om att starta upp studien i Sverige innan hon for till USA, men så blev inte fallet. Nu har det gått ett par år och pilotstudierna i USA har visat på goda resultat.
- Nu med ett hundratal patienter i USA vet vi att det inte är någon större risk att ta leverbiopsier. Levern är tacksam för den växer till. Vi ska starta det här i Linköping också.
Leverbiopsierna görs vid operationer, men det kan vara svårt att följa om man till exempel vill se om cancern kommer tillbaka. Knutet till biopsierna tittar Linda Bojmar och forskargruppen även på små partiklar i blodet. Partiklarna innehåller proteiner och via partiklarna kan celler kommunicera med varandra på avstånd – både i friskt tillstånd och vid sjukdom. De kallas extracellulära vesiklar och partiklar, EVP.
- De här vesiklarna ändras om cellerna blir maligna (elakartade) eller om någonting sker i den här mikromiljön. Vi vill använda de som biomarkörer för att på ett lättare sätt kunna följa. Vi försöker knyta vad vi ser i levern och vad som händer i levern till vad vi faktiskt kan detektera i blodet.
En biomarkör är en biologisk variabel som speglar en fysiologisk förändring till följd av sjukdom, läkemedelsbehandling eller annan yttre påverkan. Biomarkörer är ämnen som lätt kan mätas i exempelvis blod.
Den humanstudien vi gör är den absolut första i sitt slag.
Nästa naturliga steg är att applicera forskningen i en svensk kontext och genomföra studien i den svenska populationen med bas i Linköping. Linda Bojmar utanför glasentrén vid Campus US. Foto John Karlsson
- Konceptet för den här typen av forskning har börjat uppmärksammats. Det finns många in vitro- och in vivo-studier i djurmodeller. Det börjar spridas runt om i världen vilket är jätteroligt. Den humanstudien vi gör är den absolut första i sitt slag. Om resultaten håller så hoppas vi att det ska bli ett nytt stort forskningsfält.
In vitro avser ofta forskning med odlade celler, medan in vivo betyder ”i det levande”. När man pratar om in vivo-metoder så betyder för det mesta djurförsök. Men även försök på frivilliga människor är in vivo-försök.
Linda Bojmar hoppas att forskningen i ett första steg ska kunna hjälpa patienter med bukspottkörtelcancer. I dagsläget har de en dålig prognos.
- Man kan säga att vi försöker skräddarsy med hjälp av de medel som vi har i dag. Nästa steg är ju så klart att se om vi kan hitta några nya molekyler i det här som man kanske skulle kunna rikta behandling mot till exempel immunförsvaret. Om man bara generellt behandlar med de medel vi har i dag, hjälper det inte mycket för pankreascancer, men det kan bero på att man inte ger det till rätt patient. Det kanske bara är den gruppen där det finns ett aktivt immunsvar där det faktiskt hjälper. Då måste vi på något sätt hitta de antingen genom blodet eller genom levern eller deras tumör. Det blir nästa steg.
Att förlänga överlevnaden för patienter är första fokus.
- Vi hoppas kunna förlänga överlevnaden för patienter med främst pankreascancer, men även de som har cancer i magtarmen eller matstrupen. Många av de typerna som sprider sig till levern främst. Det är första fokus.
Forskarteamet i Linköping
Under hösten 2022 håller Linda Bojmar på att starta upp för fullt i Linköping. Det etiska protokollet är godkänt för att genomföra den humana studien här i Sverige. Med stöttning av Cancerfonden, Vetenskapsrådet och Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning (SSMF) som är hennes tre större sponsorer för tillfället ser hon fram emot att komma i gång.
- Vi har kommit igång med de svenska studierna och rekryterat de första patienterna som ska vara med i den här studien och ge leverbiopsi. Nu planerar vi uppstart för magsäck- och matstrupscancerpatienter. Efter det följer tarmcancer. Vi har även börjat informera om studien vid andra sjukhus i Sverige. Jag håller på att starta upp mitt labb och tar itu med frågor kring var vi ska hålla hus och vilka samarbeten vi kan initiera på LiU. Att få komma i gång ordentligt är det som är mest spännande för tillfället.
Ett senare steg blir att involvera fler centra i Sverige för bukspottkörtelcancer.
- Det finns ett svenskt nätverk som heter SSPAC - Swedish Study group for pancreatic cancer som vi är en del av och som har stöttat mig även när jag var utomlands. De ligger bakom vissa av de här anslagen. Det involverar centran i hela Sverige. Vi ska informera om studien för dem och se om vi har ytterligare centra intresserade. Även inom Norden är tanken. Det är nog några år till dess.
Hur ser din forskargrupp ut?
Möte med Lindas translationella forskargrupp med kliniker och prekliniker från olika discipliner. Foto John Karlsson - Det är en brokig skara. Det är translationellt och det är så jag tänkt att det ska vara. Det bygger på kliniker och prekliniker från olika discipliner som försöker göra sitt bästa för att driva de här projekten framåt. Det är sättet vi drivit projekten i USA också. Det blir väldigt viktigt att involvera de här personerna.
I gruppen ingår Hakon Andersen Blomstrand (patolog), Anette Jönsson (forskningssköterska), Anna Lindhoff Larsson (forskningssköterska), Carolin Jönsson (forskningsingenjör), Linda Bojmar, Bergthor Björnsson (kirurg och biträdande professor), Jonas Burman (biomedicinsk masterstudent, blivande doktorand), Per Sandström (kirurg och professor), Constantinos Zambirinis (kirurgisk onkolog), Peter Gumberger (ST i kirurgi och blivande doktorand) och Elena Arlaman (blivande forskar-AT).
Hon betonar vikten av att alla som är involverade i projekten ska vara delaktiga i hela kedjan av händelser.
- Jag vill inte att en kirurg skär ut en bit vävnad för att sen inte veta vad som händer fortsättningsvis. Jag vill att personerna i projektet ska vara delaktiga och det vill de också. De som jag jobbar med här vill vara med i projekten. De är med i alla delar, handleder och är med hela vägen igenom.
Detsamma gäller för studenterna.
- Det är likadant för studenterna. Även om man får ett prov och står på ett labb och jobbar med analyser så vill jag att man ska veta var det kommer ifrån, vem det kommer ifrån och varför det kommer därifrån. Då får alla en större helhet och det blir roligare. Vi håller på att svetsa samman det här teamet.
Hästvästen mot labbrocken
Fastän forskningen tar upp mycket tid försöker hon finna tid till andra aktiviteter. I unga år var hon professionell ryttare i ungdomslandslaget i fälttävlan. Men det kom en tid då hon var tvungen att göra ett val. Samma dag som hon påbörjade sin forskarutbildning lämnade hon bort sin sista häst. Saknaden efter ridningen har varit stor. För att hålla i gång flåset valde hon att snöra på sig löparskorna. En dag under en löptur upp längs East River i New York stötte hon på en skylt med en hästsymbol på. Undangömt i skuggan av Manhattan hittade hon ett par små, röda lador med staket runt. Ungdomslandslaget i fälttävlan under Nordiska mästerskapen i Danmark 1999. Linda Bojmar är den tredje ryttaren från vänster på hästen Blue Steel. Landslaget tog guld i lagtävlingen och Linda tog brons individuellt.
- Det visade sig vara ett gammalt par, nu är de över 90 år, som driver en liten ridklubb på sommaren. Den ridklubben har jag varit involverad i under de senaste åren. Jag trodde inte att jag skulle hitta en ridklubb där, bara en gångbro bort. Ganska häftigt att se Manhattan när man rider. De flesta som bor på Manhattan vet inte om att det finns. Om man är en lantis som jag så hittar man väl sådana ställen, skrattar Linda Bojmar.
Från de små, röda ladorna var det en promenad över gångbron till Manhattan och Upper East Side och labblokalerna där hon tillbringade sina dagar.
Kärlek på labbet
Hon gjorde inte bara spännande forskningsfynd i labbet. Hon fann också kärleken där. Inom forskningsprojektet hon drev träffade hon sin man.
- Han är kliniker och jobbade på cancercentret tillsammans med de kirurgerna som arbetade med proverna. Man kan bokstavligen säga att vi träffades på labbet.
Linda Bojmar med sin yngste son under mötet med forskargruppen på US. Foto John Karlsson
Jag trodde nog inte att det skulle vara så svårt att ha barn med den här karriären.
Nu har de två barn tillsammans och målet är att hela familjen ska rota sig i Linköping. Hennes man arbetar kvar i USA fram till sommaren 2023 och ska sedan arbeta på US som forskande kirurg.
- Det är till viss del språkbiten som han måste hitta tid för. Vår äldste son är trespråkig. Jag pratar svenska med honom, min man pratar grekiska med honom och så pratar vi engelska emellan oss. Min man kan svenska på en treårings nivå, men kanske inte till en 70-årig patients nivå, skrattar hon.
Hon rider inte på elitnivå längre, men tävlingsmänniskan i henne finns kvar minst sagt.
- Jag trodde nog inte att det skulle vara så svårt att ha barn med den här karriären. Jag är tävlingsinriktad så jag löser det ju på något sätt.
Att vara småbarnsmamma med båda fötterna på varsin sida av Atlanten och samtidigt ta sin forskning framåt kräver mycket menar Linda.
- I Sverige finns ju knappt någon lösning förrän barnet är ett år och kan börja förskola. Då får man lösa det själv om man känner att man vill driva sin forskning framåt annars står det ju still i ett år. Det måste man nog ha i åtanke. Forskning är internationell och om man vill vara konkurrenskraftig mot utlandet är det svårt att bara stänga ner här i Sverige. Det är verkligheten, på gott och ont. Att ha basen i Sverige kommer nog underlätta och innebära trygghet. Ibland känner jag att kanske kommer bli en slags ambassadör för att jobba internationellt med en internationell familj med barn på ena armen. Det gör inte så mycket tycker jag.
Vad har hänt i ditt forskarliv om fem år?
- Då har vi lite resultat från Sverige och förhoppningsvis bekräftar resultaten det vi har sett i USA - att levern spelar en roll i metastaseringsprocessen. Att vi kanske också har bekräftat några av de målmolekyler vi ser på de här extracellulära vesiklarna och att de kanske kan användas som behandlingsmål. Att vi kan använda någon form av drog för att bromsa förloppet och därmed få lite bättre förutsättningar för den här patientgruppen. Om fem år har vi förmodligen också studier i gång på de andra tumörtyperna och då ser vi också om det finns skillnader eller likheter. Om det är så att vi kan använda något generellt mot just spridning till levern eller om vi behöver behandla de på olika sätt beroende på vilken primärtumör de har.
