– Jag gillade de flesta ämnena i skolan, men var väldigt förtjust i matte och slöjd. Det senare var kreativt och pilligt och det ligger kvar lite i det vi gör idag, berättar Sara Liin samtidigt som fiskmåsarna utanför Campus US väsnas så att vi får krypa närmare mikrofonerna i vårt Zoom-samtal.
Hon är uppvuxen i Sandviken, men förutom intresset för matte och slöjd var hon också en duktig medeldistanslöpare där 400 och 800 meter var paradgrenarna. Det tog henne söderut och in på ett löpargymnasium i Sollentuna.
– Det var då som jag upptäckte det här med att labba, jobba med celler och läsa om vad som händer i våra kroppar, berättar Sara när hon tänker tillbaka på gymnasietiden där hon kombinerade studier inom natur/genteknik med passionen för löpning.
Läraren som drev inriktningen var lektor, men hade börjat undervisa på gymnasiet och det var hon som sådde ett frö hos Sara.
– Min lärare på gymnasiet var den som vidgade mitt perspektiv rörande vad en forskare kan forska om och det var där som lusten väcktes, förklarar hon.
Inspirera till forskning
På samma vis som Saras lärare inspirerade henne, ska hon nu göra detsamma. Under hösten 2020 blev Sara invald som ledamot i Sveriges unga akademi (SUA) där hon bland annat arbetar med att få barn och unga intresserade av forskning.
– Det som är spännande och utmanade är att jag brukar undervisa vuxna människor och tala på konferenser. Nu ska jag lära mig hur man fångar intresset hos en betydligt yngre målgrupp, nämligen barn.Sara Liin visar upp boken "Forskardrömmar" under Zoom-samtalet.
Nyligen släpptes barnboken ”Forskardrömmar” som ett initiativ av ledamöter inom SUA. Sara tillhör den arbetsgrupp vars uppgift är att nå ut med boken till målgrupperna.
– Det känns väldigt roligt att framöver få träffa skolklasser, göra biblioteksbesök och ta fram lärarmaterial kopplat till boken.
Att vara med i akademin ser hon redan stora fördelar med då hon får träffa forskare som befinner sig i liknande situation som henne själv.
– Inom akademin träffar jag jätteduktiga forskare inom helt andra ämnen som ser helt annorlunda på till exempel karriärvägar, forskningsmedelsansökningar eller hur man koordinerar en grupp. Jag tror det är rätt nyttigt att inte bli för hemmablind.
Fascination för jonkanaler
Saras olika livs- och karriärval har varit en nyttig ingrediens i att inte bli för hemmablind. Efter löpargymnasiet valde hon att plugga medicinsk biologi vid Linköpings universitet.
– Det var några studenter från medicinsk biologi vid LiU som besökte vår gymnasieskola i samband med en utställningsdag. De berättade vad utbildningen innehöll och vad man kunde göra efteråt. Det inspirerade mig att vilja läsa på mer och bli intresserad av utbildningen.
När hon hade läst klart medicinsk biologi började hon doktorera hos Fredrik Elinder på jonkanaler i nervsystemet, hur de fungerar och hur man kan reglera dem. Fascinationen lever än idag i högsta grad då Sara fortsatt att forska på jonkanaler, men mer kopplat till hjärtat.
– Ju mer man börjar nysta i det här och försöka förstå hur de här proteinerna fungerar, antingen vad som fungerar bra och vad som kan gå fel, öppnar sig nya frågor som man gärna vill besvara.
Passionen och fascinationen kring jonkanaler har funnits med under hela Saras forskningskarriär. Men det kan vara svårt för en utomstående att förstå sig på vad arbetet betyder och vad det kan leda till.
– Min familj undrar ibland om jag aldrig ska göra någonting nytt eller om vi kommer fram till någonting någon gång, skrattar Sara.
Hitta sin forskaridentitet
Efter att ha avslutat sina doktorandstudier, for Sara till USA och University of Miami under hösten 2012 och jobbade under en tvåårsperiod med en forskargrupp på Floridas östkust. Där startade hon samarbeten med andra som inte fanns vid LiU för att lära sig nya saker.
Sara Liin, docent i neurobiologi vid Linköpings universitet, står i korridoren utanför sitt kontor på Campus US. Foto John Karlsson– Jag hade en tydlig tanke att jag ville starta samarbeten med forskargrupper som kunde saker som jag själv inte hade kunskap om. Med samarbetena och diskussionerna som kom till där, hittade jag frågorna som jag ville besvara.
Planerna på att bygga upp en självständig forskarlinje tog form och Sara blev, som det ibland kallas, en hemvändare när hon kom tillbaka till Linköpings universitet efter vistelsen utomlands.
– För mig har det varit viktigt att fundera över vad som är min forskaridentitet. Vad det är som jag brinner för och vill bygga min forskargrupp kring. Det kan annars bli svårt att få olika forskningsmedel om det inte syns att man har en egen drivkraft och egna idéer.
Att sätta jonkanalen i ett sammanhang i kroppen är vårt stora äventyr just nu
Forskning som berör
Efter postdok-vistelsen i Miami, fortsatte Sara att etablera sig som forskare och finansieringsansökningarna gav resultat. Att det är svårt att få större forskningsmedel är många medvetna om. Att få det från europeiska forskningsrådet är få förunnat. Sara fick i hård konkurrens ett av 2019 års ERC Starting Grants från det europeiska forskningsrådet på runt 15 miljoner kronor till ett projekt om rytmrubbningar i hjärtat. Ett år har gått sedan projektet drog i gång.
– Vi befinner oss just nu mitt uppe i äventyret. Att sätta jonkanalen i ett sammanhang i kroppen är vårt stora äventyr just nu, berättar Sara.
Forskningen berör och engagerar många, inte minst de familjer som drabbas hårt när någon närstående får rytmrubbningar i hjärtat eller plötsligt hjärtstopp. I ganska många fall beror det på att man har ärftliga förändringar i den typ av proteiner som finns i hjärtat som heter jonkanaler.
– Vi försöker nysta i vad det är som går fel i proteinerna när de inte fungerar som gör att de orsakar de här sjukdomarna. Alla vill ha ett hjärta som fungerar bra, slår rytmiskt och fint.
Ibland får Sara frågor från patienter om hon har något läkemedel att erbjuda. Hon försöker alltid vara tydlig i sin kommunikation och understryka att det rör sig om grundforskning som hon och hennes forskargrupp bedriver, men som förhoppningsvis i samarbete med andra aktörer kan komma patienterna till gagn i framtiden.
– Vår förhoppning är att den grundforskning vi bedriver kan bidra med viktiga pusselbitar för hur sjukdomar som hjärtarytmi och epilepsi kan behandlas.
Att upptäcka nya saker, vare sig det är mountainbikecykling, löpning eller jonkanalers flera dimensioner, verkar vara Saras melodi. Detektivarbetet i hennes forskning är just nu inne i en mycket spännande fas.
– Det som gör att jag tycker att de är så fascinerande är att jonkanalerna har så många dimensioner. Det är väldigt spännande att de har ett liv i sig själva, men att det är så många saker som påverkar dem, fortsätter Sara.
På bilden ser vi oocyt (äggcell) från afrikansk klogroda som uttrycker mänskliga kaliumjonkanalsproteiner märkta med en grön fluorescerande molekyl, vilket gör att proteinerna kan synliggöras med mikroskoperingstekniker. - När vi tog bilden kände vi oss som astronauter som upptäckt en ny planet, säger Sara. Foto Lisa-Marie Erlandsson
Pandemireflektioner
Ett år som präglats av covid-19-pandemin har gjort att arbetet saktats ner något. Mycket har behövt anpassats där exempelvis experiment och rekryteringar gått långsammare än vanligt. Även om det funnits nackdelar har det ändå frigjort tid till reflektion.
– Vissa saker har gått lite långsammare, men det har också tvingat oss att tänka efter och planera mer. Ibland kan eftertänksamhet och god planering löna sig och i det stora hela har det fungerat ganska bra.
Sara Liins forskargrupp bedriver preklinisk forskning om hjärtats jonkanaler i sitt labb. Foto John KarlssonDet senaste året har också bjudit på forskningsöverraskningar och kommande finansieringsansökningar. Forskargruppen blev överraskade under det EU-stödda projektets gång.
– Under kartläggningen att sätta jonkanalen i ett större sammanhang i kroppen har vi också upptäckt ett antal molekyler som kan skilja mellan väldigt närbesläktade jonkanaler. Det hade vi inte riktigt förväntat oss, men det har plötsligt öppnat en ny spännande riktning.
Upptäckten har lett till nya finansieringsansökningar. Även om Sara hunnit forska mycket inom sitt område är det ändå mycket som är nytt. Projektet har tagit ut henne och forskargruppen på okänd mark, men det inspirerar.
– Det är väldigt kul att få zooma ut från att titta på själva jonkanalen till att fundera över vad befinner den sig i för miljö och vad blir den påverkad av. Och hur kan vi kartlägga det på ett sätt som kanske är viktigt om man sen funderar på hur ett helt hjärta fungerar eller en hel kropp.
Viktiga pusselbitar
Det är ett idogt pussel att lägga i grundforskningen som forskargruppen bedriver. Det som gör forskningen unik är den stora helhetsbilden, menar Sara.
– En sak som gör forskningen unik är att vi försöker koppla ihop det väldigt detaljerade och molekylära med vad som kanske kan vara relevant för kliniken, patienten eller den mänskliga kroppen. Det tror jag ganska många gillar med den forskningen vi gör.
- Jag upptäckte mountainbikecykling som en ersättning till löpning och det ger i stort sett samma fina fördelar som löpning med naturupplevelser, flexibilitet och bra flåsträning, säger Sara Liin. Foto Sara LiinAtt få tiden att räcka till är ibland svårt. Många timmar i labbet blir det, intygar Sara, men det är också ett yrke med mycket frihet.
– Det kräver stort engagemang, men det finns också mycket flexibilitet och frihet i hur vi jobbar. Att vara forskare, i alla fall för mig, innebär att jag i tankarna funderar mycket över mina projekt. Då har jag fördelen att ha ett jobb där jag kan plocka upp datorn hemma på kvällen.
Löpningen som upptog mycket tid i yngre år har på grund av strulande hälsenor nu fått ge plats åt ett nyfunnet intresse.
– Nu när jag inte kan springa har jag upptäckt mountainbikecykling i stället. Nästan allt man kan göra ute i skogen tycker jag är roligt. Trädgårdsfix som att gräva, plantera träd och klippa buskar tycker jag också om, säger Sara avslutningsvis.
