Det råder inga tvivel om att klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar och sedan i början av 90-talet har regeringar världen över gemensamt försökt att få bukt med problemet genom FN:s klimatförhandlingar.
I november är det dags för FN:s årliga klimatmöte, som i år är i Bonn, och går under namnet COP 23. Då träffas alla länder som skrivit under klimatkonventionen för att förhandla om hur man ska anpassa sig till klimatförändringarna, hur växthusgaser ska minskas och hur allt ska finansieras.
Kritik har under många år framförts kring att klimatförhandlingarnas arbete går för långsamt och är ineffektivt. Men, bilden är inte riktigt så mörk som den målats fram. I alla fall inte enligt klimatforskarna Björn-Ola Linnér och Eva Lövbrand.
Björn-Ola Linnér använder smörgåsbordsliknelsen för att beskriva den mångfald av aktörer som deltar i FN:s stora klimatkonferenser. Man kan säga att buffén av kallskuret, varma rätter och desserter som står på ett smörgåsbord i FN-sammanhang motsvaras av stater, icke-statliga aktörer av många slag, mellanstatliga organisationer och fler.
– Det är lätt att glömma att mycket positivt sker i FN-sammanhang, eftersom det är processer som sker över lång tid, säger professor Björn-Ola Linnér, som forskar om hur politiska processer och aktörer påverkar för samhällsomställningar mot hållbar utveckling.
Avtal är viktiga – men inte allt
I ett specialnummer av den vetenskapliga tidskriften Environmental Politics undersöks icke-statliga aktörers roll i det internationella klimatsamarbetet. Björn-Ola Linnér och Eva Lövbrand är redaktörer tillsammans med Karin Bäckstrand och Jonathan W. Kuyper, från Stockholms universitet.
Vad de kommit fram till, tillsammans med sin kollega Mattias Hjerpe, är att FN:s klimatkonferenser gör skillnad och påverkar långt bortom konferensbordet.
– Ofta ställs klimatmötenas avtal i fokus, och de är naturligtvis viktiga, men det som ger klimatkonferenserna dess styrka är alla sociala relationer och mångfalden av nationella och transnationella aktörer, aktiviteter och policyprojekt, säger universitetslektor Eva Lövbrand som forskar om hur miljö, kunskap och politik hänger ihop.
Med hjälp av 12 intervjuer och 2249 enkäter med konferensdeltagare har bilden av FN som en kokande politisk kittel vuxit fram. Klimatkonferenserna tjänar ett brett syfte för de inblandade och de brokiga mötena hålls ihop av deltagarnas olika förväntningar, motiv och erfarenheter.
– De flesta konferensdeltagarna deltar på klimatmöten för att nätverka, bygga interpersonella relationer, lära av varandra och främja en känsla av samhörighet. Detta är saker som de sedan har nytta av i det lokala klimatarbetet hemma, säger Eva Lövbrand.
Icke-statliga aktörer har fått en mer framträdande roll
En aktör som de senar åren kommit att spela en allt större roll är de icke statliga-organisationerna (exempelvis städer, företag, religiösa samfund, ursprungsbefolkningar, aktivistgrupper och fackförbund). Detta blev ännu tydligare när USA med Donald Trump i somras lämnade klimatförhandlingarna.
– Detta innebar att de icke-statliga aktörerna tog ytterligare ett steg framåt. USA försvann som nationell part, men på andra nivåer är de högst närvarande. Det som för det globala klimatarbetet framåt sker inte bara mellan stater eller vid avtalsbordet utan också i samtal i korridorer. Eller på hemmaplan när icke-statliga aktörer jobbar lokalt för klimatomställning, säger Björn-Ola Linnér.
Klimatarbetet står och faller alltså nödvändigtvis inte med att USA som stat deltar. Det kan till och med förenkla att inte ha någon som motarbetar vid konferensbordet.
Klimatarbetet styrs mindre uppifrån
Forskarna menar att det är ett nytt landskap av internationellt klimatsamarbete som vuxit fram. Ett samarbete som tog fart efter den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Efter detta möte ersattes det toppstyrda klimatarbetet med ett nedifrån och upp-samarbete och stater och icke-statliga aktörer började arbeta tillsammans i högre utsträckning.
– Genom Parisavtalet har icke-statliga aktörer fått ännu större chans att spela roll i de multilaterala processerna. De är viktiga för att implementera beslut eller riktlinjer, som experter på sina områden och för att övervaka att de nationella åtagandena följs, säger Eva Lövbrand.
– FN:s roll har allt mer kommit att likna dirigentens och klimatkonventionens sekretariat håller i taktpinnen för olika aktioner och åtgärder. Man spelar inte alltid i synk, men det gör inget för det bidrar till en dynamik, fortsätter Björn-Ola Linnér.
Slutsatsen är alltså att FN har blivit allt mindre toppstyrt, att olika aktörer samarbetar mer och även aktörer utanför förhandlingsbordet i högre grad får inflytande. Det är en ljus bild, menar Björn-Ola Linnér – men därmed inte sagt att FN inte ska granskas kritiskt.
– Det spelar ingen roll om ett fint avtal skrivs om inte exempelvis kommuner eller företag förhåller sig till det. Alla delar av samhället måste involveras. Därför är det positivt att det globala och lokala agerar gemensamt i större utsträckning på klimatkonferenserna, säger Björn-Ola Linnér.
Vetenskapliga artiklar:
Editorial: Non-state actors in global climate governance: from Copenhagen to Paris and beyond Karin Bäckstrand, Jonathan W. Kuyper, Björn-Ola Linnér & Eva Lövbrand (2017) Environmental Politics, Vol 26.
http://dx.doi.org/10.1080/09644016.2017.1327485
Making climate governance global: how UN climate summitry comes to matter in a complex climate regime, Eva Lövbrand, Mattias Hjerpe & Björn-Ola Linnér (2017) Environmental Politics, Vol 26.
http://dx.doi.org/10.1080/09644016.2017.1319019
