Erik Sandewall - den envise visionären


”Den klart lysande forskarstjärnan”, säger kollegerna om Erik
Sandewall, Sveriges allra första professor i datalogi. Full av visioner, inspirerande och envis som synden har han i mer än 30 år drivit uppbyggnaden av det som idag är Institutionen för datavetenskap, IDA.

Erik Sandewall började läsa matematik på Uppsala universitet 1963. Kurserna var inte någon stor utmaning.

– Jag hade tid över. En studiekamrat, Bengt Gustafsson, numera professor i astrofysik, tipsade om ämnet numerisk analys, minns Erik Sandewall.

Ämnet innehöll en hel del programmering och det passade honom som hand i handske. Professorn i numeriska metoder i Uppsala hette Heinz Otto Kreiss (med tiden flyttade han till California Institute of technology där han nu är emeritus). Heinz Otto Kreiss kände sig emellertid inte riktig bekväm med att handleda unge Sandewalls doktorandstudier, som låg lite utanför hans egna domäner.

Första forskargruppen inom AI

Erik Sandewall for därför till Stanford för att fortsätta sina studier och hamnade mitt i hetluften, i en forskargrupp i det helt nya ämnet artificiell intelligens. Professor John McCarthy, som myntat själva begreppet artificiell intelligens, hade just rekryterats till Stanford, från MIT, för att bygga upp en egen forskargrupp.
Erik SandewallFoto: Peter Modin

– McCarthy var en enormt inspirerande som person, men han var inte lika bra på att ge feedback till sina doktorander, berättar Erik Sandewall.

Efter ett år på Stanford återvände han därför till Uppsala och ägnade all tid det följande året åt att skriva klart sin avhandling i ämnet artificiell intelligens. Erik Sandewall disputerade 1969, sex år efter studentexamen.

Det udda ämnet för avhandlingen till trots sökte han och fick en docenttjänst och tack vare en intresserad och förstående chef för Uppsala universitets datacentral fick han också loss lite pengar för att bygga upp en forskargrupp.

– Werner Schneider hade lite disponibla medel och han lyckades också förhandla fram pengar till några mindre forskningsprojekt i samband med inköp av datorer till universitetet. Vår forskning finansierades därför helt med externa medel, berättar Erik Sandewall.

Så kunde det ju inte fortsätta och någon professur att söka i Uppsala, med möjlighet att söka egna medel, fanns inte inom räckhåll. Försök gjordes av universitetet att omvandla en professur i astronomi till datalogi, men det väckte så mycket ont blod inom de 500-åriga universitetsmurarna att det röstades ner.

Gästforskade vid MIT

Erik Sandewall nappade istället på en tjänst som gästforskare på MIT. Men mitt under den vistelsen dök det upp en intressant öppning: det nyinrättade Linköpings universitet sökte en professor i ämnet datalogi.

Hans forskargrupp i Uppsala bestod nu av 14-15 personer och när Erik Sandewall fått professuren i Linköping, inte utan hård konkurrens, följde de allra flesta med.

– Erik var den klart lysande stjärnan och vi var som ett antal gässlingar, helt präglade på Erik. När han flyttade söderut så flög vi med, berättar Sture Hägglund, professor emeritus och en av de doktorander som 1975 följde med till Linköping.

I Linköping fanns redan en liten grupp, ledd av universitetslektor Nils Lindecrantz, och med ett antal doktorander.

– Nils gick tyvärr bort bara något år senare, alldeles för tidigt, säger Erik Sandewall.

Flygande start i Linköping

Men med tillskottet från Uppsala, där de flesta hunnit en bit i sina doktorandstudier, fanns det redan från början rejäla resurser på Linköpings universitet för att både forska och starta utbildningar i datateknik.

– Satsningen fick en flygande start.

Som om inte det var nog inrättade en viktig forskningsfinansiär inom det tekniska området, Styrelsen för teknisk utveckling, STU, just då ett ramprogram inom datalogi.

– Alla som hade bra projekt med bra personer som deltog fick pengar. Deras tanke var att gå ut brett till en början, och sedan gallra.

Det fanns alltså förhållandevis gott om pengar och Erik Sandewall kunde rekrytera lovande nyexminerade doktorer, även från andra universitet, som fick ansvar för egna projekt och därigenom också kunde bygga upp egna forskargrupper.

Två avdelningar, laboratorier, inrättades till en början, ett laboratorium under ledning av Bengt Lennartsson som forskade kring generella mjukvaror och ett annat under ledning av Sture Hägglund, som sysslade med det som kallades application systems. Egentligen system som är begreppsmässigt smala men där man hanterar stora volymer data – som databaser.

Kraftig ökning av studenter

Antalet studenter ökade kraftigt under 1980-talet och resurserna för undervisning fick hänga med i samma takt.

– Vi behövde få upp volymen på forskningen för att det hela skulle bli långsiktigt hållbart och anslagssituationen var gynnsam vid den här tiden.

Nya doktorander rekryterades och de som var ute på post doc lockades tillbaka.

– Vi kunde erbjuda möjligheten att bygga upp en egen grupp, det fanns pengar och det fanns stöd för att bedriva självständig forskning, berättar Erik Sandewall.

I det här läget behövdes också en bättre organisation, den gamla kaffebords-demokratin fungerade inte längre. Erik Sandewall tog intryck av den tidens debatt kring ledning av det växande antalet tjänsteföretag. Och han hämtade inspiration från både språkundervisning och restaurangbranschen.

– Vi införde en struktur med självständiga laboratorier, som gav varandra stöd men som inte konkurrerade. Det gav oss också en bred kompetens och en bra grund för att bygga upp doktorandkurser, som var allas ansvar.

Start för forskning kring expertsystem

1984 unnade Erik Sandewall sig en sabbatstermin på Amherst i Massachusetts, för att läsa och tänka. Resultatet blev att han 1985 startade ett eget laboratorium, RKL, Representation of Knowledge, grunden för expertsystem, och han rekryterade några av de första som examinerats från C-linjen (en av landets äldsta magisterutbildningar i datavetenskap).

Under 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte utbyggnaden av både utbildning och forskning i snabb takt. Ytterligare en organisationsförändring infördes när laboratorierna blev så många att labbcheferna inte rymdes kring sammanträdesbordet. De då 18 laboratorierna delades in i fem avdelningar med varsin forskningsledare. Det är en organisation som håller än i dag.

– Den omorganisationen genomförde vi helt inom institutionen och det ska vi vara stolta över, säger Erik Sandewall.

1993-94 var det dags för ett sabbatsår i Toulouse i Frankrike, ett år som ledde till några viktiga beslut.

– Det var då jag insåg vad www vad för något och vad det kunde betyda.

Den insikten parat med ett groende missnöje över peer-review systemet fick honom att fundera över om det inte fanns något bättre sätt att vetenskapligt granska forskningsresultat. Varför bara låta två-tre forskare granska, som inte ens alltid var objektiva, när man kunde lägga ut resultatet på nätet så att alla intresserade kunde läsa och kommentera.

– Många är missnöjda med peer review-systemet, men alla använder det i brist på något bättre.

Startade LiU Electronic Press

Lika uppfylld av visionär envishet som alltid bestämde han sig för att göra något åt saken. 1996 startade han därför Linköping University Electronic Press, som en bas för publicering av tidskrifter med open access och open peer review, öppet för alla och dessutom ett enkelt sätt att sprida forskningsresultat. Det fanns också tid över att starta, och vara redaktör för en vetenskaplig tidskrift inom Artificiell intelligens.

Hade han då lämnat forskningen? Nej inte alls.

När Erik Sandewall kom hem från Toulouse var forskarskolor ett begrepp på allas läppar.

– Vi startade forskarskolan WITAS, Wallenberg Laboratory for Information Technology and Application Systems. Wallenbergstiftelsen finansierade liksom bland andra SAAB, som ville satsa på autonoma flygande farkoster och behövde utbildat folk.

Forskarskolan, som engagerade tre grupper inom IDA och en grupp på institutionen för systemteknik, ISY, pågick från 1997 till 2005, där Erik till en början var den drivande kraften.

Erik Sandewall startade i samband med WITAS en ny grupp som studerade hur robotar kan styras med naturligt språk, förhoppningen var att man skulle kunna stå på marken och styra exempelvis en helikopter med rösten. Projektet lämnade han så småningom över till den yngre IDA-professorn Patrick Doherty.

– Det var en naturlig succession och det blev väl också en naturlig nedtrappning, säger Erik Sandewall.

Nya läroböcker behövs

För nu börjar ju pensioneringen närma sig. Ledigheten. Möjligheten att njuta sitt otium som emeritus. Istället har han beslutat skriva om läroböckerna i artificiell intelligens.

– Jag är missnöjd med de läroböcker som finns, området är så fragmenterat. Man har alltid delat upp materialet på samma sätt som det ser ut inne i en dator. Det kanske inte alltid är så lyckat. Olika programmeringsspråk används för olika delar och samma sak utförs på flera ställen utan kommunikation dem emellan.

Nu arbetar han med att ta fram läroböcker och mjukvara, två volymer har han släppt. En kurs har hållits på LiU med utgångspunkt i det förändrade synsättet.

– Studenterna var inte helt nöjda, så någon mer kurs blir det nog inte, även om kollegor på andra universitet varit försiktigt positiva, säger han.

Men lika lite som ointresset för datalogi i Uppsala hindrade honom då, kommer ointresse från studenter eller brisande entusiasm från kollegor att hindra honom nu från att fullborda sitt läroboksprojekt.

– Det är skönt att kunna göra precis vad man vill.

Och om 10-15 år kommer säkert även vi andra att undra hur hela friden man kunde hålla på att undervisa i artificiell intelligens på det där fragmenterade viset, år efter år.

2013-07-15

Kontakt

IDA:s pionjärer