Den andra vändpunkten kom 1975 när Erik Sandewall fick Sveriges första professur i datalogi, placerad vid Linköpings universitet.
- Vi åkte ner på besök och när vi kom hem till trygga Uppsala sa vi oss själva att vilken tur att vi inte ska arbeta i den nybyggarmiljön. Men efter ett halvår hade de flesta av oss flyttat till Linköping, berättar Sture Hägglund.
Allt kunde provas
I Linköping handlade det om att snabbt bygga upp en verksamhet och positionera den strategiskt väl.
Foto: Peter Modin– Här fanns inga tunga Uppsala-traditioner, allt nytt provades som inte var uttryckligen förbjudet.
På de stora universiteten var karriärvägarna för unga lovande forskare stängda, en professor satt på sin stol tills han avgick med pension och först då tillsattes en ny professor. I mitten av 1970- och början av 1980-talet var det helt enkelt inte några pensionsavgångar i sikte. För det nystartade universitetet på Östgötaslätten var det därför bara att välja och vraka.– Vi kunde ta emot många av de allra bästa forskarna och våra utbildningar blev, inte minst tack vare Anders Haraldsson, stilbildande, säger Sture Hägglund.
Forskarna hade stor frihet. Bland annat inom artificiell intelligens låg forskningen i absoluta europatoppen och man började också studera intelligenta system i samspel med människan. De första expertsystemen utvecklades, system där man matade in kunskap och som sedan kunde användas som stöd vid problemlösning och beslutsfattande.Expertsystemen det stora intresset
– Expertsystemen och hur vi människor fungerar tillsammans med datorer blev mitt område. Användningen av datorer ökade nu snabbt och vi kunde lagra kunskap och hålla den tillgänglig för exempelvis utbildning. Bland annat la vi in autentiska patientfall i datorn och gjorde simuleringar. De modellerna användes för examination av kirurger, minns Sture Hägglund.
Tack vara det goda samarbetet med datorindustrin fick forskarna också tillgång till den senaste hårdvaran, de första arbetsstationerna och de första datorer som gav utrymme för den interaktivitet som vi i dag tycker är så självklar.– I mitten av 1980-talet arbetade vi mycket med expertprogram och kunskapsöverföring och företagen betalade för att deras duktigaste personer skulle få sitta här ett halvår åt gången och lära sig allt det nya. Erik Sandewall var den lysande forskarstjärnan, Anders Haraldsson utvecklade utbildningarna och jag riktade min kraft både nationellt och internationellt mot industrin och tog också hand om externa kontakter, säger Sture Hägglund.
– Vi kunde vara snabba på att haka på utvecklingen, vi kunde också ligga tidigt med väl genomarbetade förslag. Det är svårare i dag för de andra universiteten har hunnit i fatt, säger han.
Forskarskolorna föddes
I slutet av 1980-talet fick så Gösta Lindberg, teknisk direktör på Ericsson, tillsammans med Erik Sandewall, ett uppdrag från Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ, att se över de högre utbildningarna inom dataområdet. Deras förslag blev bland annat att inrätta forskarskolor, tanken var att man behövde koncentrera utbildningarna mera för att kunna upprätthålla kvaliteten.Förslaget togs väl emot och efter några år fattade regeringen beslut om en försöksverksamhet i mindre skala. Sedan blev det Strategiska Forskningsstiftelsen, SSF, som gjorde slag i saken.
– Vi fick en av de första forskarskolorna, ECSEL och sedan ännu en i tät samverkan med näringslivet, en företagsforskarskola inom tillämpad IT som finansierades av KK-stiftelsen.
Industrin betalade hälften och forskarskolan hade budget för 20 doktorander.– Några licade bara och till slut hade vi fler än 30 inskrivna doktorander.
Att doktoranderna stod med ett ben i industrin och ett i akademin ställde dock till en del problem. Under de tuffa åren i början av 2000-talet gick flera av IT-företagen i konkurs, Nokia la ner helt i Linköping och det skedde stora neddragningar av personalstyrkorna på övriga. Det var alls inte självklart att doktoranderna skulle kunna fortsätta sina studier.– Med trots det blev det en mycket lyckat satsning, bara fyra bröt sin forskarutbildning och det var på grund av sjukdom och liknande. Intresset var så stort för våra doktorander att andra företag tog över, berättar Sture Hägglund.
Många avknoppningar
Men det är inte bara storföretagen som haft nytta av IDA, det har också det stora antal avknoppningsföretag som finns i Mjärdevi Science Park.– Till varje nystartat teknikföretag i Mjärdevi behövs ett antal dataloger, men det är sällan de som syns utåt. När institutionen för systemteknik knoppar av ett bildbehandlingsföretag som Sectra eller när IFS utvecklar sitt affärssystem behövs också ett stort antal dataloger. Den kompetensen finns här. Men det här är en stödjande disciplin, dataloger sticker sällan ut, men ger en enorm styrka.
Idag arbetar Sture Hägglund på forskningsinstitutet Santa Anna, grundat 1999. Institutet är en del av Swedish ICT som omsätter ungefär en halv miljard per år.Målet för Sant Annas verksamhet är att i samverkan med universitet och näringsliv föra ut forskningsresultat i praktiken, till exempel vid införande av it-stöd i hemsjukvård och omsorg.
– Att vårda människor hemma är bättre för alla, man vill heller inte ha in infektionssjukdomar på sjukhusen. Här är it en intressant resurs. Problemet är att de äldre, som är de mest vårdbehövande, inte har tillgång till internet, säger Sture Hägglund.
Det behövs alltså nya metoder för interaktion mellan människan och datorsystemet. Expertsystemen dyker åter upp på kartan och Sture Hägglund är tillbaka där han började.– De äldre är också en köpstark grupp och även i äldrevården börjar man inse att it-forskningen kan bidra. Det finns en stor potential att hitta stöd här, säger han.
Annars är Sture Hägglund nu professor emeritus på Linköpings universitet.– Det är trevligt, jag kan gå omkring och störa folk med goda råd, säger han med ett gott skratt.
2013-07-15