Grundläggande om prioriteringar inom vård och omsorg

År 1992 tillsatte den dåvarande regeringen en parlamentarisk utredning om behovet av principer för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Bakgrunden var att vårdens kostnader tenderade att öka snabbare än de resurser som, trots en ekonomisk tillväxt, ansågs kunna satsas på sjukvården. Gapet mellan behov och resurser ökade. Prioriteringsutredningen presenterade 1995 sitt betänkande Vårdens svåra val (SOU 1995:5). Utredningens förslag ledde till en proposition från regeringen Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60), där vissa allmänna riktlinjer för prioriteringar redovisades samt ett betänkande ifrån socialutskottet Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (1996/97:SOU14). År 1997 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Besluten utgår från att prioriteringar inom hälso- och sjukvård ska bygga på etiska principer och dessutom vara öppet redovisade och systematiska. Andra relevanta dokument kring prioriteringar är:

• Vårdens svåra val (SOU 1995:5)
• Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60)
• Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (1996/97:SOU14)
• SOU 1996:163, Behov och resurser i vården - en analys
• SOU 2001:8, Prioriteringar i vården - Perspektiv för politiker, profession och medborgare
• Riksrevisionsverket RiR 2004:9, Riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvård

Begreppet människovärde intar en central roll i den etiska debatten. Tanken är att alla människor har ett människovärde just för att de är människor och inte för vad de har eller gör. Det innebär att alla människor har samma rätt till vård oavsett begåvning, social ställning, inkomst, ålder, etnicitet eller någon annan faktor. Principen anger i första hand vad sjukvårdsansvariga inte bör ta hänsyn till vid beslut om resursfördelning eller vid vård och behandling. Människovärdesprincipen räcker inte som grund för prioriteringar i vården. Följande principer kompletterar denna.

Behovs-solidaritetsprincipen föreskriver att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov. Hur stort behovet är bedöms utifrån hälsoproblemets svårighetsgrad och varaktighet, samt vilken potentiell hälsoförbättring en vårdinsats kan medföra. Enligt principen ska behoven hos svaga grupper och grupper som har svårt att göra sina röster hörda särskilt beaktas. Till dessa grupper hör till exempel barn, åldersdementa, medvetslösa och andra som av olika skäl kan ha svårt att kommunicera med sin omgivning. Att uppmärksamma dessa gruppers behov innebär också ett ansvar för att utreda var de otillfredsställda behoven finns. Ju mer begränsad en människas autonomi och ju större hennes beroende av omgivningen är, desto mer bör hälso- och sjukvården slå vakt om hennes människovärde och säkra hennes rättigheter.

Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att hälso- och sjukvården har en skyldighet att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt. Denna princip är dock underordnad de två andra principerna. Det betyder att svåra sjukdomar och väsentliga livskvalitetsförsämringar ska prioriteras framför lindrigare åkommor även om vården av de svåra tillstånden är dyrare. I propositionen betonas att det är de samlade och långsiktiga effekterna och kostnaderna som måste vägas in.

Kostnadseffektivitetsprincipen ges en vidare roll på verksamhetsnivå. I propositionen står det att den ekonomiska verkligheten i form av minskade ramar för hälso- och sjukvården i ökad utsträckning kommer att påverka möjligheterna att tillgodose behoven. Kostnadseffektivitetsprincipen kan därför få en större vikt i det praktiska arbetet än vad utredningen förutser. Kravet på kostnadseffektivitet har således fått en ökad tyngd i sammanhanget. Prioriteringscentrum menar dock att det är angeläget att skilja på kostnadseffektivitet när det gäller behandling av enskilda patienter och när det gäller sjukvårdens verksamhet i stort.