Fingeravtryck och foto av icke-medborgare som reser in i EU för kortare vistelser registreras nu elektroniskt. Det nya in- och utresesystemet EES (Entry/Exit System) som infördes den 12 oktober blir ytterligare en databas i ett växande kontrollsystem där teknologi, migrationspolitik och kriminalitet alltmer kopplas samman.
Anna Bredström och kollegorna Karin Krifors och Nedžad Mešić har i sin forskning följt de gradvisa stegen sedan Eurodac började samla asylsökandes uppgifter på 1990-talet, efter att Dublinkonventionen undertecknats.
– De här systemen var ju tänkta som silosystem, ett och ett, där det skulle vara ganska svårt för en polis att få tillstånd att kunna gå in. Sedan har det reviderats några gånger, men i den tidiga policyn betonade man jättestarkt att det måste finnas ett verkligt skäl kopplat till lagstiftningen. Att Eurodac inte får användas för något annat syfte. Ändå byggdes teknologierna för att de skulle kunna synka med andra, konstaterar hon.
Rapporten Under watchful eyes beskriver hur biometri redan används i gränskontroller och migrationsärenden. Anna Bredström samordnade den studie som ligger till grund för rapporten på uppdrag av EU:s byrå för mänskliga rättigheter (FRA) 2018 och REMESO-forskarna Krifors och Mešić bidrog med fältarbete.
– Vi intervjuade allt från papperslösa migranter till högt uppsatta myndighetspersoner, poliser, politiker och migrationshanterare. Vi gjorde deltagandeobservationer på Arlanda och såg komplexiteten i hur information kopplas till individer och hur svårt det är att ändra den informationen, säger Bredström.
– Om Eurodac visar att du har varit i ett visst annat EU-land i ett Dublinärende, då ska du tillbaka dit. Det är ingen idé att ens försöka argumentera för att du inte har varit där, även om du inte har det. Något kan ha gått fel, men på något sätt så finns det lagrat. Bevisföringen är stark för att systemet anses vara objektivt.
Digitalt genererad misstänksamhet
Med hänvisning till framför allt säkerhets- och terrorhot finns ett accelererande politiskt intresse för att nyttja såväl biometriska metoder som artificiell intelligens i gränskontrollerna. Det nya är att information som samlas in också ska kunna samköras, enligt förordningen om ett interoperabelt Europa som trädde i kraft i juli 2024. Det innebär att all information som finns om en individ i EU:s storskaliga it-system (se faktaruta) är på väg att kopplas ihop.
Tidigare skapades misstänksamheten som gav tillgång till integritetskänslig information i själva händelsen som en person misstänktes för. När interoperabiliteten mellan systemen fungerar fullt ut så är tanken att man till exempel vid ansökan om visum till Schengen ska göra en slagning i europeisk databas där man kan använda både biografiska och biometriska (fingeravtryck och ansiktsigenkänning) uppgifter för att söka i en rad olika databaser som inte rör själva viseringsärendet.
– Misstänksamhet kan således genereras av systemet istället för själva händelsen. Polisen är den myndighet i Sverige som är ansvarig för interoperabiliteten som motiveras med ökad säkerhet, men kritiker menar att det också ger polisen ökad legitimitet till bred informationssökning, förklarar Anna Bredström.
Medvetenhet om risker
En viktig slutsats av forskningen är att de berörda sällan är fullt införstådda med konsekvenserna av att bli registrerade. Ytterst få överklagar felbehandling. Det gäller särskilt de allra mest utsatta. Anna Bredström förklarar:
– De går istället under jorden och lever mer och mer osäkert och otryggt helt enkelt. När vi intervjuade migranterna var det väldigt tydligt att det här är en sådan liten del av deras värld. Det viktiga för dem är deras uppehållstillstånd. Att deras fingeravtryck också blev tagna är inte en så stor sak: ”Skitsamma, jag har överlevt den här båtresan och nu är jag i Europa”.
Enligt Bredström är de som utvecklar teknologin medvetna om de stora riskerna med att samköra systemen. Det framgår både i policydokument och själva lagstiftningen. Som argument för interoperabilitet framhåller de istället möjligheten att hitta barn som blivit kidnappade och migranter som råkat illa ut, eller att identifiera dödsoffer.
Varje system ska ha en designerad ansvarig för att förhindra felaktig hantering, men även om det finns skyddande inslag betonar Anna Bredström de långtgående följderna för människors grundläggande rättigheter. Hon framhåller att det finns en inneboende tröghet i EU-byråkratin som tidigare har bromsat förloppet, men den går inte längre att luta sig mot:
– Sedan den nya migrationspakten gick igenom går det helt plötsligt väldigt snabbt. Allt är ju förberett för det.
