De senaste åren har Markus Heilig, professor i psykiatri, ägnat mycket kraft åt att förstå hur våra liv formas av berättelserna som vi skapar för att förstå dem.
– Hälften av mina patienter har livsberättelser där man, även om man är rätt härdad, går hem efter jobbet och är tagen av det de berättar.
Uppfattningen har länge varit att en svår uppväxt med traumatiska upplevelser i sig kan orsaka beroendesjukdom senare i livet. Men den bilden utmanas av nyare forskning som visar att genetik har en stor roll. Flera samband kan förklaras av att föräldrar, som i vissa fall gett sina barn en stressfylld, traumatisk uppväxtmiljö, också fört sina gener vidare till barnen. Gener som kan göra dem mer sårbara för exempelvis beroende. Markus Heilig har blivit närmast besatt av hur vanligt det är med feltolkningar av samband.
– Jag tror att det är väldigt fundamentalt och inbyggt i våra hjärnor att dra slutsatsen att när saker ofta förekommer tillsammans, som barndomstrauma och problem senare i livet, så måste det betyda att det ena orsakar det andra. Ibland stämmer det, men väldigt ofta är det inte så.
För flertalet beroenden står genetiken för runt 50 procent av risken. Markus Heilig poängterar att även om gener spelar en stor roll betyder inte det att ens öde är förutbestämt. Han lånar en beskrivning från en doktorand, som liknar den genetiska sårbarheten vid tyngdkraften. Om drogen ligger på marken är det lätt att resa sig och gå därifrån för en person som befinner sig på månen där gravitationen är låg. Men det är nästan omöjligt för en person på en planet med väldigt hög tyngdkraft som drar kroppen ner mot drogen. Den som har en genetisk sårbarhet för beroende får kämpa mycket hårdare för att stå emot.
Jenny WIdén
Det har gått drygt tio år sedan Markus Heilig flyttade tillbaka hem med sin familj efter elva år i USA. I Linköping hade han fått möjlighet att starta Centrum för social och affektiv neurovetenskap, CSAN.
– Jag är läkare och min dröm var att bygga upp en god universitetsklinik där de kliniska utmaningarna kan inspirera till forskningsprojekt och där forskningen kan ha positiva effekter för patienterna.
CSAN har vuxit sedan dess. Vid sin sida har Markus Heilig nu flera professorer som driver sina egna forskningsinriktningar inom neurovetenskap, både klinisk forskning och grundforskning. Från runt 30 personer då, är de i dag mer än 100. Nyligen utsågs CSAN till ett av universitetets excellenscenter – ett kvitto på att verksamheten blivit en av LiU:s starkaste forskningsmiljöer.
Forskningen bär frukt
När han berättar om olika spår inom beroendeforskningen delar han in dem i ”långskott” och ”lågt hängande frukter”. Och den som verkar närmast att bära frukt handlar inte om läkemedel. Ända sedan Markus Heilig kom till Linköping har hans grupp och en annan forskargrupp samarbetat om att undersöka om stimulering av särskilda områden i hjärnan med magnetfält kan hjälpa mot alkoholberoende, så kallad transkraniell magnetstimulering. Metoden används i vården mot depression.
De valde att titta på två olika områden i hjärnan i var sin studie. Markus Heilig konstaterar roat att hans forskargrupp från början satsade på fel häst. Det visade sig nämligen att magnetstimuleringen minskade alkoholbruk och sug hos alkoholberoende patienter när den riktades mot hjärnans framlober, där han inte hade förväntat sig någon effekt. Nu har forskarna tillsammans med ett teknikföretag startat en klinisk studie på 200 personer och hoppas att metoden ska nå hela vägen fram till godkänd behandling.
– Så just nu ser det ut som att jag, ironiskt nog, får nöja mig med att en icke farmakologisk behandling är den mest lovande produkten av vår forskning.
Jenny Widén
Han trycker på att som forskare och inom vården får man inte klänga sig fast vid en idé. Man måste vara öppen för att, och till och med vilja, bli motbevisad. Under sin karriär har han flera gånger omvärderat sin uppfattning när det kommit nya tillförlitliga data.
I andra frågor har hans hållning stått emot tidens tand.
– Om mina dagar tog slut nu och Sankt Per skulle fråga ’Vad har du att säga till ditt försvar?’ så är det inte artiklarna i bra tidskrifter jag skulle dra fram.
Han skulle i stället berätta om hur han som ung läkare, två år efter att han blivit specialist i psykiatri, blev klinikchef för en stor beroendeklinik. Heroin flödade in i Sverige och han behövde ta ställning till hur de som fastnat i heroinberoende skulle behandlas. Innan han tillträdde jobbet stängde han in sig och läste på ordentligt om vad forskningen sa. Hans slutsats blev att den svenska, dåvarande hållningen gick på tvärs mot vad forskningen visade. Han började förespråka att det vore bättre att behandla fler heroinberoende patienter med läkemedlen metadon eller buprenorfin, som verkar på liknande sätt som heroin men mycket långsammare och utan att ge en ”kick”.
Hans åsikter mötte starkt motstånd. Det stimulerade den lilla forskargruppen till att göra kliniska studier som nu citeras av forskare i hela världen. Ändå tog det över ett decennium innan vändningen kom. Nya riktlinjer gjorde det möjligt för många fler patienter att få behandling. Dödligheten i heroinberoende hade varit stadigt på väg upp, men svängde efter år 2015. Trenden pekar nu neråt.
– Det var rätt väg och har räddat väldigt många människoliv.
Han nämner att det kan kännas paradoxalt att gå till forskningslabbet och drömma om att ta fram nya, fantastiska läkemedel grundade i vetenskap.
– Vi kan ju börja med att på ett effektivt sätt använda de behandlingar vi redan har. Samtidigt är det så att när vi får fram något riktigt bra, då har det så här stor potential att göra skillnad i människors liv. Det tycker jag motiverar att vi fortsätter att anstränga oss att göra nya upptäckter.
Artikeln har också publicerats i LiU magasin nr 1/2026.
Jenny Widén
