Spåren efter oss

LEDARE SEPTEMBER 2022

Det finns ett litet privat historiskt museum i Lecce, Italien, där det sitter ett inplastat reportage från New York Times vid entrén. Där står att läsa att familjen köpte fastigheten år 2000 för att öppna en restaurang, men att det blev stopp i ett avloppsrör någonstans under golvet i källaren. Mannen började gräva. Han hittade inte röret direkt. Han kallade in sina söner för en veckas grävning. Då hittade de en massa intressanta föremål från 600-talet. Han fortsatte gräva – i hemlighet för sin fru. Det blev ingen restaurang. Åtta år senare blev det ett fyra våningar djupt museum, rakt ner i historien. ”Så fort man börjar gräva, kommer århundraden av historia fram.”, står det i artikeln.

Vad blir inte kvar?

Huvudsakligen är det saker i sten eller lergods och metaller, som kommer fram vid sådana utgrävningar. Organiskt material har en tendens att försvinna. Det gör att historien lite för ofta skrivs av det materialet som blir kvar. Jag gör i mitt inre en jämförelse med den gången vår familj tog båten från Stadshuskajen i Stockholm ut till Björkö, för att titta på Birka. ”Här låg Birka”, sa guiden och pekade ut över ett grönt fält med några rutor utmärkta för utgrävningar. De spår vikingarna lämnade efter sig var inte lika tydliga som de i Italien. Trähusen var borta. Gropar där stolpar till husen rests eller där eldstäder och avfallsgropar funnits etc. gick att finna spåren av. Men i övrigt... inte så mycket.

Vad blir kvar?

Något år senare var jag i Istanbul. Det är en stad med så många kulturella lager, i tid och rum. Vi besökte en underjordisk vattencistern, stor som några sporthallar, vacker, med många hundra pelare, byggd långt innan de vikingar som nådde Konstantinopel, eller Miklagård, anlöpte. För dem som återvände till Birka måste mötet med denna stenkultur varit häpnadsväckande, kanske svårt att förklara. Detta, menar jag, säger något om hur den tekniska historien går i olika takt, sprids, ändras. Och att vår kunskap om den delvis är beroende av det som blir kvar.

Hur blir vi betraktade?

”Ingenting försvinner – allt blir kvar!” är en gammal devis. Vi lämnar efter oss plastberg, svårnedbrytbara kemikalier, mängder av blykulor på våra gamla slagfält, kärnkraftsavfall. Vi lämnar efter oss... En del syns, en del märks bara effekterna av. Men vi lämnar också efter oss stor kunskap om både naturen och den konstruerade världen. Den kunskapen behöver vi förvalta i undervisningen redan nu! Och ta upp i relation till våra materialval i teknikundervisningen, i produktionssystemen, i användningen av teknik, i undervisningen om teknisk förändring. Utan att förlora hoppet om att arkeologerna om tusen år kommer se att vi gjorde något bra här i början av 2000-talet.

Reportaget i New York Times:
http://www.museofaggiano.it/en/the-new-york-times-14-4-2015-2

Text: Claes Klasander, föreståndare, CETIS

Ledare i PDF-format Visa/dölj innehåll

Till CETIS huvudsida Visa/dölj innehåll