Huvudbegreppet i min undersökning är emellertid inte collage utan upprepning, bland annat av det skälet att det lägger tonvikten vid förhållandet mellan förlagan och återanvändningen av densamma – hos Enquist utspelar sig dessa upprepningar primärt över gränserna för författarskapets olika romaner, noveller och pjäser, mest påfallande i form av återanvända textsekvenser. Denna teknik har en rad filosofiska och existentiella implikationer; den kan tolkas och tillämpas på olika sätt, men en central tendens är att upprepningen fyller en i bred mening konkretiserande och förytligande funktion. Dessa olika implikationer och värdeladdningar står i centrum för min undersökning, bland annat i relation till grundläggande begrepp i (olika skeden av) den västerländska litteraturhistorien: mimesis, subjekt.
En drivande hypotes är att Enquists förhållande till den egna författargenerationen präglades av ambivalens, och att denna ambivalens på olika sätt kan spåras i det skönlitterära författarskapet. En empirisk iakttagelse av särskilt intresse är av detta skäl att upprepningsteknikerna primärt präglar författarskapets huvudsakliga och senare faser – inte dess 60-talsfas.
En andra linje i projektet syftar till att undersöka de dokumentära utgångspunkter som genomgående präglar författarskapet. I vilka avseenden följer dessa likartade principer som ovan nämnda, sextiotalistiska tekniker? I vilka avseenden har de gemensam filosofisk grund? Om upprepningens konnotationer över lag är negativa, representerar – åtminstone potentiellt – den dokumentära förankringen ett positivt laddat alternativ, även detta med grund i 60-talslitteraturen.