Vad är det som är så lockande med att skriva om sysslolöshet, om ledighet, om att göra ingenting? Redan antika filosofer som Platon och Aristoteles intresserade sig för den lediga tiden och vad den skulle användas till. För dem var ett kontemplativt liv det högsta målet i tillvaron, och liknande tankegångar återfinns även i den romerska litteraturen och den kristna traditionen. Sysslolöshet eller ledighet ansågs också länge vara en klass- och statusmarkör; i en klassisk studie beskrev ekonomen och sociologen Thorstein Veblen adeln som den "arbetsfria" klassen (the leisure class). Samtidigt har sysslolöshet ända sedan antiken varit ett tvetydigt begrepp. I takt med att arbetet uppvärderades och började uppfattas som dygd och kall kom sysslolösheten, ofta tolkad som lättja, att betraktas som inkörsport till laster och synder hos såväl fattig som rik. I litteraturhistorien har sysslolöshet och lättja diskuterats och problematiserats från Cicero och Seneca till Jane Austen och Ivan Gontjarov, Franz Kafka och J. M. Coetzee.
Essäns sysslolöshet
I essäns historia finns många exempel på författare som tagit sig an sysslolöshetens och lättjans teman. Det som är särskilt intressant med essägenren är att den ofta utgår från det subjektiva och den personliga erfarenheten. Renässansförfattaren Michel de Montaigne, ofta omtalad som den förste essäisten, hävdar till exempel att lättja är en av hans viktigaste egenskaper. Han antyder också att den sysslolöshet som uppstår då han dragit sig tillbaka från offentliga plikter och uppdrag är det som leder till att han börjar skriva essä. Att lyfta fram eller rentav hylla reträtten till det lediga livet och sysslolösheten och att framställa sig själv som dagdrivare eller lätting blir sedan en återkommande tendens i essäns historia. Det verkar också finnas ett samband mellan sysslolöshet eller ledighet och idéer om vad som kännetecknar essän som form. Den lediga tiden är den tid då man kan göra som man vill, och för Montaigne innebär det att skriva utan att följa tidens litterära och retoriska regler och konventioner. I stället försöker han i skrift ge uttryck för tankarnas oväntade associationer och spontana infall. Essän framstår så som en typ av skrivande som man ägnar sig åt på lediga stunder, med en annan typ av ambition än exempelvis akademikerns eller den professionelle författarens. Att belysa sambanden mellan teman som reträtt och sysslolöshet och essän som form för tänkande och skrivande är ett övergripande mål med min studie.
Begrepp, genrefrågor, intertextualitet och litteraturens mångtydiga texter
I min forskning kombinerar jag perspektiv från begreppshistoria, genreteori och intertextualitetsteori. Med utgångspunkt hos begreppshistoriker som Reinhart Koselleck och Quentin Skinner diskuterar jag samspelet mellan språkliga och begreppsliga förhållanden och social och historisk förändring och intresserar mig både för begreppens innebörder och språkets pragmatiska funktioner. Sysslolöshet är ett begrepp som länge präglats av sin ambivalens: genom historien har det förknippats med erfarenheter, värderingar och intressen som ofta kommit i konflikt med varandra. Diskussioner om och skildringar av sysslolöshet har ofta haft en starkt moralisk dimension där sysslolöshet har formats i förhållande till motsatta och mer positivt laddade begrepp som arbete eller flit. Men förutsättningarna för dessa diskussioner har även sett olika ut i olika språk: engelskans idleness, franskans oisiveté eller tyskans Müßiggang rymmer liknande, men delvis andra associationer än svenskans sysslolöshet. Det kännetecknande för studiens litterära textmaterial är dock att skildringen av sysslolöshet rymmer en mångtydighet och komplexitet som inte kan fångas enbart i begreppsliga distinktioner eller etymologi. Begreppshistoriska perspektiv kompletteras därför med diskussioner om essän som genre och hur dess återkommande sysslolöshetstematik formas i intertextuell dialog med andra texter, med perspektiv från bl.a. Theodor Adorno, Alastair Fowler och Michail Bachtin.
Min forskning om sysslolöshetsmotiv i litteraturen bedrivs inom ramen för ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet (projektbidrag 2013–2015).
