Fakultet Essä

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä om översättningar, inte bara en fråga om språk och ord utan om kulturella sammanhang och förväntningar. En översättning av ett verk behöver förstås översätta ord från det ena språket till det andra, men den behöver också ta hänsyn till de olika kulturella kontexter som det här verket översätts emellan. Vilka normer gäller, sociala, kulturella, och hur har de här normerna förändrats över tid? Kan det finnas lagar att ta hänsyn till? Och är det ens lämpligt att översätta en text rakt av? Vad betyder det om effekten blir att verket faktiskt förändras, kanske rent av censureras? Vems och vilkas förväntningar möter en översättare, och vilka förväntningar väljer han eller hon kanske att bryta emot? En översättning är en språklig, kulturell, social och tidskänslig kod som ska knäckas. Dessutom med känsla för originalet.

Lars Liljegren är lektor i engelska vid avdelningen för språk, kultur och interaktion och han forskar om sambandet mellan språk och kultur och översättningar. Han har studerat översättningar av August Strindberg och han har sett hur de bröt mot flera av de förväntningar som fanns kring Strindberg.

Vad innebär det att läsa en översättning? Skiljer sig till exempel vår kunskap om Shakespeare och Hamlet om vi läst pjäsen på olika språk? Den här berättelsen handlar om hur ett forskningsprojekt tar sin början, struktureras upp, tar en oväntad vändning och leder till något mycket mer intressant än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den handlar också generellt om vad det innebär att läsa en översättning och vilka begränsningar och möjligheter det här innebär – aspekter som varje läsare av översättningar borde vara medveten om innan de gör uttalanden om originalförfattarens sätt att skriva.

Jag heter Lars Liljegren, och är lektor i engelska på Linköpings universitet. En stor del av min undervisning handlar om översättning. Översättning har alltid fascinerat mig. Det är som en kod som ska knäckas, förpackas om och sedan spottas ut i ny språkdräkt men med samma budskap som originalet. Redan i gymnasiet kastade jag mig med entusiasm över de meningar vi satts att översätta till engelska. Idag har jag en större förståelse för vad översättning kan innebära. I många fall kan man till exempel se översättning mer som en översättning mellan två kulturer än mellan två olika språk. Och ett bra exempel är kanske hur det gick för den nya whiskysort som man för några år sedan ville lansera i Storbritannien. Företaget gjorde en reklamfilm där man påtalade att medan det idag fanns nya och trendiga drycker som cognac och liknande var whisky den traditionella och pålitliga drycken som aldrig svek. Efter lyckad lansering ville man även börja exportera till Italien, och en översättningsfirma kontaktades för att gripa sig an reklamfilmen. Översättarna svarade dock att de tyvärr inte kunde översätta berättelsen i reklamfilmen. När deras kompetens i italienska då ifrågasattes förklarade de att de mycket väl kunde översätta orden. Problemet var att den avsedda effekten skulle utebli, då det i italiensk kultur var whisky som var den där nya och trendiga drycken, och cognac den gamla och pålitliga. Budskapet – trots en språkligt korrekt översättning – skulle inte nå fram, och reklamen skulle mest förvirra.

En sån här förståelse för skillnader mellan käll- och målkulturen i översättning är väsentlig om man vill förstå varför en översättning ibland avviker från originalet. Oftast ger dessa skillnader i den översatta texten inte så stor inblick i översättarens kompetens som i den kultur i vilken översättaren verkar, då översättaren anpassar sin text för att den bättre ska passa normer och förväntningar i målkulturen.

När jag runt 2010 ska formulera ett forskningsprojekt är det självklart att fokus ska vara översättning, och med tanke på mitt arbete, översättning från svenska till engelska. Vidare borde den svenska författaren vara så pass känd i den engelsktalande världen att hen kan räknas till en litterär kanon även där. I och med det krymper alternativen dramatiskt. Lite drastiskt kan man säga att valet står mellan August Strindberg och Selma Lagerlöf. Då jag är mer inläst på Strindberg faller valet på honom. Jag är inte intresserad av det jag själv kallar akademiskt navelskåderi – forskning som bara är av akademiskt intresse, men knappast för någon annan – så jag bestämmer mig för att börja med Giftas-novellerna, som utkom i två volymer, 1884 och 1886. Det här då många fortfarande diskuterar och debatterar hur Strindbergs syn på mäns och kvinnors olika roller visas väldigt tydligt i Giftas, och då genusdiskussioner ju ständigt är aktuella i dagens samhälle.

Från början var min tanke att studera hur man översatt språkliga, och även sociala och kulturella fenomen som saknar direkt motsvarighet på engelska. Det här skulle ge en förståelse för de utmaningar en översättare mellan två kulturer ställs inför, och vilka strategier som den kan använda för att hitta kreativa lösningar.

Jag ser framför mig att jag samtidigt behöver jämföra tre olika verk: Förstahandsutgåvan av Giftas, Ellie Schleussners Married från 1913 och Mary Sandbachs Getting Married från 1972, som är de enda existerande engelska översättningarna. Dock visar det sig snart att översättningen från 1972 baserats på den något reviderade Landquist-upplagan från 1913, året efter Strindbergs död. Alltså har jag fyra böcker att jämföra. När jag sedan noterar vissa märkligheter i den första engelska översättningen upptäcker jag att översättarens tyskklingande namn – Schleussner – har stor bäring på översättningen, då det blir tydligt att hon inte ens sett det svenska originalet, utan översatt direkt från Emil Scherings tyska översättning Heiraten från 1910. Att sedan Heiraten bara är ett urval av alla Giftas-novellerna, och saknar de centrala förorden till Giftas-volymerna, gör att även den engelska översättningen blir ofullständig.

Då min plan var att jämföra översättning mellan svenska och engelska hade min studie kunnat ta slut här, innan den knappt börjat - om inte för den lyckosamma turen att jag läste tyska i skolan. Nu är jag till sist redo att ta mig an mitt projekt, med fem böcker sida vid sida, för att jämföra hur sociala, kulturella och språkliga fenomen översatts – det är i alla fall vad jag tror.

För att du som lyssnar bättre ska förstå vad som händer sedan måste jag ge lite extra bakgrund:

Det är tydligt att Strindberg under tiden för Giftas var en övertygad naturalist. Framförallt menar Strindberg att människan är ett djur, och att hon måste följa sina instinkter, även de sexuella, för att leva ett harmoniskt liv. Han är även övertygad Darwinist som ser till evolutionens utveckling och misstror kyrkans läror. I den första Giftas-novellen ”Dygdens lön” blir det här oerhört tydligt. Förutom att Strindberg åtalas för hädelse i just denna novell, på grund av hans kritik mot kyrkan, kan man se hur han använder ”Dygdens lön” som ett instrument för att proklamera sin tes att människan är ett djur och sexuell till sin natur. Berättelsen börjar med att den unge Teodor av sin döende mor avtvingas ett löfte att aldrig idka intimt umgänge med det motsatta könet, då detta skulle leda till hans moraliska förfall. I och med det löftet är Teodor, i Strindbergs värld, redan dömd till undergång, vilket också sker i slutet av berättelsen. Tyvärr har den tyske översättaren både lyft bort viktiga delar av Giftas och dessutom förtyskat berättelsen. Strindberg gör till exempel i slutet av novellen en anspelning på Heinrich Heines lyriska poem ”Der Asra”, varför detta blir titeln i den tyska översättningen. Sannolikt ett försök att förtyska Strindberg och få honom att tydligare passa in i den tyska kanonen. Tyvärr innebär det att ”Der Asra” blir titeln även på engelska, och därmed går den ironiska titeln ”Dygdens lön” förlorad.

Då Teodors mor dött förflyttas Strindbergs fokus till naturen. Det är vår, blommorna pollineras av bin och humlor, och i skogen slås de olika djurhanarna om vem som är den mest lämpade att få befrukta honorna. Därefter förflyttar sig Strindberg åter till människornas värld, och det blir tydligt att samma situation gäller hos oss. Den unge Theodor möter snart trädgårdsmästarens dotter Augusta, och de kliver upp i en gunga. Sittande mot varandra gungar de allt högre. När de till sist slår emot trädkronorna blir Augusta rädd och kastar sig i Teodors famn. Strindberg skriver: “han skulle ha släppt henne, om han icke känt hennes venstra bröst mot sin högra öfverarm” Medan den tyska översättningen ligger nära det svenska originalet har ordet ”bröst” i den första engelska översättningen ersatts med ordet ”shoulder”. Bröstet har alltså blivit en skuldra. Jag häpnar över detta och söker mig snabbt vidare till liknande passager – och det finns gott om dom i det svenska originalet. Dock har stora förändringar skett mellan den tyska och den första engelska översättningen, varje gång det handlar om sexualitet, och ofta även när det gäller darwinistiska tankegångar och kritik mot kyrkan. Jag inser snabbt att hela den engelska översättningen genomgått någon form av censur, och att just de aspekter för vilka Strindberg och Giftas var ökända har kraftigt mildrats eller helt tagits bort. Strindberg var ju dessutom känd för att vara en god debattör som kunde vara väldigt övertygande när han skrev, så här finns ju ett annat problem: Strindberg naturalistiska tes att människan är ett djur med sexuella instinkter som inte bör förnekas behöver ju – som alla teser – finna stöd i texten. I fallet Giftas sker detta till stor del via de sexuellt explicita beskrivningarna – som är helt bortplockade i den engelska översättningen. Strindbergs kraftfulla argument som han var känd för faller alltså platt till marken, och han lever inte alls upp till de engelska läsarnas förväntningar på honom.

Snabbt inser jag att jag helt måste ändra fokus på min avhandling. Den måste – absolut – handla om hur Strindberg förvanskats i engelsk översättning. Censur ska vara nyckelordet för min fortsatta väg. Jag känner hur min rädsla för akademiskt navelskåderi försvinner i en hast, och mitt engagemang ökar markant. Ändå har jag i det här skedet ingen aning om hur mycket koppling till nutiden en studie av (främst) en översättning från 1913 kommer att ha för dagens forskare och läsare.

För att visa hur mycket Giftas faktiskt påverkas av den första engelska översättningen ska jag nu ge några exempel. Värt att notera nu redan från början är att både den tyska och den andra engelska översättningen håller sig nära originalet, och att det med få undantag är den första engelska översättningen av Ellie Schleussner som kraftigt avviker från originaltexten och den tyska förlagan..

Efter Teodors möte med Augusta börjar hans sexualitet påkalla uppmärksamhet. I en dröm ser han en kvinna. Strindberg skriver: “bar är halsen till bröstens stigningar, axlarne runda som modellerade af en mjuk hand; kläderna falla af för hans blickar och han har qvinnan i sina armar.” I den engelska versionen kan vi läsa “the slender throat is bare, the beautiful sloping shoulders look as if they had been modelled by a caressing hand; she holds out her arms and he draws her to his thumping heart.” I den engelska versionen har alltså beskrivningen av brösten helt försvunnit, och kvinnans kläder faller inte av. Istället för att Teodor tar tag i kvinnan är det nu hon som sträcker ut sina armar mot honom. Det som i originalet var en erotisk scen har gjorts om till en romantisk sådan.

Inte bara de sexuella beskrivningarna utan även de darwinistiska har undergått förändring. En natt ser Teodor kammarjungfrun halvklädd i hallen, och återigen väcks hans sexuella lustar. Vi läser: “[H]an ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var qvinnan endast hona för honom”. I Schleussners översättning kan vi istället läsa “he tried to put his arm round her and kiss her, for at the moment he was conscious of nothing but her sex.” Teodors önskan att “ta fatt henne” har förvandlats till att han vill lägga sin arm om henne – igen en mer romantisk version av Teodors lustar. ”Trycka hennes bröst” har för den engelske läsaren blivit till “kyssa henne” och viljan att “para sig” med kvinnan har helt tagits bort. Att Teodor ser kvinnan endast som “hona”, det fil säga ett djur, är svårt att överföra till engelska, då ordet “female” används för både djur och människor, varför Schleussner gör en omskrivning till att Teodor endast var medveten om hennes kön. Här har alltså en darwinistisk beskrivning ersatts med en mer sexuell, medan de sexuella beskrivningarna i sig försvunnit.

Även om det är omöjligt att återge alla censurerade formuleringar – jag har hittat upp till 120 stycken i Married – så vill jag ge ytterligare ett par exempel. Mot slutet av ”Dygdens lön” har Teodors hälsa börjat vackla betänkligt, då kyskhetslöftet till modern står i konflikt med hans sexuella drifter. Men så finner han äntligen en kvinna han älskar. Strindberg målar då upp en scen som visualiserar Teodors inre kamp. Vi kan läsa hur Teodor håller långa förmaningstal om livets höga uppgifter, om kärleken och religionen, varefter Strindberg skriver: ”och dessemellan gjorde han sina angrepp på hennes dygd.” Tydligare kan Teodors inre konflikt knappast återges. Men i Married återges det däremot ganska annorlunda: ”and between while, he spoke to her of his passion.” Medan Teodor i det svenska originalet alltså omöjligt kan hålla sina sexuella drifter i styr, och gör angrepp på kvinnans dygd, och därmed bryter mot samhällets normer, talar han i den engelska översättningen endast med henne om sin passion. Det här bryter inte alls mot några brittiska samhällsnormer: istället är det uttryck för den höviska kärlek – dyrkan av kvinnan på avstånd utan fysisk kontakt – som var på modet i Storbritannien vid tiden för översättningen. Och så har återigen Strindbergs provocerande sätt att skriva försvunnit.

Innan vi överger ”Dygdens lön” måste jag beröra det stycke för vilket Strindberg åtalades för hädelse i Sverige. Stycket handlar om Teodors konfirmation och här kallar Strindberg hela konfirmationen för ”det uppskakande uppträdet”. Men det översätts av Schleussner till ”the moving scene” – den rörande scenen – som beskriver en positiv känsla och nästan motsatsen till Strindbergs ”uppskakande uppträde”. Att Strindberg även kallar konfirmationen för ”[d]et oförskämda bedrägeriet” har helt tagits bort. Att Jesus av Strindberg kallas ”folkuppviglaren” har skrivits om till ”the great agitator” – den store agitatorn”, vilket alltså beskriver Jesus i mycket mer positiv dager. Många fler skillnader finns i Schleussners översättning av denna passage, men redan nu borde det stå tydligt att den engelska läsaren som vill veta hur Strindberg skrev, vad Strindberg sa om kyrkan som var så farligt att det ledde till åtal, eller den läsare som undrar var gränserna gick för vad man fick säga om kyrkan i Sverige på 1880-talet, kommer att få en ganska felaktig bild.

Just bilden av Strindberg i och utanför Sverige är något min avhandling också tar upp. I den engelsktalande världen var Strindberg känd som ”den galne svenske vikingen”, ”den förbannade vikingen”, ”kvinnohataren”, ”den galne svensken” och så vidare. Jag har hittat ett nyhetsinslag i några olika brittiska lokaltidningar där man redan 1892 – långt innan Strindberg dyker upp i engelsk översättning – under rubriken ”generella nyheter”, tillsammans med sina läsare gottar sig åt att svenskens andra äktenskap nu gått i kras. Man skriver om skilsmässan, här i min översättning: ”detta är ett intressant faktum, om vi tänker på det cyniska sätt på vilket Strindberg målat upp äktenskapet, kvinnosläktet och människosläktet generellt, särskilt i sina tidigare verk. Han må vara tillräckligt talangfull, men han verkar ha visat världen på ett praktiskt sätt att hans doktriner inte tenderar att leda till lycka och förenad vänskap i hemmet.”

Sådana här bilder av Strindberg figurerar alltså flitigt i brittisk press långt innan Strindberg ens översatts till engelska. Och med det rykte Strindberg hade, som en provocerande och nydanande författare, förväntade sig de brittiska läsarna att bli chockerade. När de slutligen fick läsa de första, delvis censurerade översättningarna av Strindberg, stämde bilden de fram till dess målat upp av Strindberg dåligt överens med den bild av författaren som framkom i flera av de här översättningarna.

Men att denna bild av Strindberg som provocerande verkar ha varit så stark att den t.o.m. överlevt hans första engelska översättningar kan spåras i den brittiska författaren och journalisten Rebecca Wests kommentar om honom från 1916, här i min översättning:
“Regeringen borde förbjuda importen av billig litteratur och billig trämassa från Sverige. Från detta land kommer August Strindberg, den där oattraktiva personen som aldrig kunde slappna av utom när han led av förföljelsemani, och som ansåg tre fruar och några villfarelser som adekvat material för hundratals pjäser. Och från detta land kommer Strindberg konstant, och fortsätter att komma. Och med pjäser som En dåres försvarstal, Giftas, Kamraterna, Fadren och resten av dem, känns det som om man känner Strindbergs-familjen som om man bott granne med dem och vaknat upp med ett ryck varje gång polisen kallades in.”

Förklaringen till att den engelska översättningen av Giftas så kraftigt ändrades i Schleussners översättning har sannolikt att göra med lagen om obscena publikationer från 1857, vilket förmodligen tvingade både Schleussner och hennes förlag till självcensur, för att undvika åtal. Efter 1959, när Storbritannien fick en ny censurlag, började ocensurerade översättningar av Strindberg dyka upp, och nu passade bilden av Strindberg, som trots allt levt kvar, mycket bättre överens med det man läste. Kanske detta, och det faktum att man i Storbritannien nu lättare kunde relatera till vad Strindberg diskuterade, kan förklara hans försenade succé i Storbritannien – och även i USA.

The Obscene Publications Act 1857, lagen om obscena publikationer, kom till då man trodde att om de svagare och mer lättpåverkade samhällsmedborgarna – det vill säga kvinnor, tjänstefolk och barn – läste obscen litteratur skulle detta leda till obscent leverne. Den här synen på kvinnor och tjänstefolk levde uppenbarligen kvar långt efter lagens instiftande 1857. I den berömda rättegången 1960, när Penguin books ville ge ut Lady Chatterleys älskare, som ett resultat av den då nya censurlagen, ska huvudåklagaren John Mervyn Guthrie ha utbrustit: ”är det ens en bok ni någonsin skulle önska att er fru eller era tjänare läste?”

De här exemplen och aspekterna som jag tagit upp är förstås bara några av alla olika ingångsvinklar min avhandling behandlar, men låt oss nu fundera över dom som jag hittills tagit upp - vad kan dem förmedla för kunskap som vi kan ha nytta av idag? Låt mig nämna åtminstone två insikter jag tror är av både nytta och vikt:

Under min forskning för avhandlingen började jag upptäcka vissa företeelser som jag forskat vidare på idag, och även publicerat mig kring. I korthet handlar det om att trots att nya och ocensurerade engelska översättningar idag finns att tillgå av de flesta av Strindbergs verk är det oftast inte dom som säljer bäst. Istället säljs Schleussners Married från 1913 ofta som en ”Scholar’s Choice edition” eller ”som en ”scholar select edition” – man saluför alltså dessa översättningar, skrivna under en gammal censurlag – som verk som lämpar sig särskilt för forskare – trots att det finns moderna och ocensurerade versioner att tillgå. Inte bara Strindberg, utan även andra naturalistförfattare i censurerad engelsk översättning, som den franska författaren Zola, saluförs på det här sättet, och det finns oftast fler utgåvor av dom första översättningarna än av de moderna och ocensurerade. Sannolikt beror det huvudsakligen på att de gamla censurerade översättningarna varken har copyright eller kräver ersättning till den sedan länge avlidna översättaren. Det är helt enkelt good business, som man döljer med flashiga omslag och intresseväckande baksidestexter, även när dessa censurerats.

Den här situationen är inte heller bara begränsad till bokmarknaden. Encyclopedia Britannica Academic, till exempel, listar bara de första översättningarna av Strindbergs verk, som alla har det gemensamt att de skrevs under censurlagen från 1857. Jag har hittat en kurs i dekadens-litteratur vid ett brittiskt universitet där Strindberg förekommer i censurerad översättning på litteraturlistan, tillsammans med gamla översättningar av andra dekadensverk från Europa som sannolikt också har censurerats – och det här trots att det finns moderna och därmed ocensurerade versioner att tillgå. Jag har vidare hittat flertalet akademiska artiklar och även böcker där man diskuterar Strindberg, och citerar censurerade partier. En källa nämner till exempel att Strindberg blev åtalad för Giftas i sitt hemland, och därefter hänvisas till den första engelska översättningen, där vi just sett att allt för vilket Strindberg åtalades är borttaget. En artikel handlar om Strindbergs syn på kvinnan i En dåres försvarstal. Man citerar passager utan att förstå att i dessa har Strindbergs argument mot monogami och hans beskrivning av kvinnofrågan som ”ett svindleri” helt försvunnit. Listan på liknande problematik kan göras lång, men helt klart är att det råder en okunskap bland många i den akademiska världen om den grad till vilken gamla översättningar kan avvika från sina källtexter, och det är här jag vill fortsätta min forskning.

Den andra insikten för hur min forskning kan vara relevant för dagens situation kanske kan anses va av ännu mer generellt intresse. Vi som läser böcker, läser väl alla även böcker i översättning. Om det är någonting min forskning har visat är det sannolikt hur mycket en översättning kan avvika från sin källtext. Ändå vågar jag påstå att vi sällan problematiserar detta. Vi läser gladeligen både Austen och Lorca i svensk översättning och menar sedan att vi just ”har läst dem”. Men har vi egentligen gjort det? Enligt många recensenter har vi det, och både de och läsarna kan tala om hur mycket de uppskattar Lorcas språkbruk eller Austens meningsbyggnad. Problemet är ju att varken Lorca eller Austen någonsin skrivit ett enda svenskt ord i översättningarna. Orden, och därmed grammatiken och språkbruket, är inte deras. Istället är det översättaren som tvingats överföra Lorcas språkbruk så att det passar in i svenska språkregler och -strukturer. Därmed är språket främst översättarens, vars namn i bästa fall nämns i en bisats, ibland inte alls.

Vi kan jämföra denna situation med en målares verk. En känd målare har målat ett motiv i olja. Därefter kommer en person in vars uppgift är att kopiera oljemålningen, men precis som en översättare måste använda sig av ett annat språk måste den kopierande målaren måla med akvarellfärg istället. Det blir då problematiskt när recensenten av akvarellmålningen talar om originalmålarens djärva färgsättning och fina penselteknik.

Så är vi tillbaka där vi startade: Vad innebär det att läsa en översättning? Skiljer sig vår kunskap om Shakespeare och Hamlet om vi läst pjäsen på olika språk? Är det ointressant att läsa översättningar? Absolut inte! Precis som betraktaren av akvarellen ser samma motiv som i originalet i olja kan läsaren av översättningen sätta sig in i intriger och teman på ett sätt som oftast ligger helt nära originalet. Oftast är det ju även själva berättelsen som är det mest intressanta för de flesta av oss. I min forskning har jag dock påvisat hur till och med berättelsen i vissa fall kan ändras avsevärt, och i länder med statlig censur hör det till vanligheterna, även i våra tider.

Värt att notera är dock att en översättning inte behöver vara en blek kopia av originalet. Ibland kanske översättarens språkbruk lyckas bättre än originalet att förmedla en viss tanke. I länder som Japan väljer man till och med ofta böcker baserat på vem som översatte dem, snarare än på vem som skrev originalet.

Kanske är det dags för oss alla att erkänna översättarens viktiga och ofta komplicerade roll, där man kan kastas mellan viljan att ligga nära originalet, målkulturens normer och förväntningar, de egna värderingarna, redaktörens tydliga instruktioner, förståelsen för vad recensenterna förväntar sig, läsarnas förväntningar i målkulturen, behovet av att sälja många exemplar och så vidare. Kommer 2000-talet att bli det århundrade då översättarnas viktiga roll erkänns? Nej, inte så länge vi fortsätter att okritiskt betrakta översättningar som exakta kopior av originalet, och där varje avsteg från originalet anses visa på en svaghet hos översättaren.

Lars Liljegren, lektor vid Linköpings Universitet om översättarens komplicerade roll när en språklig, kulturell, social och tidskänslig kod ska knäckas, och om den där fingertoppskänslan kring att bevara ett original.

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä. Jag heter Anneli Norberg. Vill du lyssna på fler podcasts från Linköping Universitet så finns de där poddar finns eller på liu.se/podcast. Vi hörs!

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä om Marie Curie. Forskaren som valde att inte patentera sin banbrytande upptäckt, att utvinna radium, och om namnet, Curie, som symbol för att kunskap ska vara öppen och delas, men som hon ändå ansträngde sig för att skydda.

Marie Curie föddes i Polen, 1867, men flyttade till Frankrike för att studera fysik vid universitetet i Paris och hon började senare att forska. Vid det här laget hade man redan upptäckt att stenar som innehåller uran ger ifrån sig strålning, men Curie upptäckte att stenen uranit, pitchblende, gav ifrån sig en extra stark strålning, mer än vad den borde. Marie Curie och hennes man och medforskare Per Curie hade hittat två nya grundämnen: polonium och radium och lyckades också så småningom ta fram en metod för att utvinna detta radium, men det var en metod som de valde att inte ta patent på, och det här beslutet bidrog till att förknippa namnet Curie med en generös inställning till att kunskap är någonting öppet och någonting som bör delas. Under sitt liv fick Marie Curie två Nobelpris, varav ett som hon delade med sin man, och hon är en av våra mest kända forskare. Och även om hon kanske inte uppskattade det här kändisskapet i alla lägen, så insåg hon ändå värdet av det. Hur Marie Curie formade bilden av sig själv och sin persona, och hur hon värnade om den, det har Eva Hemmungs Wirtén skrivit om. hon är Professor vid avdelningen för kultur, samhälle, form och medier, och hon undersöker frågor om immaterialrätt, och flöden av kunskap och information. Och Marie Curies varumärke, det är ett tidigt och mycket intressant exempel.

I början av 1920-talet var Marie Curie en världskändis. Tillsammans med Albert Einstein stod hon i en särställning som vetenskapscelebritet. I dag återfinns båda förevigade på tröjor, muggar, nyckelringar och fingerdockor. Även om det finns betydligt fler sådana produkter med Albert Einstein, som regelbundet återfinns på Forbes årliga lista av de mest inkomstbringande döda kändisarna. För några år sedan drog han in respektabla 10 miljoner dollar till The Hebrew University of Jerusalem, ägare till hans intellektuella egendom.

Om det är att ta i att kalla de två vänner, så var de i alla fall på vänskaplig fot nog att semestra tillsammans. På ett grynigt foto från början av 1920-talet ser man de två berömdheterna inbegripna i ett samtal på någon schweizisk alptopp. Vad talar de om? Någon ny vetenskaplig artikel båda läst? Gårdagens mindre lyckade middag? Eller kanske utbyter de helt enkelt erfarenheter om hur man ska hantera internationell berömmelse på den skala som båda var intimt bekanta med. I ett brev från 1921 frågar Curie Einstein rakt ut om ”han inte finner det frustrerande att inte kunna göra minsta rörelse utan att den får global betydelse.” Det finns egentligen bara en person Curie kan ställa en sådan fråga till, och det är mannen som står mitt emot henne på den där alptoppen.

Det är möjligt att brevet och bilden sammanfaller i tid, och att fotografen fångat Curie och Einstein tillsammans runt den period då båda regelbundet befann sig i Geneve. Anledningen till det är deras gemensamma arbete i Commision Internationale de la Coopération Intellectuelle (CICI), det nybildade Nationernas förbunds särskilda grupp för intellektuellt samarbete. CICI (som senare faktiskt blev UNESCO) utgjordes av en elit av 12 personer, tillsatta för att säkerställa att ett krig av det slag som kom att kallas ”great” aldrig skulle inträffa igen. Garanten var internationellt samarbete inom fält som vetenskap, litteratur, politik. Som bekant skulle deras arbete inte vara tillräckligt. Men om Einstein alltid var lite motsträvig till hela projektet och frånvarande på många möten, var Curie engagerad och uthållig i sitt engagemang. Dom kunde absolut mötas i sitt internationella intresse, i sin förståelse för vetenskapen, naturligtvis, men de kunde också mötas i sina erfarenheter av att vara berömda.

Curies erfarenhet av kändisskap sträckte sig tillbaka till 1903, då hon och maken Pierre delade på Nobelpriset i fysik tillsammans med Henri Becquerel. Redan då var fransk press oerhört fascinerade av det originella paret. Hon invandrad från Polen, han professor på Sorbonne, men utan den i Frankrike så viktiga traditionella akademiska bakgrunden, ett par vars äktenskap också var ett unikt vetenskapligt partnerskap – som dessutom kom att inkludera två döttrar: Irène och Eve.

Under flera år levde jag dagligen tillsammans med Marie Curie, en period som 2015 resulterade i boken Making Marie Curie: Intellectual Property and Celebrity Culture in an Age of Information. Mitt intresse för Curie var egentligen inte biografiskt, inte i någon traditionell mening i alla fall. Däremot var jag intresserad av hur Marie Curie blev Marie Curie, hur även vetenskapspersoner interagerar med och använder sig av ett antal olika strategier för att skapa en specifik bild av sig själva. Hur de skapar sin persona. Och även om den processen kan sägas ha en biografisk komponent, så låg det huvudsakliga intresset någon annanstans.

För att förstå hur ”någon annanstans” blev en bok kan det vara på sin plats med några ord om min bakgrund, som jag brukar beskriva så här. Jag är disputerad (och Docent) i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet (ett ämne jag aldrig haft en tjänst i), blev sedan lektor (Högskolan i Borås) och så småningom Professor (Uppsala igen) i Biblioteks-och informationsvetenskap (ett ämne jag alltså inte har någon formell utbildning i) och är sedan 2014 Professor i medierad kultur (något som inte existerar som disciplin) vid Tema Kultur och samhälle. Men under dessa nu sammanlagt 23 år har jag hela tiden ägnat mig åt det som på engelska kallas intellectual property, eller på svenska immaterialrätt. Min forskning är primärt historiskt orienterad, och i så hög grad som det bara är möjligt med franska förtecken, som i fallet med Curie.

I Sverige brukar man behöva lägga till att jag alltså inte är jurist, men att jag forskar kring de olika mekanismer som reglerar cirkulationen av kultur och kunskap, primärt genom de juridiska system som på svenska går under paraplybegreppet immaterialrätt. Paraplyet rymmer flera olika ”rättigheter”: upphovsrätt, patent och varumärken är kanske de mest kända. Internationellt är min forskningsprofil mindre problematisk, eftersom den där är betydligt mer representerad på tvärs av discipliner som mediehistoria, ekonomisk historia, statsvetenskap, filosofi och förstås juridik. Som så ofta är fallet med humanister började jag min bana i fältet med fokus på upphovsrätt eller copyright, men sedan ungefär 10 år tillbaka med ett allt större fokus på patent, innovation och vetenskap.

Men vad är det den här typen av forskning tillför vår förståelse av just hur kultur och kunskap cirkulerar? Forskning inom copyright har varit otroligt betydelsefull för att förstå hur en konstruktion som författare, eller upphovsperson intimt hänger samman med olika system för kontroll. Det är perspektiv som hänger samman med vad vi tänker på som kulturella verk. Tvärvetenskaplig forskning kring de här frågorna har kunnat uppmärksamma komplexiteten i olika rörelser kring litteratur, konst, film, eller andra kulturella uttryck. Inte bara då vad gäller verkets tillkomst, utan också dess användning. Det är ju trots allt så att kulturella verk ska brukas, men hur?

Ett sätt att utrycka det är kanske att säga att immaterialrätten kan ses som en slags förhandling mellan olika sociala och kulturella relationer. Men från den utgångspunkten kan man också säga pinnarna som håller uppe paraply-tyget är sinsemellan olika. De har olika historier, olika strukturer, olika tidsbegränsningar. De skyddar olika saker för olika lång tid – de är separata enheter som inte kan betraktas som en enhet – även om det är så att de på många sätt kommit att närma sig varandra och bli internationellt synkroniserade.

Det är inte så konstigt då att humanister och samhällsvetare som intresserar sig för den här typen av frågor känt sig mest hemma i upphovsrätten – helt enkelt för att det är den som skyddar de områden och uttryck som humanister traditionellt ägnar sig åt: litteratur, konst, musik, film. Patent - som alltså skyddar innovationer eller uppfinningar – är ett annat område, som kanske inte i lika hög grad studerats av humanister.

Men tillbaka till Curie. Jag visste precis var jag ville börja nysta: i hennes och maken Pierres beslut att inte patentera radium. I efterhand har valet nästan antagit mytologiska proportioner, men i början av 1900-talet var det kanske inte särskilt konstigt. Från vårt perspektiv idag dock—där universitet, forskningsinstitutioner och andra—patenterar som en självklarhet (alternativt håller saker hemliga, förstås), så var det här den första biten i mitt projekt. Framför allt var jag nyfiken på hur beslutet kom att bygga bilden av Curie som representant för klassiska vetenskapliga värden, om kunskap som delningsbar, om information som öppen – även det frågor som är högaktuella idag. Så mitt intresse för Marie Curie handlade väldigt mycket just om immaterialrätten och vetenskapen, men minst lika mycket om hur Curie skapade sig själv, vilka strategier hon använde, genom vilka medier och materialiteter.

Curies celebritet, hennes kändisskap om man så vill, är helt centralt i den konstruktionen. Det är omöjligt här att inte erkänna betydelsen av Curies relation till USA, en relation som till stor del byggde på den vänskap hon utvecklade med Missy Brown Meloney, en formidabel tidskriftsredaktör i New York. Meloney, som länge hade velat träffa Curie, mötte sin idol i Paris efter första världskriget. Och när det stod klart för henne att Curie, i sin forskning om radium, knappt hade något radium att experimentera med, bestämde hon sig att dra igång en kampanj. Hennes idé? Jo, om hon kunde samla in 100,000 dollar från Amerikas kvinnor för att köpa ett gram radium som skulle gå direkt till Curie och hennes laboratorium, kunde då Curie tänka sig att komma till USA och hämta radiumet? Ingen av kvinnorna trodde kanske att det var möjligt: Meloney hade imponerade nätverk, men kanske inte så imponerande. Curie å andra sidan tänkte kanske att det hela var för bra för att vara sant, och att sannolikheten att hon skulle behöva ge sig iväg på en lång USA-resa var ganska obefintlig. Men hon hade fel. Meloney, som i princip satte igång en crowd-funding kampanj av en omfattning som imponerar även idag samlade alltså in 100,000 dollar (faktiskt mer, vilket är en intressant historia i sig) vilket idag motsvarar ungefär ett Nobelpris. Hennes rika vänner på Park Avenue bidrog förstås, men det kom också in små bidrag från kvinnor över hela USA. Så 1921 var Curie helt enkelt tvungen att åka till USA. Hon tog sina båda döttrar med sig på Atlantångaren, mötte President Harding i Vita Huset för att den 20 maj 1921 ta emot beviset—ett certifikat—på sin gåva ur hans hand, gjorde sen en sex veckor lång (och extremt tröttande) turné över hela USA, och återvände till Paris med sitt gram radium.

Brevväxlingen mellan dessa två kvinnor är omfattande, men nästan helt okänd. Meloney hade en otroligt viktig roll att spela i Curies liv, både personligt och professionellt, men vänskapen mellan dem faller utanför de ramar vi sätter upp för hur vetenskap blir till. Kunskapen om Meloneys kritiska roll som sponsor för Curies vetenskap, hade också kunnat gå helt förlorad, eftersom Curie var inställd på att deras korrespondens skulle förstöras. Varför? Det mest troliga är en kombination av orsaker. 1911 hade Curie utsatts för den värsta sortens mediedrev. Änka sedan fem år tidigare blev mot slutet av året hennes kärleksaffär med Paul Langevin—gift fyrabarnsfar och kollega till henne och hennes man Pierre—offentlig. Skandalen som följde resulterade i fem dueller och höll på att kosta henne hennes andra Nobelpris. Breven till Meloney innehåller inget sprängstoff kring det här precis, men Curie hade lärt sig läxan: regelboken såg annorlunda ut för kvinnor än för män. Allt kunde misstolkas.

Sommaren 1932, efter ett mer än 10 år långt samarbete ber nämligen Curie Meloney att förstöra de brev de utväxlat. Om det var Meloney eller Curies döttrar som såg till att korrespondensen bevarades det vet jag inte, men idag utgör den en av de största brevsamlingar som är del av samlingen Pierre et Marie Curie Papiers på Bibliothèque National de France i Paris. En unik korrespondens mellan två kvinnor som både bevis för en personlig vänskap men också som påminnelse om att finansiering av vetenskap inte alltid kommer från staten, utan kan komma via en energisk tidskriftsredaktör med kontakter. Den omfattande korrespondensen mellan Curie och Meloney avslöjar en mer komplex och mångdimensionell Curie. Och även om det inte råder brist på böcker om Curie och hennes prestationer, så har mig veterligt ingenting skrivits om Missy Brown Meloney. Hon gjorde något anmärkningsvärt för Curie och hennes laboratorium, ett bidrag som manifesterade sig i en personlig vänskap men också i ett mycket konkret stöd till Curies forskning. Så här i backspegeln brukar jag ibland tänka att någon borde skriva Meloneys historia också, och att den på sitt sätt är minst lika intressant som Curies.

Vad som sparas och vad som slängs är förstås en större fråga om hur bilden av någon som Curie lever vidare. Det är tydligt att Curie förstod vikten av att skapa sin egen bild, att hon insåg betydelsen av det som brukar kallas för ”self-fashioning.” Och även om hon nog städade rejält bland sina brev och papper innan hon dog, så visste hon förstås att det som fanns kvar var det som skulle vara sanningen. Men vad det var, och hur den bilden skulle uppfattas gjorde hon sitt bästa för att skapa och styra, bland annat genom att 1923 författa en biografi över sin egen man Pierre. Pierre Curie hade tragiskt förolyckats nästan tjugo år tidigare, 1906, när han halkade på några våta löv när han korsade en gata i centrala Paris, blev överkörd av en hästdroska och omkom omedelbart. Biografin om honom var förstås ett accepterat sätt även för henne att skriva sin egen historia.

Under 1920-talet börjar verkligen varuformen Marie Curie nå en ny nivå. Samtidigt som Curie och Einstein arbetar inom CICI översköljs hon av förfrågningar om autografer, det är gator och skolor som ska döpas efter det berömda gifta paret, listan på förfrågningar sträcker sig brett och långt. För det mesta säger hon bara nej, och för det mesta är det kanske inte heller så mycket att bry sig om. I biografin om sin make Pierre hade hon använt uttrycket ”berömmelsens börda,” och den fick hon nu känna av. Curie var också alltmer försvagad av sitt arbete kring radium och radioaktivitet. Kanske kände hon på sig att hon inte skulle få så många år till.

Hon var dock extremt medveten om värdet av namnet Curie, dels för sin egen del, men också eftersom en av hennes döttrar, Irène gick i hennes fotspår. Tillsammans med sin make Frédéric Joliot-Curie fick också Irène motta ett Nobelpris, i kemi 1935, året efter moderns död. Namnet Curie var ovärderligt. Det representerade en dynasti. Odödlighet. Men att öppet visa hur mycket som krävdes i form av investeringar i namnets värde var förstås svårt, särskilt med tanke på att Curie måste undvika alla associationer med kommersialisering, något som skulle placera henne på direkt kollisionskurs med de vetenskapliga värden som hon i allt högre grad blivit en etablerad symbol för.

Och det är då jag ramlar över en guldklimp i arkivet. De flesta som arbetar i arkiv är väl bekanta med den väldigt speciella känslan som infinner sig när man är helt säker på att man faktisk hittat något. Något viktigt. Det spelar egentligen ingen roll om du hittade fram till det av en slump eller av ihärdig uthållighet. Laboratoriet och arkivet är kanske två olika världar, lika avlägsna från varandra som metoderna för ”hård vetenskap” är för humanistens tillvägagångssätt av att leta och skriva, men jakten på jakten, är nog densamma.

Jag var precis i slutet av mitt arbete med boken, och trots allt som digitaliserats hade jag ett antal foldrar med brev som jag behövde gå igenom – på papper. Så jag gick pliktskyldigast igenom varje folder alfabetiskt, tills jag kom till Cochin-Czernyszova, som det inte fanns någon anledning att misstänka skulle innehålla något exceptionellt. Men det gjorde den.

Återigen ett brev, men den här gången bevis för hur mycket Curie förstod att hennes namn var värt. Hur namnet, de facto, behövde skyddas som ett varumärke. Jag insåg först att jag tittade på något exceptionellt på grund av var brevet i fråga fanns, en folder under bokstaven C, men ett brev utan adressat. Avsändaren till den fyra sidor långa missivet, daterad tidigt 1934, var tydlig: en JL Ricqlès. Men till vem var brevet sänt? Så mycket var klart att det INTE var till Marie Curie. Delvis eftersom Ricqles använt ”du” och inte ”ni” men också eftersom brevet var formulerat på ett sådant sätt att det snabbt stod klart att mottagaren (som var tillräckligt nära avsändaren för att bli tilltalad som ”du”), skriver för Curies räkning, det kanske var Irène eller kanske till och med Frédéric? Och vad ska advokat Ricqles ge råd om: jo, kan namnet Curie skyddas från vad en helt en annan, helt orelaterad Curie gör, nämligen en Alfred Curie.

Under många år hade Alfred Curie, som absolut inte var en släkting, marknadsfört och sålt kosmetika under namnet THO RADIA. Alfred hade alltså under det berömda namnet Curie använt sig av modern marknadsföring och reklam för att sälja THO RADIA produkter, tvålar, puder, där dessutom själva försäljningsargumentet (strålande hy och så vidare) byggde på radium! Som en parentes kan jag kanske nämna att innan det uppdagades precis hur farligt radium och radioaktivitet var, så översvämmades marknaden av innovationer som var konstruerade för att se till att man skulle få i sig så mycket radon som möjligt, eller, som i fallet med THO RADIA, använde radium som en komponent i sina produkter.

Personen som skrivit brevet till Ricqles på Marie Curies vägar frågar alltså om råd för att undersöka om det fanns något sätt för hennes arvingar att motsätta sig Alfred Curies användning av hans namn för att underlätta försäljningen av THO RADIA. Var det något särskilt som fick Curie att vilja utforska möjligheten till rättsliga åtgärder mot mannen som oturligt nog delade hennes världsberömda efternamn? Kosmetikserien för THO RADIA hade trots allt varit verklighet i många år. Kanske var det det faktum att Curie var sjuk och behövde vidta skyddsåtgärder gentemot sitt arv?

Utgjorde verkligen Alfred ett hot mot värdet av namnet Curie? Att döma av tillströmningen av brev Curie mottog med förfrågningar om sin autograf på 1930-talet, är det onekligen så att namnet, signaturen, börjar leva sitt eget liv. Vid ett tillfälle frågar hon till och med sin vän Missy Brown Meloney om råd om hur hon ska kunna dämpa flödet av förfrågningar och hur hennes tid och namn ska kunna användas på bästa sätt. Det sanna värdet av namnet Curie kunde faktiskt inte mätas i pengar och måste försvaras.

Men Ricqles förordar återhållsamhet. Att offentligt gå ut med ett förtydligande om att Alfred inte hade någonting att göra med Madame/den Curie, skulle kunna placera ett farligt vapen i Alfred Curies händer och inte ge det resultat familjen önskade. Advokaten förstår frustrationen över att behöva dela namnet Curie med en ”kvacksalvare”, men den olyckliga sanningen var att även Alfred hade rätt att använda sitt eget namn fritt. Å andra sidan tar Ricqles tillfället i akt och nämner att en domstol i Paris nyligen haft ett liknande fall beträffande ett minst lika berömt namn— Pasteur—och fastslagit att även om det var tillåtet att använda sitt personnamn för kommersiella ändamål, så ansåg domstolen ”att man inte kan använda namnet på ett sådant sätt att det riskerar att skapa fördomsfull förvirring mot andras intressen, även om det bara är moraliskt.” Ricqlès slutade med de sista orden i rött.

Även om slutsatsen efter det fyra sidor långa brevet var att en juridisk process var en distinkt möjlighet, finns det inga som helst bevis på Curie eller hennes döttrar tog saken vidare. Curie hade bara ett halvår kvar att leva. Andra saker var viktigare. Förvirringen, hur omfattande den nu än var, fick leva vidare.

Vilka lärdomar drog jag av mitt arbete med Curie? En del har redan nämnts. En bit in i arbetet stod det klart för mig hur endimensionell bilden av Marie Curie varit (och delvis fortsätter att vara), och en av de aspekter jag tar upp i min bok är just hur Curies komplexitet som person inte syns och hur hennes persona växer fram. Hur fransk lagstiftning under hennes livstid inte tillät henne att rösta, men heller inte som gift kvinna erkände hennes rätt till egendom. I själva verket var det hennes man Pierre som kontrollerade den, fysisk som immateriell. För mig var det en ögonöppnare att förstå att hon helt enkelt inte var en person i juridisk mening under den period då hon och hennes man Pierre publicerade sina upptäckter och gjorde allt det som vi tenderar att associera med vetenskaplig skrivande. Det här är förstås inte en förklaring till beslutet att inte patentera, men det är en viktig påminnelse till oss som forskare att inte automatiskt utgå ifrån att alla är lika inför lagen, i det här fallet immaterialrätten.

En annan viktig sak var insikten att Curie i högre grad än vi kanske tagit för givet också styrde bilden av sig själv genom olika medier, bland annat genom biografin över sin man – att hon gjorde tydliga investeringar i att skydda sitt namn. För henne var namnet Curie alltid överordnat, men idag använder vi också hennes polska namn Sklodowska, som ”återinfördes” för några år sedan, och som kan sägas utgöra exempel på en pågående nationell (symbolisk) dragkamp mellan Polen och Frankrike om Madame Curie.

På en mer strukturell nivå var också mitt arbete med Making Marie Curie helt grundläggande för att jag hade förmånen att 2017 få ett Advanced Investigator Grant för projektet ”Patents as Scientific Information, 1895–2020,” från European Research Council. Projektet har det korta namnet PASSIM – det är det projekt som jag och min forskargrupp arbetar med just nu. Och nästa steg då? Eftersom det måste involvera Frankrike, så ska det bli ett bokprojekt om champagne. För området – med stort C – och drycken – med litet c – gör det möjligt för mig att lära mig mer om geografiska ursprungsbeteckningar och varumärken – nya delar av immaterialrätten, ett forskningsfält som jag aldrig tröttnar på.

Eva Hemmungs Wirtén, Professor vid avdelningen för kultur, samhälle, form och medier om Marie Curie och om namnet Curie som en symbol för öppen och delad kunskap. För även om paret Curie aldrig patenterade sin upptäckt, och Marie Curie gärna lyfte fram det här beslutet som en medveten strategi i linje med den vetenskapliga praxis som rådde vid den här tiden, att generöst dela kunskap och information, förstod hon värdet av sitt namn. Så mot slutet av sitt liv valde hon att förvalta och kontrollera namnet Curie, som ett slags varumärke. Som ett namn som hon upplevde behövde skyddas, just för att behålla sitt värde.

Texten i sin helhet finns i boken ”Lettres à Marie Curie”, utgiven av Thierry Marchaisse.

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä och vill du lyssna på fler podcasts från Linköping universitet så finns de där poddar finns eller på liu.se/podcast. Jag heter Anneli Norberg, vi hörs!

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä om adoptionsåterresor och om barnfamiljer som väljer att göra en sådan här återresa när barnen är små just för att det verkar handla om barnets ursprung. Familjen vill kanske låta barnet uppleva sitt födelseland, veta mer om sitt ursprung, kanske besöker man viktiga platser som har haft stor betydelse för barnet under den första tiden. Ett barnhem, eller fosterföräldrar som fortfarande finns kvar, eller så åker man dit på semester, tar en rundtur i stan, kollar på något museum, går runt i ett köpcentrum, besöker en park, kanske ett par dagar på stranden, solar, badar, äter glass och så, sedan, en tur till barnhemmet. Men det här är inte riktigt vilken semester som helst, för här och nu så är den här familjen tillbaka på den plats där de liksom blev till, blev en familj. Så kanske handlar det inte bara om barnet.

Johanna Annebäck som är biträdande universitetslektor vid avdelningen tema Barn, hon har skrivit sin doktorsavhandling om adoptionsåterresor, och hon har just tittat på vad de här barnfamiljernas återresor har för betydelse för barnen, men också för föräldrarna och för familjen som helhet.

Många känner kanske igen TV-programmet Spårlöst där adopterade personer reser till sina födelseländer för att leta efter sina biologiska familjer. Ofta har det varit unga vuxna som deltar i programmet och som gör resorna själva utan sina adoptivfamiljer, tillsammans med ett TV-team. Tidigare var det vanligare att resa på en adoptionsresa som ung vuxen, men idag reser allt fler adoptivfamiljer redan när barnen är små. Vill man göra en adoptionsåterresa kan svenska adoptionsorganisationer kan hjälpa adopterade att söker sina rötter. Idag finns det också ett flertal reseföretag som arrangerar och säljer adoptionsåterresor. En adoptionsåterresa kan innefatta olika aktiviteter och inte bara ett sökande efter biologiska rötter. Den typiska adoptionsåterresan beskrivs, utav reseföretagen, som en rundresa där familjen besöker sevärdheter och gör aktiviteter som är typiska för landet och så besöker barnets födelsestad eller födelseregion, barnhem och om det har funnits en fosterfamilj kanske de också träffar den. Fördelen med en tidig återresa sägs vara att man gör den innan tonårsperioden och identitetssökandet sätter igång och flera rekommenderar att man gör en resa när barnen är mellan 9 till 12 år. Man menar att barn runt 10 år har mycket utbyte av en resa eftersom de förstår vad de upplever och kommer att minnas det en lång tid efter resan.

Att adoptionsåterresor numera ofta genomförs som familjeresor, då adoptivföräldrar reser tillsammans med sina yngre barn, väckte frågor om hur beslut om en adoptionsåterresa fattas, vem resan är till för och vad resorna betyder, både för barn och föräldrar. I avhandlingen visar jag att adoptionsåterresor kan ses som en aktivitet som bejakar den adopterades ursprung, en form av semesterkonsumtion, ett familjeprojekt, och så en anpassning till ideal som finns om adoptivföräldraskap och familjeliv. Jag har intervjuat barn och föräldrar från tio olika familjer för att undersöka hur barn och föräldrar pratar och tänker om beslutet att göra en adoptionsåterresa, hur barn och föräldrar bidrar med att planera resan och vilka aktiviteter och händelser som blir viktiga för hur barn och föräldrar sedan upplever resorna. Utifrån intervjuerna har jag arbetat fram tre olika artiklar som undersöker motiven till att resa, hur adoptionsåterresor på många sätt också är ett vuxenprojekt eftersom föräldrarnas och familjernas minnen från födelselandet påverkar hur resan planeras och så vilka betydelser som pengar får för att genomföra adoptionsåterresorna och även för sociala band och relationer i och utanför familjen.

Men innan jag fortsätter berätta om de tre artiklarna skulle jag vilka lyfta ett teoretiskt begrepp som blev centralt i avhandlingen - nämligen begreppet "att göra familj". Ett av mina huvudargument är nämligen att adoptionsåterresorna i avhandlingen kan beskrivas som ett familjeprojekt där familjemedlemmar driver både egna och gemensamma projekt. Därför blev det viktigt att förstå och studera just familj i planerandet och genomförandet av resorna. ”Att göra familj” är ett begrepp som skiftar fokus från familjestrukturer och familjers varande till familjepraktiker, det vill säga att familj också är någonting som vi skapar genom de saker som vi gör tillsammans och hur vi lever - familj blir på så sätt något som levs och görs. Det är genom upprepningar av sociala aktiviteter, göranden, som det skapas band mellan människor och det är bland annat dessa band som ger begreppet familj dess betydelser. I familjepraktiker aktualiseras familjemedlemmars roller, relationer, rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. Genom att studera adoptionsåterresor som familjepraktiker gick det att få syn på hur resorna var en central del av familjernas liv och hur resorna skapade och aktualiserade betydelser av och ideal kring familj.

Den första artikeln handlar om motiven till att genomföra adoptionsåterresor och hur resorna både kan ses som en möjlighet och som en risk.

Adoptionsåterresor behöver förstås mot bakgrund av de betydelser som har tillskrivits ursprung inom den internationella adoptionskontexten. I Sverige, och i andra länder, uppmanas adoptivföräldrar att lära sig om barnets ursprung och födelseland för att senare kunna ge den kunskapen till barnet. Adoptionsåterresor har blivit en viktig symbol för adopterades rätt till sitt ursprung och sin kultur och ett led i strävan att bevara och bejaka det. Men i de adoptionspolitiska råd och rekommendationer som ges till adoptivföräldrar finns en spänning i att som förälder förhålla sig till att bejaka barnets ursprung och att göra en adoptionsåterresa men att på samma gång vara inlyssnande till vad barnet vill och behöver. Numera har kommersiella reseföretag blivit ytterligare en rådgivande röst i besluten kring adoptionsåterresor. Och som sagt rekommenderar företagen adoptivfamiljer att göra en resa när barnen är i åldrarna 9 till 12 år, därför att det är bra att adopterade får en bild av varifrån de kommer innan tonåren och ”identitetssökandet” drar igång. Adoptionsåterresan sägs även göra det möjligt att besöka platser som är viktiga för familjen. Jag menar att det inte går att studera antingen föräldrar eller barn när det kommer till resorna. Resorna behöver förstås som ett kollektivt arrangemang. I den här artikeln utforskar jag därför både barns och föräldrars perspektiv och även hur de förhåller sig till varandra. Artikeln reser frågorna hur det kommer sig att föräldrar bestämmer sig för att genomföra adoptionsåterresor medan barnen fortfarande är små? Vilka motiv de anger och vad säger det om att vara adoptivförälder. Jag undersöker också hur barn pratar om att göra en adoptionsåterresa, hur de formulerar sig kring vad en adoptionsåterresa är och vilka motiv de lyfter fram.

Artikeln visar att adoptivfamiljer både möter och förhåller sig till en mångfald av rekommendationer och förväntningar som får konsekvenser för hur och varför en adoptionsåterresa initieras och genomförs. Adoptivföräldrar ges och tar ett stort ansvar för att värna om barnets ursprung och adoptionsåterresan blir en del av det ansvaret och den blir därmed en viktig del av föräldraskapet, eller föräldra-görandet. Artikeln pekar på dilemmat som adoptivföräldrar ställs inför när det kommer till resorna. Dilemmat är att rekommendationerna förutom betoningen på betydelsen av att ge barnen tillgång till sina ursprung även lyfter fram vikten av att beakta det enskilda barnets behov. Föräldrarnas berättelser vittnar om det här dilemmat och visar att barnens hälsa och välmående står på spel parallellt med att leva upp till ett gott föräldraskap. Risken med att avstå en adoptionsåterresa är att det kan bli svårt för barnen senare i livet, medan risken med att genomföra en resa är att barnen inte är redo och inte klarar av det känslomässigt eller kanske inte är tillräckligt intresserade för att ha utbyte av resan just nu. Och därför kan det finnas anledning att vänta med det, trots allt, resurskrävande projektet. Föräldrarna i studien behöver kunna göra väl avvägda val som tar hänsyn till risker, möjligheterna, nuet och framtiden. Det innebär att olika föräldraskapsideal balanseras i beslut om att göra en adoptionsåterresa och om den ska göras eller inte. Det visar att det är svårt att göra helt rätt som förälder hur man än väljer. Oavsett vilket beslut som fattas kan utfallet potentiellt bli dåligt för barnen. Och liksom föräldrarna så har barnen också dubbla känslor inför resan där de förknippar den med både farhågor och oro, men av lite annat slag där de snarare oroar sig för att planet skulle krascha eller potentiellt farliga myggor. Alltså sådant som skulle kunna gå fel under själva resan.

Barns resonerande perspektiv, avledande svar och tystnader i studien indikerar att barn inte nödvändigtvis är lika aktiva och drivande i resan som deras föräldrar. Barnens diskussioner om vad de vill göra under resan och varför visar även att barnen och föräldrarna inte nödvändigtvis delar samma önskemål inför resan och att motiven kan skilja sig åt. Precis som i tidigare forskning betraktar många barn i första hand resan som en ’vanlig’ familjesemester. När barn berättar om vad de vill göra under resan knyter de an till deras personliga intressen som inte nödvändigtvis är knutna till födelselandet utan till sådant som de brukar göra tillsammans med sina familjemedlemmar både i vardagen och på andra semesterresor. Barnens resonemang förskjuter alltså fokus från dem själva till familjen. Och det som är viktigt här är att barnen i och med det nyanserar de allmänna-, vuxna-, och kommersiella rekommendationerna som framhåller att och framförallt varför det skulle vara viktigt att göra adoptionsåterresor.

Artikelns resultat visar betydelsen av att fråga barn om hur de ser på att göra en adoptionsåterresa och att beakta både barns och föräldrars perspektiv. Varken barn eller föräldrar kan förstås ur kontext eftersom adoptionsåterresorna är något som i så stor utsträckning präglar familjerna. Barns och föräldrars berättelser tillsammans fångar hur samtliga familjemedlemmar investerar i resan och i familjen och både föräldrar och barn förhandlar om adoptionsåterresornas potentiella inriktningar och betydelser. Familjerna brottas med olika aspekter av återresorna och föräldrarna jobbar för att få med sig barnen för att hitta ett sätt att ”göra rätt” på lång sikt. Artikeln visar att det krävs hårt arbete för föräldrarna för att få ihop återreseprojektet rent moraliskt vilket syns inte minst i de intervjusituationer där barnen är med och föräldrarna griper in för att hjälpa barnen att svara på frågor. Barnens ambivalens gör nämligen projektet osäkert men ställer också det goda adoptivföräldraskapet, och familjeprojektet, på spel. Rekommendationerna pratar om att värna barnet men analyserna av intervjuerna med föräldrarna lyfter fram dilemman de ställs inför, exempelvis att förhålla sig till ett potentiellt ointresse hos barnet inför att göra resan och/eller den egna oron inför vad som kan gå fel.

Motiven till att genomföra adoptionsåterresor som familj blir på så vis till i ett rörigt samspel mellan barn och föräldrar och i ett nätverk av olika rekommendationer, förhoppningar, möjligheter, önskningar, risker och rädslor. Artikeln visar att det inte finns ett enkelt rätt eller fel kring när, hur och om adoptionsåterresor ska göras. Det finns inte heller ett enkelt motiv till varför familjer väljer att göra en adoptionsåterresa.

Den andra artikeln undersöker hur och vad som får betydelse när adoptivfamiljer planerar adoptionsåterresorna. Anledningarna till att göra en adoptionsåterresa kan som jag tidigare nämnde variera men ett övergripande syfte beskrivs ofta vara att skapa en länk mellan nu och då och att ge adopterade en bra upplevelse av sina födelseländer. Men intervjuerna visar att planeringen av adoptionsåterresor till stor del bygger på minnen från födelseländerna. Eftersom de allra flesta barnen i studien var små när de adopterades och därför inte har några egna minnen från födelseländerna så reser studien frågor om hur minnen används i planeringen av adoptionsåterresor, vems minnen som blir viktiga och varför?

Genom den här artikeln föreslår jag, tillsammans med två kollegor, begreppet ’family memory trips’ som en benämning på hur minnen skapas, mobiliseras och medieras av både barn och föräldrar under planeringen av adoptionsåterresor. Vår omgivning påverkar våra minnen och hur vi minns. Att minnen medieras syftar i artikeln till att föräldrar genom berättelser och saker delar med sig av minnen från födelseländerna till deras barn. Att minnen mobiliseras åsyftar istället hur både barn och föräldrar lyfter fram och använder specifika minnen när de diskuterar födelseländerna och adoptionsåterresorna. Artikeln visar hur både barn och föräldrar mobiliserar minnen av platser, människor och kända kulturarv när de planerar sina resor. Minnena som mobiliseras av föräldrarna är knutna till deras positiva upplevelser av födelseländerna under själva adoptionsresan, när de hämtade sina barn och blev en familj. Eftersom många föräldrar menar att barnen inte har egna minnen av födelseländerna ger det dem såklart en fördel under planeringen av resorna. Men även barn är med och förhandlar om minnen. De samarbetar och gör kompromisser för att komma framåt i gemensamma diskussioner om vad familjen ska göra. Men adoptionsåterresan har som sagt inte nödvändigtvis samma betydelser för barn och föräldrar. Barn återvänder till exempel inte för att återuppleva minnen och det här antyder i sin tur att det faktiskt inte i första hand är barnen som ’återvänder’, utan att det är föräldrarna som gör det. Artikeln nyanserar på så sätt idéerna om att en adoptionsåterresa i första hand tillfredsställer adopterades behov och föreslår att familjers planering av adoptionsåterresor gör att resorna behöver förstås som ett familjeprojekt som inkluderar olika behov och viljor.

Den tredje artikeln handlar om pengars roll och betydelser för finansieringen av en adoptionsåterresa och för familjesemestrar, familjeband och relationer.

Som nämndes inledningsvis har familjers adoptionsåterresor blivit allt mer av en reseindustri och idag finns flera kommersiella reseföretag i Sverige och i andra länder som har specialiserat sig på adoptionsåterresor genom att marknadsföra dem som en typ av familjesemester. Trenden att göra adoptionsåterresor som familj, när barnen fortfarande är små, får ekonomisk betydelse för adoptivfamiljer eftersom resorna är både kostsamma och tidskrävande. Det här betyder att inte alla familjer kan göra en resa trots att de vill, men i min studie ingick enbart familjer som beslutat sig för att göra en resa. I artikeln drar jag på teorier om pengars sociala betydelser och utgångspunkten är att ekonomiska aktiviteter, som i den här artikeln innefattar allt från finansieringen av en resa till turismkonsumtion och gåvor under resan, är tätt sammanbundna med människors relationer. Pengar har, ges och får därmed sociala betydelser bortom ekonomiska värden. I artikeln visar jag exempelvis hur pengar, som ett socialt och dynamiskt koncept, vävs samman med värden som ursprung, intimitet, adoption och familjegörande.

Artikeln visar hur det sociala livet har en stor påverkan på hur pengar organiseras och spenderas i relation till resorna. Pengar formar adoptionsåterresor och sätten som barn och föräldrar spenderar och pratar om pengar gör på samma gång familj. Medan barn främst pratar om pengar i relation till vad de vill och kan konsumera under semestern är föräldrars prat om pengar även sammanlänkat med moraliska dimensioner som påverkar besluten om vilka pengar som kan användas till vad. Föräldrarna har till exempel resonerat mycket kring vad de kan ge personer de besöker i födelselandet, är det lämpligt att ge pengar, vad symboliserar pengagåvor och när kan man ge dem? För föräldrarna är adoptionsåterresan även ovärderlig i termer av pengar, trots det faktum att en resa medför en hög kostnad anses kostnaden mer eller mindre obestridlig hos familjerna i studien. Genom att fokusera på både barn och föräldrar visar analyserna hur barn, trots att de inte nödvändigtvis har samma tillgång till pengar som föräldrarna, är en del av familjeekonomin och beslutsprocesser om hur pengar ska spenderas.

Artikelns resultat ger en inblick i hur den ideala familjen görs i förhållande till pengar, adoptionsåterresor och semesterresor. Pengar är någonting enande och en process där det sker förhandlingar om tillhörighet och samhörighet både inom familjen och i relation till personer i barnens födelseländer. Till exempel när familjerna turistshoppar, skapar minnen tillsammans och på samma gång förhandlar om familjens gränser, svenskhet och anknytning till födelseländerna. Utifrån sådana perspektiv argumenterar artikeln för att pengar blir ett viktigt verktyg i görandet av familj. Pengars sociala betydelser är även viktiga aspekter av familjers adoptionsåterresor, eftersom pengar dessutom är en del av hur semester-, föräldraskaps-, barn- och familjeideal görs och formas. En viktig slutsats här är att barn alltid är en del av hur sådana ideal skapas och hur olika värden knutna till familj, pengar och föräldraskap görs.

Trots att adoptionsåterresor har genomförts i över 30 år är forskningen om familjers och barns erfarenheter från resorna relativt begränsad. Den här studien visar hur resorna planeras, diskuteras, finansieras och genomförs av tio svenska familjer där jag har fokuserat på hur barn och föräldrar tar beslutet att genomföra en resa, vad de ska göra under resan och vad som krävs från både barn och föräldrar när de ska genomföra den. Det visar sig att barn och föräldrar driver både gemensamma och individuella projekt och att det kontinuerligt sker förhandlingar om adoptionsåterresornas inriktningar - och vad de har för betydelser. För att fånga komplexiteten som följer med familjeadoptionsåterresor har jag använt ett tvärvetenskapligt förhållningssätt i studien, där jag kombinerar barn- och barndomsstudier, familjestudier, turismvetenskaplig forskning och ekonomisk sociologi. Tillsammans har det hjälpt mig att undersöka de möjligheter och begränsningar som adoptivfamiljer ställs inför när de planerar och genomför sina resor.

Föräldrarna, som i de allra flesta fall har tagit initiativ till resorna, pratar om att resan är viktig dels för att barnen ska känna stolthet över sina födelseländer och dels för att barnen ska kunna bemöta vardagliga frågor från omgivningen om födelselandet och adoptionen. Men dessutom kan det finnas en viss press kring att genomföra en resa då föräldrarna i och med det lever upp till de råd och rekommendationer som hävdar att barnen borde få tillgång till sina ursprung. Föräldrarna försöker göra det som är bäst för barnet både här och nu och även i framtiden, och deras resonemang kring det här baserar de på olika kunskapskällor som forskning om adoptionsåterresor, vuxna adopterades berättelser, reseföretagens erfarenheter samt rekommendationer och utbildningsmaterial från exempelvis Socialstyrelsen. Det största dilemmat för föräldrarna är alltså att balansera beslutet om att ta risken att resa även om barnet inte har tagit initiativet eller verkar osäkert, och så risken att avstå från att resa och att barnet då inte får uppleva sitt ursprung som barn. Föräldrarna menar att deras beslut, i båda fallen, kan få avgörande konsekvenser för barnen i framtiden. Trots att det i många fall är föräldrarna som har initierat resorna har barnen inflytande i förhållande till dem, till exempelvis när de påverkar och utmanar sina föräldrar genom att ifrågasätta eller addera till det gemensamma familjenarrativ som föräldrarna skapar i relation till födelseländerna. Detsamma gäller när familjerna berättar om upplevelserna av hur adoptionsåterresorna faktiskt blev. Barnen har också varit med och valt ut aktiviteter inför resorna och alla barn som intervjuades efter resorna berättade att de var jättenöjda.

I mitt arbete visar det sig att adoptionsåterresor som genomförs av familjer medan barnen är unga handlar om mycket mer än den adopterades förhållande till sitt ursprung. Familjeadoptionsåterresorna är kanske i första hand ett familjeprojekt och omtalas av barnen främst som en familjesemester. Det betyder inte nödvändigtvis att resorna saknar betydelse för hur barnens förhållande till sina ursprung utvecklas, så i ett framtida forskningsprojekt vore det förstås intressant att intervjua unga vuxna adopterade som gjort en adoptionsåterresa tillsammans med sin familj som barn om vilken betydelse resan haft för dem. Även om barnens ursprung står i fokus inför resorna, så blir det också tydligt (även om det inte sägs rakt ut) att adoptionsåterresorna har ett starkt personligt, emotionellt och nostalgiskt värde för föräldrarna. När de planerar resorna så utgår de ju mycket från sina egna minnen och positiva upplevelser av landet och adoptionen, och de vill också återvända till samma platser och personer som de besökte under själva adoptionsresan, det vill säga när de blev föräldrar och familj. Dessa platser, personer och föräldrarnas minnen blir ett sätt för barnen att lära känna landet och som även visats i tidigare forskning, viktiga eftersom de kan fylla de kunskapsluckor som kan finnas om barnens första år.

Genom adoptionsåterresorna blir barnen en del av att skapa sina ursprung och på samma gång skapa starkare band mellan familjemedlemmarna och det blir på så vis ett sätt att så att säga ”göra adoptivfamilj”. Resorna kan med andra ord bidra dels till att barnet får tillgång till sitt ursprung, men också till förståelsen för familjens ursprung och historia. Det här nyanserar idén om att en adoptionsåterresa enbart är till för barnens skull, resan är även till för föräldrarna och familjen i sin helhet.

Johanna Annerbäck, biträdande universitetslektor vid avdelningen tema Barn, om barnfamiljer som valt att göra en adoptionsåterresa och hur resan inte bara handlar om barnets ursprung utan också om familjens sätt att göra familj, och då gör man det genom att besöka platser och återuppleva viktiga minnen i familjens historia. Men de familjer som inte reser tillbaka när barnen är små då? De som kanske inte vill, de som kanske inte har råd eller som kanske vill vänta tills barnet är äldre och kan bestämma ännu mer själv? Även om samhället numera uppmuntrar till en öppenhet kring adoptioner så behöver det inte nödvändigtvis betyda att barnet ens vill undersöka sitt ursprung eller återuppleva det, för det finns ju många sätt att knyta familjeband, och göra familj. I vardagen till exempel, upplevelser och händelser som en familj delar: minnen, födelsedagar, skjuts till träningar, pasta på tisdagar, ja, allt sådant som binder oss samman och som gör att vi blir vi, och en adoptionsåterresa är förstås ett av alla de sätten.

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä och vill du lyssna på fler podcasts från Linköping Universitet så finns de där poddar finns eller på liu.se/podcast. Jag heter Anneli Norberg, vi hörs!

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä om hur vi drar och hanterar gränser mellan arbete och fritid, och när de här gränserna kanske helt sätts ur spel.

Har du hört en kollega säga att den tar ett walking-meeting idag? Alltså att man är med på ett möte men finns med på videolänk på telefon samtidigt som man kanske är ute och går och då ger man också en liten hint för att förvarna om att ljud från omgivningen kan störa eller stöka till det. Och det här är väll inte så mycket annorlunda från ett vanligt telefonsamtal förutom att vi brukade förvänta oss att när det är möte, då är alla på plats.

Coronapandemin har klart förändrat hur många av oss arbetar och även hur vi ser på arbetsplatsen. Varför åka till jobbet om vi kan stanna hemma? Och om det som vi tänker prata med kollegorna om inte är alldeles för hemligt, ja men då kan man väll lika gärna göra det på en promenad samtidigt, och slippa vänta med promenaden till efter jobbet. Helt enkelt, lite mer frihet lite mer flexibilitet men med mera digitala inslag och kanske lite mer arbetsgrejer på köksbordet. Tänk om arbetsplatsen, för många av oss, går från att vara något som vi främst ser är till för arbete till att mer handla om det sociala, när det visar sig att arbetsuppgifterna går att göra ändå. Men kanske är det också fortfarande en fysisk gräns som många behöver mellan arbete och fritid.

Ulf Melin är professor i informatik vid avdelningen för informationssystem och digitalisering. Han forskar om digitalisering i samhället, och hur organisationer och individer både påverkar och påverkas av utveckling och användning av digitala tjänster. Han har tittat på de strategier vi använder mellan arbete och fritid. Hur gränser kan hanteras och hur gränser kan utmanas och omvärderas. Och när vi på såhär kort tid och i såhär hög utsträckning tagit ett långt kliv framåt i digitaliseringen, och när vi upptäckt att saker fungerar och vi har lärt oss nya verktyg men också upptäckt nackdelar, då kan det kännas extra angeläget att fundera över vad vi egentligen vill med det digitala, och hur brukar vi hantera gränser mellan arbete och fritid? Vilka kan vi behöva sätta, och vilka kan kanske vi sudda ut?

Den globala coronapandemin, orsakat av viruset SARS-CoV-2, som spreds med full kraft över världen med start tidigt under år 2020 är en tragedi som har påverkat många människors hälsa i form av sjukdom och ytterst dödsfall. I all denna tragedi har vi som samhälle och individer också visat hänsyn och kreativitet i hur vi ska leva vår vardag under förändrade förutsättningar, hur vi ska umgås, arbeta och organisera arbetsplatser. En del yrkesgrupper har trots allt behövt jobba på plats under hela pandemin, men många arbeten har visat sig kunna ske på distans. Sannolikt fler än de flesta av oss kunde föreställa oss före mars 2020. Men möjligt är en sak, och önskvärt väl ibland en annan?

Att arbeta hemifrån är ingen nyhet i sig även om orsakerna, formerna och omfattningen förändrats. Tankarna om att arbeta hemifrån har bland annat sin utgångspunkt i oljekrisens USA på 70-talet som ett möjligt alternativ till arbetspendling. Och på 80-talet i Sverige tänkte man att distansarbete kunde vara ett sätt för glesbygden att attrahera invånare. I slutet av 90-talet fick hemarbete ytterligare ett uppsving, men totalt arbetade ändå ett fåtal hemifrån. En intressant jämförelse med idag är att bara hälften av de 9 procent som arbetade hemifrån i Sverige hade tillgång till dator, och det var ännu färre som faktiskt var uppkopplade.

De som tidigare arbetat mycket på distans är personer inom bland annat kultursektorn, som frilansjournalister, författare och vissa egenföretagare i konsultbranschen och det har, fram tills nu, varit ganska ovanligt sett till hela den svenska befolkningen. Under den här perioden med pandemin har dessutom interaktionen via digitala verktyg gått från att vara ett andra- eller tredjehandsalternativ till fysiska möten, till att ha blivit ett första och ibland enda alternativ, liksom att arbeta hemifrån.

När vi arbetar hemifrån innebär det att hemmet sätts i ett professionellt sammanhang och även många anser att hemmet kan ordnas rätt så bra för arbete, men det finns utmaningar. Till exempel att riskera att bli störd av familjen och att själva arbetet inkräktar på vår bostadsyta, och arbetsplatsen man arrangerar kan behöva plockas fram och plockas bort. Den där uteblivna cykelturen till arbetet i kombination med att arbetet kanske sker vid köksbordet eller på annan plats som är förknippad med fritid är inte oproblematiskt. Transporterna och ledtiderna mellan arbete och privatliv blir korta, på gott och på ont. Vi sparar tid och kanske minskar stressen och klimatavtrycken, men den uteblivna förflyttningen kan också få negativa effekter på såväl vår fysiska som psykiska hälsa. Här finns det påtagliga spillovereffekter där känslor korsar gränsen mellan arbete och fritid och forskare i arbetsvetenskap rekommenderar därför ofta att de facto planera in tid för återhämtning liksom en fysisk separering av arbete och fritid.

Kanske är det också därför flera som arbetar hemifrån har återskapat promenaden eller cykelturen som en del i en hittepå-arbetspendling även vid arbete hemifrån? Och samtidigt som det går att lösa arbete hemifrån och många trivs med att arbeta hemifrån, så är det många som saknar arbetsplatsen. Och visst blir det också mera utmanande, eller i alla fall annorlunda, att hålla samman en organisation på distans, både socialt och organisationskulturellt. Det sociala kitt som håller samman arbetsplatser både avseende samordning och småprat vid kaffemaskiner har flyttat från gemensamma fikarum och spontana samtal till digitala fikastunder, vi kan kalla dem digifika, zoom- fika eller liknande.

Vad är det vi upplever egentligen? Är det en digitalisering i rasande fart? Ja, den situation som är närvarande i skrivande stund håller fortfarande på att utvecklas och innehåller en påtaglig ovisshet.
En fråga som ställs är också vad det ”nya normala” blir när pandemin väl klingar av. Hur ser vårt framtida arbete ut? Hur fördelar vi vår tid mellan att arbeta på distans eller på plats? Och hur drar vi gränser mellan arbete och fritid?

Det här har man frågat sig i tidigare forskning redan innan den här pandemins utbrott. Faktiskt så tidigt som 1998, och så nära inpå som precis innan utbrottet. I Vägar till ett hållbart digitalt arbetsliv som publicerades tidigt 2020, undersöker Kristina Palm och kollegor olika strategier som vi använder oss av för att separera arbete och fritid - eller för att inte separera det. Det finns:

- Platsseparerare
- Totalseparerare
- Tidsseparerare
- Arbetsintegrerare
- Privatlivsintegrerare
- Totalintegrerare
- Och de som växlar hela tiden

Vi kan tala om mikrostrategier för gränshantering, och då kan man ha ett individfokus när man undersöker dem. Och det här är en skillnad från när man har makrostrategier för gränshantering, sådana hamnar på organisations- respektive samhällsnivå. Ett exempel på makro, till exempel organisationsnivå, kan vara hur man kommer överens kring tillgänglighet via epost mellan medarbetare och ledare. På samhällsnivå kan det handla om reglering av arbetstider och möjligen förändrade regler och lagar om exempelvis psykosocial arbetsmiljö med mera. Men för att återgå till individen - vad händer när vi flyttar de här mikrostrategierna för gränshantering till en situation som domineras av arbete hemifrån i ljuset av en pandemi?

Ja, möjligheten att platsseparera arbete och fritid upphör i stort sett helt, åtminstone sett till att hemmet är en enhet. Men man ger ändå rådet att försöka platsseparera inom hemmet. Personer som är totalseparerare får en svårare uppgift under pandemin, i och med just att platsen är densamma för arbete och fritid. Det blir svårt att dra tydliga gränser mellan arbete och privatliv både vad det gäller tid och rum. Strategierna som handlar om att integrera arbete och privatliv borde däremot gynnas av att arbeta hemifrån. Här kan personen mer eller mindre sömlöst röra sig över gränserna och det här kan förklara varför till exempel vissa arbetstagare känner sig mera bekväma med att arbeta hemma under pandemin. Med växlare menas att man har en ombytlig strategi. En växlingsstrategi är mer svårbedömd, men det torde enligt de här resonemangen, vara en möjlighet att fortsätta växla, fast mellan färre typer av strategier. Det blir lättare att integrera och kanske svårare att separera, och ibland inte heller möjligt att totalseparera.

Vi kan bevisligen inte ta gränserna för givna, men de här utmanas och omprövas återkommande och tenderar också i vanliga fall att luckras upp över tid. Inte bara via teknisk utveckling, utan också kulturellt och mentalt, och ibland även påverkat av avtal och lagar. Den situation vi befinner oss i, här och nu, kan vara en illustration av när olika gränser utmanas och förflyttas. Och för att sammanfatta vad som händer med dem så kan vi säga att:

- Platsseparerande, det kan göras i begränsad utsträckning eller ibland bli en omöjlighet vid arbete hemifrån.
- Tidsseparering blir mera utmanande vid hemarbete.
- Arbetsintegrerande underlättas å andra sidan av arbete hemifrån.
- Privatlivsintegrerande underlättas också av arbete hemifrån.
- Totalintegrerande underlättas också av arbete hemifrån.
- En växlande strategi är fortfarande möjligt, men valmöjligheter och möjliga kombinationer minskar vid arbete hemifrån.

Det blir viktigt att vi studerar styrkan eller svagheterna i gränserna för att också kunna hantera dem. Exempelvis kan en arbetstagare behöva vara tillgänglig och nåbar för arbete i stort sett när som helst i tid och i rum. Det här skulle vara ett exempel på en svag gräns mellan arbete och fritid. Det exemplet skulle kunna motsvara arbetsintegreraren, där arbetslivet tillåts komma in i fritiden men också privatlivet. I det här fallet behöver det därmed inte, även om det är möjligt, finnas en riktning åt andra hållet, alltså att privatlivet tillåts komma in i arbetslivet på samma sätt. Det skulle i så fall motsvara privatlivsintegreraren eller totalintegreraren. Oavsett riktning och genomtränglighet så är det viktigt att utveckla mer kunskap om hur vi tillåter och förväntas att låta arbete och privatliv integreras eller separeras.

Därför det var ju det här också med makrostrategier, för vi behöver såklart diskutera gränserna både på individuell nivå och institutionell nivå, alltså mikro och makro, eftersom strategierna för hur vi drar gränser inte alltid är upp till oss själva utan påverkas av organisationen som i sin tur påverkas av samhället, omgivande händelser, styrande normer, kultur, regler och lagar. Makronivån för gränshantering handlar också på så sätt om hur man på samhällsnivå och organisationsnivå skapar ramar och förutsättningar. Vad gäller gränshanteringsstrategier på makronivå så blir de här en del av såväl ett ledarskap som ett medarbetarskap i organisationer. För en arbetsgivare till exempel blir det en viktigt del i sitt långtgående arbetsmiljöansvar att se till att det finns förutsättningarna för att utöva ett gott arbete. Emellertid har det visat sig vara en utmaning vid långtgående arbete hemifrån, sett till arbetsbelastning och volym, oro, ensamarbete och just gränsdragning mellan arbete och fritid.

Jag ska berätta om ett forskningssamarbete mellan mig och kollegor som utfördes tillsammans med en myndighet. Vi påbörjade samarbetet under våren 2020, när myndigheten skulle göra medarbetarundersökningar för att analysera personalens arbete hemifrån, och deras upplevelse av det.

Medarbetarundersökningarna genomfördes vid två tillfällen; Det första mellan juni och mitten av augusti 2020, och det andra mellan mitten av december 2020 och mitten av januari 2021. Strax över 2 000 anställda vid myndigheten fick möjligheten att svara på frågorna via digitala enkätverktyg. Svarsfrekvensen vid det första tillfället var 72 procent, alltså 1440 personer och vid det andra 46 procent, det vill säga 920 personer. Jag fokuserar främst på den första undersökningsomgången eftersom svarsfrekvensen var högre och resultatet var färdigställt när jag skrev den här texten. Det andra resultatet sammanställdes i en enklare form nära inpå den här texten, och därför använder jag det resultatet mera som grund för jämförelse, om än en intressant sådan med tanke på att det utgör ännu en mättidpunkt.

Allt som allt visar undersökningarna att medarbetarnas intryck av att arbeta hemifrån till stor del är mycket positivt. Det förvånade oss att det var så positivt, och jag tänkte ge er några siffror på hur medarbetarna svarade: Det var 83 procent av medarbetarna vid myndigheten som arbetade hemifrån under våren och sommaren 2020, och hela 78,3 procent anger i första enkäten att de är nöjda eller till och med mycket nöjda med att arbeta hemifrån. Strax över 5 procent uppger att de är missnöjda eller mycket missnöjda med att jobba hemifrån. Och så i en mellankategori finns ungefär drygt 16 procent som varken är nöjda eller missnöjda. I den andra enkäten har andelen av de som är nöjda eller mycket nöjda sjunkit något men är fortfarande i majoritet, och det är en oförändrad andel som fortfarande anser att det är långsiktigt hållbart att arbeta hemifrån.

Det visar sig alltså att de allra flesta tycker att arbetet hemifrån är lika bra eller till och med bättre jämfört med att vara på plats på kontoret, även om siffrorna varierar litegrann mellan den första och den andra studien. De flesta anser sig dessutom vara lika, eller till och med mer kreativa i sitt arbete hemifrån som på plats. Det är bara runt 10% som svarar att deras välbefinnande i arbetet har blivit sämre än tidigare och en liknande andel som anser sig blivit mindre kreativa i arbetet hemifrån.

Det finns dessutom återkommande mönster kring att arbete hemifrån ger en ökad arbetsro med färre störande moment än vid arbetsplatsen, och att stressen i både arbetsliv och privatliv har minskat. Minskad restid, flexibla arbetsformer, möjligheten att styra över sin egen tid och också uppfattningen om att möten har blivit allt mer effektiva är också återkommande kommentarer. Och apropå gränshantering, så redovisar en hög andel av de som svarade, närmare 70 procent i första studien och 58 procent i andra studien, att de tar pauser i arbetet när de behöver det. Minskningen mellan undersökningarna kan förstås ses som oroväckande och att det samtidigt är färre som rör på sig när de behöver. Det här är förändringar som är värda att uppmärksamma i det långa loppet.

Vad gäller tillgänglighet och frekvens för avstämningar med kollegor så upplevs den också som god eller mycket god. Över 83 procent av medarbetarna i den första studien upplever att de till stor del eller i allra högsta grad har tillräckligt med avstämningar med kollegor. Men den här höga andelen för tillgänglighet är tudelad sett till gränsdragning. Den kan förstås vittna om att man frigjort tid till att kunna vara tillgänglig för avstämningar, kanske också som en effekt av mer tidseffektiva möten, men den skulle också kunna vittna om att man har ökat sin totala tillgänglighet i arbetet på bekostnad av sin fritid och därmed har haft större utmaningar i att tidsseparera.

Vidare upplever många att de fortsätter vara produktiva, vilket jag tror att vi känner igen oss i. Över 80 procent av respondenterna i de båda enkäterna uppfattar att de är lika eller mer produktiva vid arbete hemifrån som vid arbete vid kontoret. Det här är ett intressant resultat att ta med för arbete bortom pandemin. Och apropå ett postcoronaläge så hade medarbetarna exempelvis önskemål om att kunna fortsätta arbeta hemifrån en del av veckan. En stegvis återgång till den ordinarie arbetsplatsen för åter kunna bli en del av ett socialt sammanhang tillsammans med sina kollegor. För även om många trivs i arbetet hemifrån så efterlyser man spontana möten i korridoren och på fikaraster, både av sociala och av professionella skäl, och det verkar som att de här behoven har ökat med tiden i myndighetens undersökningar.

Man frågade också hur medarbetare såg på att fortsätta med digitala möten som ett alternativ till det fysiska, och i den första studien ser vi att över 80 procent svarade att det till stor del eller i allra högsta grad finns möten som kan fortsätta vara digitala. Strax över 17 procent beskriver att möten till viss del kan genomföras digitalt i framtiden, däremot svarar 1,5 procent att digitala möten inte kan ersätta något fysiskt möte framöver. Svaren är liknande i den andra studien. Det här torde vara en grund för att det kan bli, och till stor del kan önskas, en mix av fysiska och digitala möten framöver.

Produktivt, flexibelt, samtidigt lite enformigt och kanske tråkigt skulle man kunna sammanfatta helheten med.

Myndigheten visar också att ett gott ledarskap verkar kunna utövas oavsett om det handlar om arbete på distans eller på plats, och vi drar slutsatsen att arbetsplatsens utformning är lika viktig oavsett varifrån vi arbetar, hemifrån eller på kontoret. Likaså betonar man också behovet av att kunna vara ostörd och få arbetsro, oavsett plats. Här erbjuder förstås kontoret och hemmet olika möjligheter beroende på situation.

Den här undersökningen är visserligen ett exempel på hur arbete hemifrån upplevs, på en arbetsplats, inom en myndighet - men vad kan vi ändå lära oss av det? Ja, vi kan lära oss att rådande pandemi med all sin inbyggda tragik, har visat att alternativa arbetssätt är möjliga och kan fungera över viss tid, och att teknikanvändning och omställning kan gå mycket snabbt. Det visade också att omställningen har landat positivt eller till och med mycket positivt i en organisation. Det här hade troligen inte varit möjligt eller på bredden ens ha övervägts om det här extraordinära läget inte hade uppkommit.

När arbete hemifrån gick från att vara ett andrahandsalternativ till ett förstahandsalternativ och ett faktum för många, tillsammans med en ökad användning av digitala verktyg för bland annat möten, så finns det flera lärdomar att dra. Men vad det ”nya normala” kommer att bli, vilket, även om det förekommer till synes tvärsäkra profetior om ett framtida läge, är genuint svårt att uttala sig om. Det lär inte finnas ett nytt normalt utan flera, precis som det fanns ideal innan pandemin. Här får vi vara ödmjuka inför rådande kunskapsläge och inför framtiden och samtidigt påminna oss om att det finns viktiga val att göra.

Jag vill avsluta med att diskutera fyra punkter som handlar om vad vi kan lära oss av arbetet hemifrån i ljuset av pandemin med sina tydliga element av digitala verktyg, och såväl möjligheter som utmaningar, och så framtidsscenarier.

Arbete hemifrån och på ordinarie arbetsplats: Sannolikt är det så att flera individer och organisationer hamnar i ett hybridläge. En mera medveten och varierad mix mellan att arbeta vid en gemensam arbetsplats och hemifrån är ett troligt scenario för flera av oss. Vinster för individ, organisation och samhälle av ett ökat arbete hemifrån är sannolikt här för att stanna: minskat resande, mera lugn och ro, god tidsanvändning, effektiv användning av kontorsytor med mera. Det ställer krav på både medarbetare och ledarskap för att medvetet hålla samman organisationer. Det blir också viktigt att förstå vad olika medarbetare önskar och vad var och en har för förutsättningar sett till arbetsmiljö. Arbetsmiljön vid arbete hemifrån är mera heterogen, i betydelsen av att varje individs hem är just mera individuellt, än vid en ordinarie arbetsplats där vi har mera lika inredning, exempelvis ergonomiska kontorsstolar, arbetsbelysning och så vidare – på gott och ont.
Sett till hybridlägen så behöver vi utforma regler, lagar och normer kring arbetslivet på ett sätt som gör att det blir både platsberoende och oberoende av plats.

Videomöten och digitala samarbetsplattformar är också här för att stanna. Kanske är inte de inte alltid förstahandsalternativet, men de är på ett mera självklart sätt än tidigare med i vår framtida mötes- och interaktionspalett - tillsammans en avvägd mix av fysiska möten. Det har lett till positiva effekter som att man sparar tid och mindre miljöbelastning sett till resor. Men det har också lett till minskad social interaktion - från organiserade möten till det där mer spontana småpratet. Och för att skapa goda och kreativa arbetssituationer framöver behöver vi också i framtiden lära av och utgå från erfarenheter av digitala möten under den här tiden. I takt med att allt fler använder den här tekniken kommer användarkrav och användarbehov förnyas och utvecklas framöver och det här behöver tillgodoses av såväl teknik- som tjänsteutvecklare, inom interna eller externa organisationer. Så när nu digitala möten och samarbeten är här för att stanna, så behövs inte minst också ett arbete med kravställning på videomöten och samarbetsplattformar för standarder och kvalitet för ett fortsatt arbete i hybridform.

Klargöra ambitionen med digitalisering - eller digi-tisering. Vad vill vi med tekniken? Vad är önskvärt och rimligt i vår användning av digitala verktyg; digi-tisering eller digi-talisering? Där en digi-tisering innebär att vi visserligen använder ny teknik, men jobbar på hyfsat som vanligt med begränsad förändring, så som vi gör nu. En digi-talisering däremot innebär att vi med ny teknik gör omfattande förändringar i vårt sätt att arbeta och organisera. Emellertid kan den situation vi befinner oss i här och nu, som sagt kännetecknas av digitisering, utvecklas bredare och över tid bli till en mera omvälvande, transformerande digitalisering.

Så vad vill vi? - I dag, i morgon och i en längre framtid? Vad passar och krävs av den egna organisationen? Här finns flera strategiska val att göra, där organisationer kan förhålla sig på olika sätt i en post-coronasituation. Det blir viktigt att se till den egna organisationens olika värden. Vilka värden som stärks eller riskerar att försvagas i en post-coronasituation sett till det digitala. Hur värnar vi exempelvis en ökad effektivitet, samtidigt som vi balanserar digitala och fysiska möten? Hur ska till exempel den offentliga sektorn balansera de positiva effekterna av digitala möten och tjänster, och frågor som rör digitalt utanförskap?

Och så det här med mikro- och makrostrategier för en medveten gränshantering.
I hybridlägen, som väll är ett sannolikt scenario, behövs strategier för hur hantera mixen mellan att ha flera arbetsplatser, delade arbetsgrupper, och hur vi använder oss av teknik på olika platser. Här behövs strategier för att bland annat minska oönskade spillover-effekter och konflikter för att balansera arbete och fritid, finna en god balans mellan exempelvis familjeliv och enskilda aktiviteter. Vi kommer så småningom att lämna en akut pandemifas och närma oss "det nya normala”, vad det nu kommer innebära.Vi kommer fortsätta ställa krav på organisering, digitala verktyg och regelverk kring arbete, säkerhet och fysisk och psykosocial arbetsmiljö. Här finns påtagliga utvecklingsbehov i ett framtida hybridläge för att skapa ett gott medarbetar- och ledarskap, bland annat med avseende på arbetstid, tillit kontra kontroll, samhörighet och välbefinnande. Och i ljuset av pandemin behöver vi också studera kreativitet, effektivitet och produktivitet.

Vi behöver förstå och använda såväl makrostrategier som mikrostrategier för att reglera och utveckla villkoren för vårt framtida arbetsliv.

Ulf Melin, professor i informatik vid avdelningen för informationssystem och digitalisering, om strategier som vi använder oss av för att hantera gränser mellan arbete och fritid. Om hur det finns en hel del beslut att fundera över kring det digitala. Om du är van vid att arbetsplatsen är där du arbetar och att hemmet är där du bor, ja då sätts den gränsen förstås i gungning när arbetet flyttar in i hemmet och den där turen runt kvarteret innan eller efter jobbet, ja den kan bli extra viktig, den kanske kräver disciplin för att ens bli av. Sovmorgon, en längre frukost, dåligt väder kan komma emellan. Är du istället van vid att arbete och privatliv brukar gå i varandra, så kanske det passar dig bra att arbeta mer eller helt hemifrån, där du kan styra mer själv. Kanske kan du till och med söka det där jobbet som du länge låtit bli att söka om du inte behöver kompromissa mellan arbete och fritid, varken flytta eller ens pendla. Och om vår gräns mellan arbete och fritid sätts ur spel, ja då kanske vi måste omvärdera både och. Om arbetsplatsen visar sig ha stor betydelse för dig socialt och så försvinner den, är det då läge för en ny hobby? Du kanske behöver bli bättre på att höra av dig till vänner. Eller när ”att sluta jobba” förut betydde att man kunde åka hem, nu istället betyder att man åker hemifrån, kanske? Kanske kan du passa på att resa, och jobba från olika ställen. Ja, eller så är allt bra precis som det är.

Det går inte att komma ifrån att arbetet hemifrån har varit jobbigt för många, samtidigt som det har passat andra väldigt bra. Troligtvis blir ingenting riktigt som vanligt igen. Vi alla, individer, organisationer, samhället i stort, behöver fundera över vad som stärker oss och vad som inte gör det. Vi kan behöva dra en del viktiga gränser och sudda ut andra, på gott och ont.

Texten i sin helhet finns i rapportserien ”I en tid av pandemi” och det här är en antologi med samhällsvetenskapliga reflektioner.

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet Essä. Jag heter Anneli Norberg och vill du lyssna på fler podcasts från Linköping Universitet så finns de där poddar finns eller på liu.se/podcast. Vi hörs!

Från Linköpings universitet, det här är Fakultet. Essä: om det är möjligt att lära sig att bli innovativ.

Skulle du kalla dig påhittig? Sitter du just nu och tänker en helt banbrytande tanke? Är du helt enkelt innovativ? Ibland dyker det upp nya idéer eller produkter som liksom skakar om, som ändrar spelreglerna och förändrar någonting i grunden. Som när elen kom och skapade helt nya förutsättningar eller internet som fick oss att kommunicera helt annorlunda men kanske behöver det inte vara så storslaget alla gånger, kanske handlar det om små förbättringar.

Åsikterna om vad som är en innovation går isär men i stora drag handlar om någonting som är nytt och någonting som förändrar, förbättrar ett område. Någon slags utveckling, någon slags problemlösning. Som när Spotify slöt avtal med skivbolag och artister, och samlade musik på ett enda ställe, och började använda annonser och betalabonnemang, och egentligen startade hela den idén just med annonserna. Musiken, ja den var bara ett sätt att driva trafiken dit, och när musiken blev lättillgänglig för lyssnarna och plattformen blev ett alternativ till olaglig nedladdning, ja då var det bra för artister, det var bra för skivbolagen, det var bra för annonsörerna, det var bra för Spotify och det vad bra för lyssnarna. När vi löser problem och utvecklas ja då blir vi mer effektiva, mer konkurrenskraftiga, och chansen finns då förstås att vi förbättrar saker och ting för många.

Anna Fogelberg Eriksson är universitetslektor och docent i pedagogik och hon forskar bland annat om organisatoriska förutsättningar för innovation inom den offentliga sektorn. Hon är verksam vid avdelningen för pedagogik och sociologi och hon har intresserat sig för om det går att lära sig att bli mer innovativ.

”Innovation börjar i kreativiteten och initiativförmågan hos den enskilda människan. Därför tar denna strategi sin utgångspunkt i människor som kan och vill skapa förbättring, var och en för sig eller tillsammans. För att idéer ska bli innovationer behövs flera olika roller: visionärer, uppfinnare eller kreatörer som kommer med idéer, användare och kunder som efterfrågar nya varor, tjänster och processer, entreprenörer som driver och organiserar förverkligandet av idéer, säljare som kommunicerar idéer samt finansiärer som tror på det potentiella värdet av idéer och skjuter till kapital samt ofta även affärskompetens."

Det där var ett citat från regeringens nationella innovationsstrategi från 2012 och det indikerar att det är vissa människor som är innovativa. Egenskaperna kreativitet och initiativförmåga krävs för att kunna anta de roller som behövs för innovation: visionären, uppfinnaren, kreatören och så vidare, och om vi skulle välja att anta att det är en individs egenskaper som är avgörande för innovativitet, så skulle vi troligtvis svara nej på den här textens huvudfråga. Men skulle man inte kunna lära sig att bli en människa ”som kan och vill skapa förbättring var och en för sig eller tillsammans”?

För att få svar på den frågan, och vår huvudfråga, föreslår jag att vi går från att titta på individens egenskaper, till att titta på arbetsplatser och organisationer och de förutsättningar som ges där för att vara innovativ. Individperspektivet är inte oviktigt, men inte minst forskningen inom forskningsmiljön Arbete och arbetsliv vid Linköpings Universitet har visat att individperspektivet behöver kompletteras med perspektiv där arbetsplatsen blir synlig som en arena för lärande och innovation. Att titta på organisationen skulle kunna ge svar på vår huvudfråga och ge kunskaper som är mer relevanta och användbara för alla de organisationer som idag förväntas bedriva innovativ verksamhet. Organisationsperspektiv ger möjlighet att beskriva och analysera under vilka organisatoriska förutsättningar man kan lära sig att bli mer innovativ, på sin arbetsplats till exempel.

I den här essän vill jag belysa just organisatoriska förutsättningar för innovation och för att göra det vill jag börja med att förklara begreppet innovation, och vad som avses med organisatoriska förutsättningar för innovation. Jag vill också ge två exempel som på olika sätt visar hur man kan lära sig bli innovativ genom gynnsamma förutsättningar inom organisationen.

Intresset för innovation är stort, såväl bland beslutsfattare på policynivå som bland forskare. På EU-nivå slås fast att EU-ländernas framtid hänger på deras kapacitet till innovation. Den svenska regeringen lägger samma vikt vid innovation för att möta globala samhällsutmaningar, skapa konkurrenskraft och jobb i en global kunskapsekonomi, och för att kunna leverera samhällstjänster med ökad kvalitet och effektivitet. Det stora forskningsintresset visar sig exempelvis genom att det forskas om innovation inom många olika ämnesområden.

Men vad är då innovation? Innovation kan handla om produkter, processer, tjänster eller sätt att organisera som är nya eller avsevärt förbättrade och som dessutom börjar användas. Inom forskning och i praktik finns olika uppfattningar om och definitioner av hur ny en innovation ska vara för att kunna betecknas som just en innovation. En restriktiv uppfattning är att innovationer är radikala, handlar om något banbrytande. En mer utvidgad uppfattning om innovationsbegreppet är att innovationen kan vara ny för en viss kontext, och behöver kanske inte heller vara utvecklad för just den kontexten eller användningsområdet från början.

Innovationsforskningen har av tradition framför allt fokuserat på teknologi och produktinnovation, och industrins produkter. Kunskapen kring andra typer av innovationer är mindre utvecklad, som exempelvis organisations- eller tjänsteinnovation. Till exempel har innovation i offentlig sektor inte heller belysts i någon större omfattning, eller var innovation äger rum, eller vilka som deltar i innovationsaktiviteter. I den traditionella innovationsforskningens fokus på tekniska lösningar beskrevs innovationsprocessen som en linjär process, från grundforskning, till tillämpad forskning, produktutveckling och spridning, dvs. innovation som en fråga framför allt för separata forsknings- och utvecklingsenheter. Idag har synen på innovationer och innovationsprocesser vidgats, till att exempelvis omfatta medarbetardriven och praktikbaserad innovation.

En typ av innovation som jag vill lyfta fram som central här är organisatoriska innovationer, det vill säga nya sätt att organisera. Det kan behövas för att skapa organisatoriska förutsättningar som i sin tur stödjer innovation. Med organisatoriska förutsättningar för innovation menar jag strukturer och processer i organisationer – exempelvis i termer av organisering, ledning, styrning och stöd – som möjliggör och utvecklar medarbetares innovationer – genom lärande. Och det här lärandet kan man tänka sig sker i det dagliga arbetet.

Jag ska berätta om de två olika projekten som visar just hur man kan lära sig att bli innovativ som medarbetare - om man ges rätt förutsättningar. Det ena handlar om offentlig vård och omsorg och det andra om genusperspektiv på en gymnasieskola.

Studierna av projekten har beskrivits ingående och rapporterats i andra sammanhang, men här jag har lagt särskilt fokus på just de organisatoriska förutsättningarna för innovation.

Projektet inom offentlig vård och omsorg som hette PIMM och drevs under åren 2006-2010, handlade om hur man kunde ta tillvara på anställdas idéer om hur offentlig vård och omsorg kunde förbättras. ALMI Östergötland, Norrköpings och Motala kommun samt Östergötlands landsting deltog i projektet. Enkelt uttryckt användes en metod som gick ut på att informera anställda om möjligheterna att utveckla sina idéer och ge dem stöd för att göra det. Den forskare som följde projektet konstaterade att PIMM på flera sätt var ett annorlunda innovationsprojekt. Det riktade sig för det första till yrkesgrupper som kanske i första hand inte förknippas med innovation och innovationsprocesser, exempelvis undersköterskor och vårdbiträden. För det andra uppsöktes dessa personalgrupper aktivt i sin egen arbetsmiljö av så kallade idélotsar från den egna personalkategorin som hade blivit introducerade till innovativt arbete. För det tredje lades fokus på mer vardagsnära innovationer, och också tjänsteinnovationer.

En av idélotsarna inom PIMM har berättat om hur personalen i början av projektet deklarerade att ”här har vi inga idéer” eller ”här är vi inte innovativa”. Men under projektets gång så visade det sig att det visst fanns idéer som också utvecklades till innovationer. Alla grupper av anställda löste problem och skapade innovationer, exempelvis utvecklades en kateterbyxa. PIMM gav möjlighet för de anställda att få lära sig vad en innovation i den egna verksamheten kunde vara, och att få stöd för att formulera idén och ta den vidare till en innovation. Innovationsprocessen var därför samtidigt en läroprocess.

Projektet kan alltså sägas ha utvecklat en innovativ metod för att främja innovativitet bland medarbetare. Genom att projektet skapade vissa förutsättningar i organisationen kunde de anställda både visa att de faktiskt redan var innovativa, de tänkte bara inte att det var just innovativa de var, och att de också kunde utveckla sin innovativa förmåga. Förutsättningarna som skapades i det här fallet var för det första att de anställda fick stöd av en person från den egna personalkategorin med inblick i just den aktuella verksamheten, för det andra att stödet omfattade hela innovationsprocessen från idé-generering och idéutveckling till genomförande och realisering, och slutligen att projektet gavs extra resurser.

Nästa projekt handlar om en gymnasieskola som introducerade ett genusperspektiv i sin verksamhet. Den aktuella skolan bedrev ett utvecklingsarbete för att öka genusmedvetenheten och att integrera ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten. Arbetet ledde till innovationer som rörde produkter, processer och organisering av verksamheten på skolan.

I koncentrat, och med en något förenklad bild av systematiken, innebar utvecklingsarbetet att skolan i ett första steg satsade på att höja kunskapen om genusperspektiv bland personalen genom att ge tid för utbildning och att utveckla lokal kunskap om vad ett genusperspektiv är och hur det kunde vara relevant för den egna verksamheten. Nästa steg var att identifiera behov och nödvändiga förbättringar som skolan behövde göra. Skolan identifierade tre utvecklingsområden som de genom sina nya kunskaper kunde relatera till kön, det var:

- stress, att framförallt flickor rapporterade hög stress
- processen att sätta relevanta lärandemål och interaktionen mellan elev och mentor, där både flickor och pojkar rapporterade problem
- och så betygen, och framförallt pojkars prestationer.

Det tredje steget var att organisera utvecklingsarbetet genom att formellt knyta det till ett ledningsuppdrag och genom att ge ansvar till skolans olika arbetslag och göra dem delaktiga i utvecklingsarbetet. I den sista fasen utvecklades sedan innovationer i arbetslagen. Innovationerna designades för att hantera de olika villkor och upplevelser flickor och pojkar hade i skolan, samtidigt som man siktade mot att motverka skillnaderna. De var vad som kan kallas för ”genussensitiva” innovationer. Ett nytt arbetsmaterial för mentorskap togs fram, en Studentbok som följer eleven genom hela gymnasiet med bland annat lärandemål, en stresshanteringskurs samt ett nytt system för examination och ett webbaserat examinationsschema för hela skolan. Dessutom implementerades en, för skolan, ny pedagogisk metod inom ramen för projektet. Metoden var inte utvecklad på skolan, men innebar en processinnovation för dem. De här innovationerna utgjorde tillsammans nya produkter och nya sätt att organisera och bedriva kärnprocesser i skolan.

Genom att införa ett nytt perspektiv, det vill säga ett genusperspektiv, gav det skolan möjligheten att identifiera utvecklingsbehov och lösningar på ett nytt sätt. Men ett nytt perspektiv i sig kan inte generera innovationer, utan de organisatoriska förutsättningar som var centrala för det här utvecklingsarbetet kunde bedrivas framgångsrikt var att de genom det nya perspektivet skapade en gemensam kunskapsbas om genus inom verksamheten, att de fick tid för att lära sig mer om genus och att utveckla innovationerna, en medveten organisering av utvecklingsarbetet, ett uttalat ledningsstöd och extra resurser för arbetet.

Så vad är det då som vi kan säga skapar gynnsamma förutsättningar för innovation och hur är vi innovativa? Centralt för diskussioner om medarbetardriven innovation är att de rör alla grupper av medarbetare, de handlar ofta om vardagsaktiviteter och de involverar ett lärande på arbetsplatsen. De två utvecklingsprojekten som jag precis berättade om innehåller just sådana här komponenter i innovationsprocesserna. Medarbetarna i båda projekten förnyade den egna verksamheten, bland annat utvecklades eller användes nya arbetsmetoder, rutiner, produkter eller tjänster. Innovationerna som medarbetarna utvecklade baserades på lärande i arbetet inom verksamheterna, vilket utgjorde en fundamental mekanism bakom innovationerna. Medarbetarna var de som med stöd och resurser bedrev innovationsarbetet. Genom deras idéer, kreativitet, kompetens och förmåga att lösa problem kunde de utveckla innovationer. Och lärande stödde utvecklingen av kunskaper och erfarenheter som låg till grund för innovationerna. I det ena fallet, PIMM-projektet inom vård och omsorg, baserades innovationerna på tidigare erfarenheter i jobbet och lärande i det dagliga arbetet. I det andra fallet med gymnasieskolan fanns det förutom detsamma, också inslag av formella utbildningsinsatser och organiserat samarbete i arbetslag.

Innovationsarbetet i projekten uppstod både spontant och informellt och som ett resultat av medveten organisering och ledning. Faktum är att PIMM-projektet visade hur några av innovationsprocesserna redan hade startat informellt men de hade bara inte setts som just innovationsprocesser ännu. I andra delar av PIMM och inom gymnasieskolan skedde innovationsprocesserna som en del av medveten organisering och ledning. I PIMM-projektet var det uppenbart att flera innovationer hade uppstått i en bottom-up-process, alltså på initiativ av medarbetarna, medan skolprojektet karaktäriserades av att ledningen bjöd in medarbetarna till aktivt deltagande. Organiseringen av innovationsprocesserna i de två projekten skedde alltså i vissa avseenden top-down. Vissa av innovationsaktiviteterna i projekten ägde rum parallellt med ordinarie arbete, exempelvis i form av utbildningsinsatser, medan merparten lyftes in i medarbetarnas dagliga aktiviteter i arbetet.

I båda projekten skapades det organisatoriska förutsättningar som var viktiga för att innovationer kunde åstadkommas i just de fallen. Men eftersom det var två tidsbegränsade projekt, borde vi också titta på vilka organisatoriska förutsättningar som ses som centrala för ett kontinuerligt innovationsarbete i organisationer. I en studie om medarbetardriva innovationer i kunskapsintensiva verksamheter i tjänstesektorn nämns några förutsättningar som särskilt viktiga: att arbetet innebär utmaningar, att medarbetarna ges utrymme att själva komma på lösningar av arbetsuppgifter, att medarbetarna upplever ett stöttande klimat, ett strategiskt fokus på innovation i verksamheten, många externa relationer och att medarbetarna har insikt i förhållanden som rör målgruppen. Och här kan vi också lägga till samarbetsförhållanden mellan medarbetare, mellan medarbetare och ledning, och även ledningens tillgänglighet och synlighet. Kanske kan det framstå som paradoxalt att ledningen har stor betydelse för medarbetardriven innovation, men ledningen kan bidra till att skapa gynnsamma förutsättningar. Och som exempel på det vill jag lyfta fram några av de förutsättningar som forskaren Per-Erik Ellström pekat ut. Nämligen att ledningen kan ge stöd genom att:

- På olika sätt uppmärksamma innovationsarbete och medverka i olika innovationsaktiviteter
- Offentligt stödja och prioritera innovationsarbete genom olika typer av uttalanden för att signalera innovationsarbetes betydelse och legitimitet
- Ställa krav på innovationsarbetet och förtydliga för deltagarna vad som förväntas av dem
- Se till att ge innovationsarbete de resurser som behövs
- Skapa tid och andra resurser för lärande och kompetensutveckling
- Visa uthållighet, det tar ofta avsevärd tid innan innovativa förändringar får genomslag

För att fånga in några av de förutsättningar som är viktiga för innovationsarbete i organisationer finns det mycket kunskap att hämta från forskningen om hur man skapar förutsättningar för ett utvecklingsinriktat lärande på arbetsplatsen, och vad som karaktäriserar så kallade expansiva läromiljöer. Även genom att titta på principer för att utforma en lärande organisation kan vi få ingångar till hur man kan främja innovativitet. Om anställda är involverade i att formulera mål i en organisation ger det dem större möjligheter att bidra till att uppfylla dem och att utveckla verksamheten. Genom arbetsuppgifter med hög potential för lärande, exempelvis möjligheter till samarbete med andra och handlingsutrymme gällande mål, medel och tid, ges möjligheter till lärande och utveckling. En organisationskultur som stödjer och uppmuntrar handling, initiativ, risktagande, reflektion och kritisk prövning av den egna verksamheten och en tolerans för olikheter utgör komponenter i ett klimat som blir gynnsamt för lärande. Och en integration mellan informellt lärande i arbetet och planerad utbildning banar väg för ett lärande mot utveckling. De här förutsättningarna för lärande och utveckling kan antas vara lika viktiga för innovationsarbete och de kunde hittas i både PIMM-projektet och projektet på gymnasieskolan.

Vi har nu tagit del av en rad faktorer som lyfts fram som gynnsamma organisatoriska förutsättningar för innovation. Men det kan också finnas skillnader mellan organisationer och arbetsplatser som spelar roll för vilken betydelse de organisatoriska förutsättningarna har i praktiken. För det första kan innovationsarbete genomföras på olika sätt, vilket visades i de två projekten. Det här gör att olika organisatoriska förutsättningar är olika betydelsefulla i olika sammanhang. För det andra kan samma organisatoriska förutsättningar, till exempel ledningens stöd, innebära väldigt olika förutsättningar inom olika organisationer. Exempelvis kan ledningens stöd innebära allt från att chefen säger att innovationsarbete är viktigt, till att chefen i hög utsträckning involveras i detta arbete. För det tredje kan det till och med vara så att en och samma arbetsplats förutsättningar utgör olika läromiljöer för anställda, trots att de innehar samma befattning. Det gäller alltså att ta hänsyn till den egna verksamheten i utvecklingen av de organisatoriska förutsättningarna som ska stödja innovation.

För att återknyta till rubrikfrågan så kan vi konstatera att det går att lära sig bli innovativ, särskilt om de organisatoriska förutsättningarna är gynnsamma. Lärande är till och med en del av, och en förutsättning för, innovation.

Anna Fogelberg Eriksson, lektor vid Linköpings Universitet om att lära sig bli mer innovativ, och hur själva lärandet i sig kan ses som en förutsättning för hela den här innovationsprocessen. När vi lär oss någonting nytt så närmar vi oss frågor och problem på andra sätt. Nya perspektiv, nya kunskaper ger nya idéer. Kanske får vi syn på problem som vi inte har sett innan, kanske hittar vi andra verktyg. Eller så har vi redan kunskapen, vi har redan sett det här problemet, vi har redan den här idén men vi upptäcker vilka resurser som krävs, vilka arbetssätt som behöver ändras. Om vi kan lära oss att bli mer innovativa och om fler börjar se sig som innovatörer, då är det bra för samhällets utveckling, för det blir bättre när fler bidrar med lösningar och idéer.

Texten i sin helhet hittar du i boken ”Lärande i arbetslivet - möjligheter och utmaningar”.

Från Linköpings Universitet, det här är Fakultet Essä. Jag heter Anneli Norberg och vill du lyssna på fler podcasts från Linköping universitet så finns de där poddar finns eller på liu.se/podcast. Vi hörs!