Temapodden

Per: 00:07
Rysslands invasionskrig mot Ukraina har nu pågått i över tre månader. Invasionen har orsakat ett enormt humanitärt lidande och satt igång den största flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Kriget kan också ses som ett krig mot ukrainsk identitet och kultur. Gäst i Temapodden idag är Yelyzaveta Hrechaniuk, född och uppvuxen i Ukraina men bor och arbetar idag i Sverige som postdoktor vid Institutionen för Tema vid Linköpings Universitet. Hon bedriver forskning kring framför allt barn, värden och värderingar Välkommen hit.

Yelyzaveta: 00:45
Ja, tack så mycket.

Per: 00:46
Ja, innan vi börjar prata om din forskning måste jag fråga, hur har den här våren varit för dig som ukrainare?

Yelyzaveta: 00:52
Det har varit tufft, det har varit annorlunda. Det är en konstig känsla att vara här i Sverige men samtidigt, tankarna är i Ukraina självklart och man scrollar 24/7 och försöker vara där för sina nära och kära som är kvar i Ukraina, hela min släkt och familj och många vänner är kvar i Ukraina. Så man blir delad på något sätt, ja, befinner sig på olika ställen samtidigt så det har varit tufft. Men såklart, det är inget att jämföra med de som är kvar i Ukraina och bevittnar kriget på första hand så att säga.

Per: 01:41
Och för dig, nu 2022, det är ett krig i Europa men man har alla de här kommunikationskanalerna som finns idag. Hur påverkar det liksom hur du uppfattar kriget på distans så att säga?

Yelyzaveta: 01:55
Det är faktiskt en väldigt intressant fråga, alltså för mig personligen men också som en forskare inom samhällsvetenskap eftersom, alltså jag har sett en hel del jämförelser mellan det här, Rysslands krig i Ukraina, och det andra världskriget i medier och på sociala medier. Att det lika stort, att man ställer, bredvid varandra, foton på sönderbombade Mariupol i Södra Ukraina och sönderbombade Warzawa 1944 och de är väldigt slående, likheterna, och Putins tal och agerande jämförs med Hitlers och såna här saker. Fast samtidigt, att medier och sociala medier inte minst är så tillgängliga just nu till skillnad från 1900-talet då det fanns bara TV och radio, det gör en jättestor skillnad tänker jag för att, som jag sa innan precis, att följa kriget nästan live, att få det livesänt i sin mobiltelefon, det skapar en känsla av delaktighet på något sätt. Och sen att kunna följa tweets som postas av Ukrainas president, Zelenskyj, eller Sveriges premiärminister skapar också någon slags känsla av att man blir insatt på något sätt. Inte bara delaktig utan också får den här lite hemliga informationen om hur många vapen levererats vart och vad som händer på riktigt. Samtidigt som att man också känner sig ibland väldigt, amen hopplös att man inte kan påverka mycket trots att man kanske har volontärarbete och skänker pengar och försöker stödja människor på väldigt många olika sätt så det är ändå en jättestor allvarlig händelse som man inte kan påverka på så många olika sätt. Men också, så det finns den här chattappen som heter Telegram, tror inte att den är väldigt populär här i Sverige men den har varit populär i Ukraina och har blivit ännu mer populär nu sedan Rysslands invasion i februari, dels för att... alltså det är det en chat app…

Per: 4:40
Motsvarande messenger?

Yelyzaveta: 4:41
Ja men precis, fast man kan också följa olika trådar och olika kanaler, exempelvis kanaler som drivs av journalister eller nyhetskanaler. Så att många använder appen på det sättet och hålla kontakt med nära och kära, men den har också blivit väldigt viktig för volontärsrörelsen som har varit stor i Ukraina sen första dagarna. Inte minst de där första veckorna när ett flertal olika länder funderade på om de ska skicka hjälp och vapen till Ukraina. Då var det just volontärer som skänkte pengar, samlade in pengar, köpte allt som behövdes, hjälpte till att evakuera människor, skaffade allt ifrån mat till vapen och allt möjligt, och den här rörelsen fortsätter vara väldigt relevant. Och den koordineras inte minst via telegram och andra sociala medier, så det har vuxit och blivit ett väldigt komplext och komplicerat nätverk, de här apparna, så de också får betydelse på det sättet.

Per: 06:11 Om vi ska prata om din forskning litegrann. Du flyttade till Sverige 2014 och nu arbetar du som postdoc här vid institutionen, vid Tema, vid Linköpings Universitet. Vad är det du forskar på?

Yelyzaveta: 06:25
Jag doktorerade förra året på en avhandling om barn och välgörenhet. Jag var intresserad specifikt av kampanjer som drivs av vinstdrivande företag i samarbete med icke-vinstdrivande organisationer, i det fallet som jag undersökte så var det IKEA och Rädda Barnen. Nu jobbar jag på ett annat forskningsprojekt som har ett annat fokus och det projektet heter "Barns kulturarv - arkivet visuella röster" och det drivs av Anna Sparrman som är professor på Tema Barn och 200 Tema Barnare är också med i projektet och det handlar om barns kulturarv som man kanske kan gissa utifrån titeln, men också om barns rätt till kultur och barns bildskapande praktiker. Helt kort så vill vi undersöka alltså vad är barns kulturarv, barns egna kulturarv. Hur kan vi förstå det, hur kan vi tänka kring det? Inte minst utifrån barns och ungas egna perspektiv. Själv är jag väldigt intresserad av digitalisering av kulturarvet och digitalt kulturarv. Vi ser nu många barn och unga som skapar digitala bilder som är... Det är ändå fortfarande ett ganska nytt fenomen och hur ska man kunna bevara dem för framtiden då det eventuellt inte kommer finnas samma programvaror om 50 år som används just nu överallt. Hur ska vi behålla dem, bevara dem? Sådana här frågor tycker jag är väldigt spännande och viktiga, nu och för framtiden.

Per: 08:26
Hur ser du som forskare då på det som händer i Ukraina? Kan du använda din bakgrund som forskare, så att säga, det du jobbar med för att se det i ett annat ljus?

Yelyzaveta: 08:38
Alltså en sak som jag måste erkänna att vissa frågor har blivit lite solklara för mig som person. Frågor som innan invasionen, jag hade säkert sagt att "nej det här är komplicerat, det är väldigt många olika nyanser och olika moment" och så vidare. Men som person tycker jag att det nu är ganska solklart. Jag tänker på sådana här frågor som rör faktiskt kulturarv, inte specifikt barns kulturarv eller ungas kulturarv men Ukrainskt kulturarv som bara under de här tre månaderna sedan Rysslands invasion har faktiskt skadat och förstörts ganska mycket, alltså gamla byggnader som har historisk och kulturell betydelse. Träkyrkor, museer, arkiv, monument över hela landet har faktiskt skadats eller förstörts. Och det finns en digital karta som har satts ihop av Ukrainas kulturministerium där de visar väldigt tydligt hur många och att det är verkligen är i olika delar av landet och inte bara i, exempelvis i östra Ukraina, som kulturarv är faktiskt under en ganska stor risk.

Per: 10:21
Ja, när vi pratade innan här så sa du det, just det du var inne på nu egentligen, att kultur, krig och politik det hör ihop. Vad menar du när du säger så?

Yelyzaveta: 10:31
Den frågan är faktiskt, tycker jag, både svår och väldigt enkel på en och samma gång och det var inte minst Eurovision, årets Eurovision, som fick mig att tänka på det. Låten handlar mycket om tacksamhet till sångarens mamma och mammor överallt. Jag också skulle våga påstå att låten handlar om att komma hem, känslan att vara hemma, att känna sig hemma, och det har ju blivit ett känsligt ämne för många ukrainare på många olika sätt. De som är kvar i sina hem men lever med dagliga flyglarm och inte längre känner sig helt säkra hemma och de som har förlorat sina hem kanske sina nära och kära, de som tvingas flytta utomlands men längtar hem. ”Ламаними дорогами прийду я додому”. Så det är både en tuff låt men samtidigt också hoppfull. Så det är låttexten, men rent musikaliskt, eller inte rent men musikaliskt skulle jag också vilja våga påstå att låten har en speciell betydelse för att den blandar folkmusik med modern musik, med rap, och en låt text på ukrainska. Och den här lite fusion, intressanta blandningen av tradition och modern den är ganska viktig för ukrainsk kultur, både historiskt sett och just nu. Och dessutom om vi tittar på dräkten som bandet bar på Eurovision, vi ser också broderade västar exempelvis, med den här rosa panamahatten som har blivit lite symboliskt nu för alla fans som köpt en panamahatt själva. Alltså det är både musik, traditionell folkmusik, folkinstrument, det instrument som vi hör mycket i låten heter sopilka. Folkinstrument, folkmusik, folkdräkt och moderna, liksom, hiphop style-brallor och sådana här moderna kläder. Den blandningen ser vi ganska mycket i ukrainsk populärkultur inte minst sedan 90-talet, sedan Ukraina blev självständigt. Exempelvis Go-A, bandet Go-A, som tävlade i Eurovision förra året, det är ett electro-folkband. Och det finns band som blandar folk med rock, rap, electronica, alla sorters musik. Och här måste jag nog förklara att ukrainsk kultur har under flera hundra decen... nej inte decennier.

Per: 14:43
Under flera århundraden kan vi säga.

Yelyzaveta: 14:44
Tack, precis, har framställts inom rysk propaganda som den här lantliga, lite enkla, lite låga kulturen till skillnad då från rysk kultur som framställts som den här finare högkulturen, såsom opera och balett och litteratur. Den bakgrunden blir viktig tänker jag när man ser den här ”revival” av folkelement i ukrainsk populärkultur just nu både musik, litteratur, teater, kläder och design. Det är på något sätt att man tar tillbaka folkkulturen och traditioner och visar att då, man kan dessa traditioner trots att under sovjettiden, under 1800-talet har ryska imperiet försökt att säga att det inte finns någon ukrainsk kultur som är särskilt... som är annorlunda till rysk kultur. Men också samtidigt att man visar att man kan det, att man använder det på ett skickligt sätt som är inte gammaldags, det är inte alls gammaldags att blanda ihop folk och sopilka-ljud med rap-, country-, hip hop-element. Så att både bevara den här traditionen men också modernisera den, packa upp det på ett sätt som blir intressant för, tydligen, europeiska lyssnare över flera länder som blir lite fräscht lite intressant så jag tycker att det, vikten av Stefania är att den ligger i linje med den här folk ”revival” i ukrainsk kultur och liksom skapar ganska starka uttryck. Det är starkt tänker jag, att tänka om ukrainsk traditionell kultur, folkkultur på det sättet.

Per: 17:21
När vi pratade innan här så visade du mig en bild på ett monument till Taras Tjevtjenko som är en ukrainsk poet och det här monumentet har ett kulhål i sig. Och du beskrev det som att ryska soldater, och det var inne på här också, har kommit till Ukraina för att kriga mot kulturen som sådan. Kan du utveckla det?

Yelyzaveta: 17:43
Ja men precis, den bilden som du nämner den har tagits i en by, Borodyanka, som ligger nära huvudstaden Kyiv efter att byn befriades från ryska ockupationen i början av April. Och Tjevtjenko är en av de mest kända ukrainska poeter och hans verk framhäver Ukrainas självständighet, det är det han känd för. Och att kulorna träffade träffade just huvudet, ja det kanske kan vara av en slump det är ett krig runt omkring ändå. Men bilden har blivit väldigt symbolisk i ukrainska medier, iallafall, och i ukrainska sociala medier, blivit som en symbol för, amen återigen ukrainsk kultur överlag för att, som jag sa innan, det är en del kulturarvsobjekt som har förstört eller skadats. Och när man tittar på den här kartan som har gjort av Ukrainas kulturministerium så ser man också ganska tydliga mönster i den meningen så att det är inte bara av en slump som saker förstörs. Ett väldigt tydligt exempel är ett museum efter en filosof, Hryhorii Skovoroda. Det var en 70-tals byggnad mitt i en park egentligen så det fanns inga militärobjekt runt omkring, det var knappt några andra objekt eller hus eller någonting utan det är parken, en liten sjö nära museet. Och museet träffades av en missil i början av maj och brann ner. De lyckades rädda de mest värdefulla sakerna från museet men själva byggnaden brann ner och det blev som sagt ett tydligt exempel på att... Det är svårt att tolka det på ett annat sätt än att det förstörts med flit och det är faktiskt bilderna från det här, Skovorodas museet, har också blivit lite symboliskt för man ser den här brända byggnaden i bakgrunden och Skovorodas vita monument som står i mitten nästan oförstörd. Så att likt Tjevtjenko monument blev det lite av en symbol för det motståndet som ukrainsk kultur, inte människor men också kultur och kulturaktörer, kulturutövare och till och med kulturobjekt, kulturarvsobjekt tvingas att visa just nu för att kunna överleva.

Per: 21:22
På våran arbetsplats vid Institutionen för Tema så har det startat en speciell grupp sedan sedan kriget startade så att säga. Vad gör ni, för du sitter med den?

Yelyzaveta: 21:33
Ja men precis, det har varit väldigt spännande och jag blev väldigt glad att en sådan grupp finns. Det är nu tre ukrainska forskare som har kommit hit till Tema och ska vara här och arbeta här på Tema en stund, samarbeta med forskare på Tema. Så det har varit en hel del arbete med att kunna välkomna dem hit och ge dem möjligheten att fortsätta arbeta. Jag har faktiskt träffat de här forskarna och pratat med dem lite grann om hur det har varit och om det ens är möjligt för dem att fortsätta arbeta på sina gamla projekt, och det är inte alltid möjligt. Det är servrar som förstörts, det är dokument som förstörts, det är många kollegor som är kvar i Ukraina och försöker jobba hemifrån och från ”bombshelters” och allt möjligt, så att det har vi jobbat med. Sedan den här podden är, kan man säga, en del av det arbetet och ni kommer få se en mini utställning från och med idag faktiskt, och idag är 23...

Per: 23:13
23/5 spelar vi in det här.

Yelyzaveta: 23:14
Ja precis, och under fem veckor framåt kommer ni få se en liten konstutställning som har satts ihop av en grupp ukrainska konstnärer och grafiska formgivare, illustratörer som heter Pictoric och det är över 200 affischer som skapats sedan Rysslands invasion i februari 2022. Och det är väldigt starka och väldigt slående bilder men som jag tycker är värt att se faktiskt, inte tittar bort så att säga.

Per: 23:58
Och du kommer även hålla föredrag, som jag har förstått det, i Studenthuset.

Yelyzaveta: 24:03
Precis, den första juni, och det är då inom seminarieserien "Krig, fred och förståelse" som har pågått i flera månader nu. Och föredraget kommer handla, tada, ”surprise surprise”, om kulturarv, om ukrainskt kulturarv, och varför det är viktigt att bevara. Jag har full förståelse att det kanske inte är ett ämne som ”makes the headlines”, ”makes the news" i tidningar när det är så mycket mänsklig lidande överallt men det är viktigt att börja prata om det just nu så att det inte blir för sent så säga. Så det är verkligen ett ämne som jag brinner för, som jag tycker är viktigt.

Per: 25:05
Då får jag säga tack till dig Yelyzaveta Hrechaniuk, var det så?

Yelyzaveta: 25:09
Ja, precis.

Per: 25:11
Du är postdoktor vid institutionen för Tema vid Linköpings Universitet och, som sagt, tack för att du tar dig tid att vara med i Temapodden.

Yelyzaveta: 25:18
Tack för att jag fick komma.

Per: 25:21
Och vill du veta mer om Yelyzavetas forskning så finns det länkar till det och hennes avhandling i beskrivningen nedan och vill du lyssna på fler poddar från Linköpings Universitet så hittar du dem på adressen liu.se/podcast. Ni har lyssnat på Temapodden och jag heter Per Thelaus.

Per: 00:09
Transport, jordbruk, energiproduktion och markanvändning, det är några av de områden där mycket måste förändras för att man ska kunna nå målet att senast 2045 ha ställt om vårt samhälle till 0 nettoutsläpp, förändringar som kommer ha en stor påverkan på vårt vardagsliv. I ett nytt forskningsprojekt vid Linköpings universitet vill forskarna nu hitta nya strategier och verktyg för att planera samhället så att det kan möta den här omställningen, och man vill också integrera den här kunskapen på samhällsplanerarprogrammen vid flera universitet i landet. Med mig här nu sitter projektledaren för det här projektet Dick Magnusson, universitetslektor vid tema teknik och social förändring vid Linköpings universitet. Dick bedriver forskning inom flera angränsande fält: energisystem, infrastrukturstudier och samhällsplanering med fokus på hållbarhet och omställning. Välkommen hit, Dick!

Dick: 01:07
Tack så mycket!

Per: 01:09
Det här projektet som jag nämnde nu i inledningen, och vi ska säga vad det heter också: Planerare som agenter för omställning till hållbara städer. Berätta: varför behövs det här?

Dick: 01:20
Det vi ser är såklart att klimatutmaningarna blir allt mer påtagliga, vilket kommer att öka utmaningen från dem under de närmsta åren och prioriteringen kommer bli högre att hantera dem. Samhällsplaneringen är en viktig del i att möta utmaningarna med klimatförändringarna. Det gäller egentligen allting som har med bygget och utformningen av våra städer att göra, men också regioner och hur vi rör oss mellan och inom städer. Så vi behöver på många sätt ställa om allting från hur vi lever till hur vi bor till hur vi reser och liknande, och samhällsplanering har en jättecentral roll i detta, i och med att man med samhällsplaneringen faktiskt lägger upp en struktur som kommer vara giltig 50, 100 år framåt. Byggnader ska stå så en lång tid, drar man en väg så kommer den följa den sträckan under lång tid. Därför måste vi tänka att de beslut vi fattar idag påverkar under en väldigt lång tid framåt.

Det tycker vi är lite viktigt, hur man kan fundera över vilken roll samhällsplanerarna faktiskt kan ha i att, om man använder det begreppet, "pusha agendan", och det är där våra sahällplanerarprogram kommer in i bilden. Vi har här vid Liu ett ganska nystartat kandidatprogram i samhällsplanering som startade 2017 och vi har ett masterprogram som startade 2020. Så vi är med i projektet. Sen finns också ett kandidatprogram och ett masterprogram i samhällsplanering på Stockholms universitet och en master i Blekinge, på Blekinge Tekniska Högskola. Så vi har tre lärosäten, fem utbildningar med i det här projektet. Det handlar mycket om hur vi utbildar vi morgondagens planerare till att bidra till den här omställningen, och då är det väldigt mycket fokus på kompetensen hos de här planerarna. Vad har man med sig och hur kan man bidra till omställningsarbetet? Många kommer hamna i kommuner, många också bland privata aktörer, men arbetet är lika viktigt vart man än hamnar egentligen.

Per: 03:28
Den här omställningen då som samhällsplanerarna kommer att arbeta med, de här förändringarna, hur kommer de påverka vårt vardagsliv framöver? Går det att säga något konkret där?

Dick: 03:39
Det tycker jag att man kan se på många sätt. Vi pratar redan ganska mycket om flyg, ska vi flyga i samma utsträckning som vi gör? Det sker i och för sig inte inom städerna, men mycket byggs upp runt våra flygplatser och transporter dit blir en viktig del och så vidare, och en sådan fråga påverkar vårt vardagliga liv. Nu har vi haft två år bakom oss när folk har flugit mindre och vi har sett att det går ändå. Nu har det varit andra skäl till det, men det är en väldigt konkret fråga, ska vi flyga i samma utsträckning? Hur ska våra transporter inom städerna se ut? Ska det vara bilar eller borde man ställa om till andra fordon, eller anpassa mer efter gångtrafik och cyklar eller andra typer utav färdmedel?

Men det handlar också ganska mycket om att fatta rätt beslut. Det är någonting som många av de här flaggskeppsprojekten, om man kallar dem för det, försöker planera utifrån. Att det ska vara bilpooler, att det inte ska vara parkeringsplatser utan parkeringshus eller vad det nu kan tänkas vara. Och i och med planeringen ska man kunna bidra till de här förändringarna, men man kanske också pushar agendan i termer av byggnadstekniker. Vallastaden blir det uppenbara exemplet om man står här på campus Valla i Linköping. Där man jobbade med ett visst system för markanvisning, exempelvis att bygga i trä gav en större poängutdelning för det exempelvis. Men detta bygger också på att man kanske lever lite annorlunda, att man kanske försöker tänka på energiförbrukningen i sitt boende till exempel. Det har planerarna mindre att säga till om, men i många av processerna fram till att de boende flyttar in har planerarna en roll. Till exempel när det kommer till att välja vilka energisystem ska man premiera. Ska det vara fjärrvärme, eluppvärmning eller andra lösningar, kanske med med spillvärme om det finns i närheten? Så det finns massor av saker som faktiskt väldigt konkret kan påverka människor. Planerarnas roll och råd är väldigt olika beroende på vilken sektor som pratar om, men där handlar det också om att fundera över var vi kan göra skillnad, och det är mycket det som vi vill försöka jobba med i det här projektet.

Per: 05:55
Och vad är det som framtida samhällsplanerare behöver kunna för att kunna uppnå det här?

Dick: 06:00
Det är knäckfrågan kan man säga. Det är lite svårbedömd faktiskt för att man ska komma ihåg att mycket av planeringen måste gå via kommunerna. Precis som vi säger till våra studenter så är det klart att många kommer jobba inom den kommunala sektorn som planarkitekt eller samhällsplanerare eller liknande. Privata byggaktörer tar en allt större roll i planeringen idag och det är en trend som har varit en lång tid. Ändå måste planeringen gå via kommunen, så där har man en viktig roll tänker jag mycket utifrån den kommunala processen. Men där ska man också komma ihåg att det här är politiska processer. Det här är politiska mål som måste sättas och planerare jobbar inom förvaltningen, så de ska ju på något sätt implementera och genomföra de politiska besluten. Där har alltid en planerare inom kommunal sektor, så att säga, lite begränsat manöverutrymme. Så där gäller det att ha lite förståelse för vilka verktyg vi ändå kan jobba med. Till exempel har vi markanvisningstävlingar, vilket är någonting som flera kommuner tittar på. Att man kan ha förståelse för hur man jobbar med marktilldelning.
En annan väldigt stor utmaning i detta är att som planerare kunna värdera framtida tekniker. Jag brukar alltid tänka att om man backar vi 10 år, hur mycket har hänt? Det är en del, men det är fortfarande i stort sett business as usual. Men vi ser mycket tekniker som kommer, bland annat ser man att elbilsutvecklingen har gått jättesnabbt och laddstolpefrågan är växande samt elnätsfrågan exempelvis. Så där gäller det att ha förståelse och kunskap om vilka tekniker som är aktuella och kunna värdera lite grann och kanske kunna ställa rätt frågor till, till exempel, energibolagen, teknikleverantörer och konsulter och att då våga, återigen, pusha agendan och ställa frågan: ”vad ser ni i de närmsta åren? Vad kan man göra annorlunda?”.

Så det gäller att å ena sidan alltid ha sin gedigna bas och förståelse för processen, med det juridiska och alla de tänkbara sakerna, men samtidigt fundera över hur man kan ta nästa steg i de här processerna genom att förstå hur man kan manövrera inom det här utrymmet som man egentligen har. Till exempel genom att kanske jobba med innovativa planeringsprocesser, involvera medborgare på ett annat sätt eller involvera relevanta aktörer på ett innovativt sätt. Det är också en del utav samhällsplaneringen; hur processen genomförs (så får man bara se till att man förhåller sig till Plan och bygglagen). Så det finns en rad ganska olika sätt som man kan uppnå det här på, men det är svårbedömt så det är viktigt att ha med sig att det vi säger idag måste man kunna hela tiden vara beredd på att uppdatera sin kunskap om. Det handlar om att kunna läsa in sig på litteratur snabbt exempelvis och att kunna sätta sig in i nya saker och kunna göra en värdering. Så att man får med mycket generiska kunskaper som hjälper en i någon slags omvärldsbevakning framåt kommer vara precis lika viktigt. Man behöver alltså tänka att man jobbar på flera olika nivåer och återigen fundera på att våra planerare, de som börjar nu och läser en kandidat och en master, om tio år har de varit ute i sådär fem år. Vad är det som gäller då och hur ska de ta sin kunskap vidare till att ännu mer pusha agendan framåt?

*Kort pausmusik*

Per: 10:02
Som du nämnde så samarbetar ni med andra universitet kring det här. Bland annat med Stockholms universitet och veckan pratade jag med Peter Schmitt, biträdande professor i kulturgeografi, som också ingår i projektet. Så här sa han om samarbetet mellan universiteten.

Peter: 10:20
Vi började i höstas och vi har haft ett fysiskt möte så länge, vi kommer ha vårt andra möte snart. Vi träffas en gång per månad och diskuterar våra framsteg i vårt första arbetspaket. Där handlar det om att göra en kartläggning av olika utbildningar och olika intressanta, innovativa samhällsplaneringsprojekt utomlands, alltså observera praktiken som är intressant med tanke på hållbar stadsplanering. Det diskuterar vi just nu. Det blir givetvis ännu mer konkret när vi senare under projektets gång tillsammans försöker skapa kanske olika kurser moduler och genomföra till exempel workshops tillsammans och så vidare för att diskutera. Då blir det ett ganska tätt samarbete de närmaste månaderna.

Per: 11:24
Ja, Peter pratar om en kartläggning utomlands här, kan du utveckla det lite? Vad är det ni ska göra där?

Dick: 11:30
Precis, ofta blir projekt indelade i olika arbetspaket och man försöker dela in dem och avgränsa dem lite grann. Det här är det första arbetspaketet där vi jobbar med en internationell utblick i ganska stor utsträckning. Det handlar delvis om att fortsätta läsa in sig på litteraturen och vara insatt i vad som händer i forskningen, men att vi också kartlägger till att börja med huvudsakligen andra samhällsplanerarutbildningar i Västeuropa. Vilka ska vi benchmarka hos mot? Finns det någon som är bäst i klassen utav dem? Vad gör de och vad kan vi lära från de här utbildningarna? Det håller vi på att jobba med nu, framför allt Peter gör det, att kartlägga vilka som är de mest intressanta utbildningarna. Där ska sen vi gå igenom lite kursstruktur och utbildningsplaner och göra intervjuer med programansvarig eller motsvarande.
Den andra delen handlar om att kartlägga egentligen projekt och processer. Innovativa samhällsplaneringsprojekt som sker runt om i, också här, i Västeuropa. Skälet till att ta Västeuropa är att grannländer ofta är lika varandra, desto närmare desto mer lika. Det gör att vi har mer gemensamt med de nordiska länderna i hur våra plansystem ser ut. Det finns det tydliga skillnader men man har mer liknande strukturer. Det vi tittar vi på är vad man gör i de olika städerna, är det spännande projekt exempelvis. Så vi gör en ganska bred scanning just nu, och ser på vad det är som pågår i Oslo, i Hamburg, i Berlin, och sen ska vi tratta ner detta att kartlägga, klustra, hitta kategorier för vad det är man gör. Vad ser man i de olika länderna? Vilka processer arbetar man med här? Samtidigt får vi hela tiden ha med oss frågan ”hur påverkar det här kraven på planerares kompetens? Vad måste de förhålla sig till?" Till exempel i Berlin finns en del tydliga gräsrotsprojekt och där medborgare startar någonting, och då kommer initiativet från ett annat håll. Man kan fråga sig om detta är relevant, men det är det. En planerare måste förhålla sig till att det kommer in en annan aktör som kanske inte är van med att jobba med detta och som kommer med förslag på hur något ska se ut. Ofta är det vi som startar projekten men det är lika mycket de innovativa processerna som är i fokus, men projekten ofta lättare att fånga upp då.

Per: 14:09
Apropå samarbetet så har jag också pratat med Sabina Fredin på Institutionen för fysisk planering på Blekinge Tekniska Högskola. En sak som hon nämnde var att en viktig del, som hon ser det, är att skapa minst en kurs som ska ges tillsammans av alla universitet, och jag tror att Peter nämnde det här också. En kurs där studenterna från alla tre lärosäten läser tillsammans och det ska ge ett större perspektiv där studenterna får möta och diskutera med andra studenter, lärare och forskare i nya konstellationer. Är det här någonting som du tror kommer bli realitet framöver?

Dick: 14:46
Det måste det bli, höll jag på att säga, men det är ambitionen. Det man ska säga också är att om man delar in projektet i arbetspaket så är det här internationella arbetet det första. Det andra handlar om en kartläggning av svenska aktörer. Då är tanken att vi ska göra fallstudier, intervjuer och liknande med kommuner, planerare och privata aktörer som jobbar med samhällsplanering i Sverige. Tanken är att intervjua dem om vilka krav som kommer ställas på samhällsplanerare om 10, 15, 20 år, för att kartlägga det och sedan översätta det till hur vi vidareutvecklar våra utbildningar.
Så vi har liksom en trestegsraket som vi jobbar efter där det tredje steget är det som Sabina nämnde med gemensamma kurser och moduler. Det ska bli realitet men som tur är har vi några år på oss, för ett första möte handlar om vilka de interna hindren för detta är. Till exempel har vi olika kursstart på höstterminen, och då får vi fundera vidare på hur vi då kan köra kurser tillsammans på ett bra sätt utifrån det. Fördelen med att det här är faktiskt fyraårigt projekt är att vi har tid verkligen att prata igenom de här sakerna direkt och förstå hur långa ledtider de andra universiteten har och hur långt i förväg vi behöver vara ute om vi vill få in något i respektive utbildning.
Poängen är att vi ser att om vi kan hitta exempelvis en kurs där vi kan samarbeta behöver vi också fundera över hur det ska gå till rent praktiskt, och där ska vi dra nytta av det vi har lärt oss under pandemin med hur man kan jobba med digitala undervisningsformer exempelvis. Men vi borde också träffa varandra, så då måste man fundera på hur man gör det på bästa sätt.

Men i och med att ha gemensamma kurser har vi möjlighet att ta de forskare som är riktigt duktiga på respektive lärosäte, och att de kan jobba tillsammans så att vi kan skapa en jätteintressant kurs som hanterar just innovativa planeringsprocesser och hur vi tar nästa steg framåt. De här studenterna kommer in med lite olika kurser i bagaget. De kanske till och med har läst olika kandidatutbildningar och sedan kommer till en master. Det här mötet tycker vi ska bli väldigt spännande. Att kunna se vad det är man faktiskt har med sig, hur hanterar man och möter man de här utmaningarna? Hur tolkar man ens de här utmaningarna? Vilka verktyg tar de olika studenterna med sig och hur får man ihop det? Så det är slutmålet på något sätt, att vi har moduler och/eller kurser som vi kan göra tillsammans.

Per: 17:54
Och hur fungerar samarbetet så här långt är då mellan universiteten?

Dick: 17:59
Jag tycker det funkar jättebra. Det som har varit bökigt har varit att starta under en pandemi naturligtvis. Vi känner varandra hyfsat sedan tidigare och det är en fördel när man söker forskningsmedel för någonting och när man dessutom ska faktiskt tänka annorlunda med sina utbildningar. Vi ska ju försöka vara snabba på fötterna men samtidigt våga sitta still i båten, vilket vi som har ganska nya utbildningar, här i Linköping, brottas mycket med. Hur mycket ska vi ändra hela tiden relation till att vi har en ursprunglig idé som vi vill behålla? Ska man dessutom få in två andra lärosäten med utbildningar som har funnits en längre tid så kommer det vara utmanande. Men med det sagt så visste vi att det här är personer som har samma intressen som oss och som har ett intresse av att faktiskt vidareutveckla utbildningarna i den här riktningen för att det är det vi ser behövs egentligen.

Det gjorde vi i många projekt den innan pandemin, men att jobba med möten digitalt har varit en självklarhet när Sverige är stort. Det är långt mellan Karlskrona och Stockholm så att när vi har nästa fysiska möte om någon månad måste man diskutera det. Det är viktigt att ha en kontinuerlig kontakt och att man faktiskt träffas på plats ibland också. Det går inte att komma ifrån att det är en viktig del i det hela.

Per: 19:32
Att ni för samman forskning och utbildning inom det här projektet då, hur ska ni göra det? Hur kommer det fungera?

Dick: 19:40
Man kan tänka på det på två sätt. Å ena sidan är det inte jättevanligt, i den här stora utlysningen som det här projektet fick pengar i, från Formas, så var vi nog de som hade tydligast utbildningsfokus. Så det inte jättevanligt att man gör det. Å andra sidan så vill jag tänka att man gör det hela tiden, alltså att man måste hela tiden ha koll på forskningsfronten och vidareutveckla sina kurser med att uppdatera kurslitteratur, föreläsningar, seminarier och liknande. Så egentligen tänker jag att det är någonting man hela tiden måste göra. Man måste kanske vidareutveckla en kurs eller ta fram en ny kurs när behovet förändras och man inser att en viss fråga är inte lika viktig som den var för tio år sedan.

Per: 20:37
Okej, tack Dick Magnusson för att du var med i Temapodden.

Dick: 20:42
Tack så mycket!

Per: 20:43
... som idag handlade om projektet "Planerare som agenter för omställning till hållbara städer". Vill du veta mer om det här projektet eller Dicks forskning så finns länkar till det i beskrivningen till avsnittet. Vill du lyssna till fler poddar från Linköpings universitet så hittar du det på adressen liu.se/podcasts. Ni har lyssnat på Temapodden och jag heter Per Thelaus.