Råpunken uppstod under det tidiga 1980-talet. Musiken var snabbare och råare än den första punkvågen. Det var snarare moll än dur och uttrycket mer världspolitiskt orienterat. I vårens första avsnitt av Fakultet samtalar vi med
David Andersson, doktorand i historia, som i sitt avhandlingsprojekt ”Råpunk - En historia om ett annorlunda svenskt 1980-tal" analyserar hur ett undergroundfenomen förenade unga punkare världen över.
Råpunkscenen, som genomsyrades av en antikommersiell do it yourself-filosofi (DIY), var oftast centrerat till mindre landsbygdsorter och projektet har sin utgångspunkt i de lokala scenerna i Tranås, Finspång och Linköping.
Avhandlingen tar avstamp i begreppet glokalitet och David Andersson tittar på hur de lokala scenerna interagerade med nationella och internationella nätverk bestående av likasinnade. Han har bland annat fått ta del tre gigantiska brevsamlingar från lokala aktörer.
– Många av de här personerna känner sig alienrade, de är som rymdvarelser nästan i sin egen situation. I punken får de ett sammanhang, en familj och en gemenskap där de kan få utlopp för sin ideologi, musiksmak och kreativitet. Det märks tydligt i breven. En kille skriver exempelvis; ”vad glad att du svarar, här i Sydafrika känner jag att jag kvävs, mer här behöver jag inte tänka på vad säger utan att riskera att få stryk eller bli tagen av polis”. Det är väldigt spännande och det finns ingen annan forskning på detta. Nu vill jag inte spoila för mycket, men jag vill försöka svara på den stora frågan om varför vill vissa ungdomar bli en del av den här kulturen och vad finns det för drivkrafter? säger David Andersson.