Rekommendation 1
Sedvanlig vård skall bestå av anamnes- och statustagning, bedömning, diagnossättning och behandling. En noggrann screening behövs för att utesluta allvarlig patologi. Grundläggande behandlingsåtgärder ska inkludera råd om god prognos, att upprätthålla lämplig fysisk aktivitet och att minimera sängläge
MOTIVERING:
Arbetsgruppen resonerar utifrån beprövad erfarenhet, att en noggrann screening för att utesluta allvarlig patologi. Anamnes- och statustagning, bedömning och diagnossättning är av vikt för val av behandling. Arbetsgruppen resonerar också utifrån beprövad erfarenhet att lämplig fysisk aktivitet troligen kan bidra till att upprätthålla patientens funktionsnivå samt ha positiva effekter på andra organsystem, psykiskt välbefinnande och det sociala livet. I vissa fall kan fysisk aktivitet tillfälligt förvärra smärta och symtom men det finns inga kända biverkningar.
Arbetsgruppen resonerar utifrån evidens som visar en statistisk signifikant fördel till råd för normal aktivitet jämfört med avlastning vad gäller smärta och funktion. Bevis som styrker om fördelen är så stor för att vara kliniskt relevant saknas dock. Dessutom, den bästa tillgängliga evidensen är baserad på ett för närvarande begränsat vetenskapligt underlag .
Resurser
Arbetsgruppen föreslår följande resurser som stöd för implementering av rekommendation 1:
- Anamnes- och undersökningsmall ländrygg
- Terapeutverktyg för beslutsstöd och registrering av vårdprocesser
- Kompendium för ländryggsundersökning
Rekommendation 2
Inte göra rutinmässig bilddiagnostik (t.ex. slätröntgen, CT, MRI)
MOTIVERING:
Arbetsgruppen resonerar utifrån evidens som inte visar några skillnader i utfall på smärta, funktion och livskvalité mellan patienter som fick eller inte fick bilddiagnostik i primärvårdskontext. Den bästa tillgängliga evidensen är dock baserad på ett för närvarande otillräcklig vetenskapligt underlag.
Det diskuteras även att bilddiagnostik inte kan bekräfta eller avfärda en preliminär diagnos då sambandet mellan patientens symtom och degenerativa bildfynd oftast är svaga. Degenerativa bifynd är dessutom frekvent förekommande hos asymtomatiska individer.
Arbetsgruppen resonerar att skäl kan finnas för tidig bilddiagnostik vid förekomsten av symtom eller tecken som tyder på möjlig allvarlig bakomliggande patologi (röda flaggor). Bilddiagnostik kan också vara aktuell när smärtbesvär vidmakthålls trots behandling i primärvården.
Rekommendation 3
Överväga att använda ett patient rapporterat verktyg (t.ex. STarT Back risk assessment tool) vid nybesök eller i tidigt skede i primärvården som sedvanlig vård för att undersöka risken för fortsatta ryggbesvär
MOTIVERING:
Arbetsgruppen resonerar utifrån studier som visar att STarT Back Tool är det enda valida verktyget för att undersöka risken för fortsatta ryggbesvär i en primärvårdskontext. Det visar högst noggrannhet för att upptäcka patienter med låg riskprofil (totalpoäng≤3) och medel-hög riskprofil (totalpoäng≥4) för fortsatta ryggbesvär.
Studier visar även att STarT Back Tool har bäst förmåga att förutsäga funktions- och smärtrelaterade utfall. Den bästa tillgängliga evidensen är dock baserad på ett för närvarande otillräcklig vetenskapligt underlag för bedömning av risk för fortsatta ryggbesvär.
Inga ekonomiska utvärderingar identifierades men arbetsgruppen diskuterar vikten av ett enkelt och snabbt verktyg. STarT Back Tool fylls i och analyseras på ett par minuter till fördel över andra verktyg som kan vara en administrationsbörda för patienter och vårdpersonal.
Arbetsgruppen resonerar att det prediktiva värdet av verktyget borde stödja men inte ersätta sedvanlig undersökningsförförande och kliniskt beslutsfattande.
Resurser
Rekommendation 4
Överväga att använda ett patientrapporterat verktyg (t.ex. STarT Back risk assessment tool) och klassificering av undersökningsfynd vid nybesök eller i ett tidigt skede för att utföra riktade åtgärder som förebygger fortsatta ryggbesvär.
MOTIVERING:
Arbetsgruppen resonerar att för val och omfattning av riktade åtgärder, så bör bedömning av riskprofil för långvarigt ryggbesvär och klassificering av undersökningsfynd övervägas. Detta har visat sig ge bättre effekt på smärta, funktion och livskvalité samt mindre samhällskostnader jämfört med ingen skiktning av åtgärder. Den bästa tillgängliga evidensen är dock baserad på ett för närvarande otillräcklig vetenskapligt underlag.
En patient med låg riskprofil (totalpoäng≤3 på STarT Back Tool) kan oftast behöva sedvanlig vård med fåtal besök men arbetsgruppen rekommenderar att adekvata åtgärder riktade på undersökningsfynd är av störst vikt.
För patienter med medel-hög riskprofil (totalpoäng≥4 på STarT Back Tool) kan sedvanlig vård med flertal besök kan vara aktuellt. Dessutom, frågor 5-9 på STarT Back Tool som undersöker besvär med psykologiska riskfaktorer kan guida behovet, inriktningen och omfattningen av beteendemedicinska åtgärder.
Arbetsgruppen resonerar att åtgärder indelade efter bedömning av en riskprofil för långvarigt ryggbesvär borde stödja men inte ersätta sedvanlig undersökningsförförande och kliniskt beslutsfattande för behandlingsåtgärder. Arbetsgruppen föreslår följande resurser som stöd för implementering av riktade åtgärder baserad på stratifiering.