Historiker har på allvar börjat undersöka det långa 1980-talet, men det har ännu inte tagits ett samlat grepp om de barndomshistoriska aspekterna av denna formativa tid, särskilt i relation till hur olika senmoderna temporaliteter har formats och kolliderat. Perioden mellan 1975 och 1990-talets kris och omstrukturering av välfärdssamhället var avgörande för utvecklingen av idéer och praktiker kring unga och temporalitet.
Under ”det långa 1980-talet” fick unga en accentuerad koppling till hoppet om framtiden, samtidigt som det etableras en diskurs om en framtidskris och en ökande pessimism gentemot framtiden. Detta inbegrep synsätt om Sveriges och världens förfall och undergång – genom avindustrialisering, massvält, miljöförstöring och kärnvapenkrig.
De troper vi idag ofta förknippar med unga – pessimism, passivitet, en epidemi av mental ohälsa, men också aktivism och hopp om att de kommande generationerna ska rädda världen ur den multikris som växt fram – började formas under det långa 1980-talet. Ungdomskulturer och subkulturer får under denna tid också en framträdande roll i den offentliga debatten.
Häri kanaliseras politiskt aktivism och hopp men de var också ett sätt för de unga att synas och hitta tillhörighet. Även om vissa av dessa aspekter går att spåra i tidigare historiska perioder så samverkar och förstärks de här på ett specifikt sätt, inte minst genom samtidens kriskontexter och ett ökat nationellt och internationellt fokus på ungas välfärd.
