Biomedicinsk bildvetenskap

Bild: Anders Brun, Hae-Jeong Park, Hans Knutsson och Carl-Fredrik Westin
Bild: Anders Brun, Hae-Jeong Park, Hans Knutsson och Carl-Fredrik Westin

Biomedicinsk bildvetenskap är ett forskningsområde där nya metoder och tekniker för avbildning av anatomi och funktion hos människokroppen och dess organ utvecklas. Området sträcker sig från tekniker för avbildning, via metoder för analys och kvantifiering av bildinformation, till validering av nya metoder och bildbaserade biomarkörer.

Det finns många olika tekniker för avbildning av kroppen. Några vanliga exempel är ultraljud, röntgen, datortomografi (skiktröntgen), magnetkamera och vanlig optisk (digital) fotografi. Olika tekniker kan använda helt olika fysikaliska principer för avbildningen, men alla kan ses som mätinstrument som samlar in en stor mängd data som beskriver kroppens anatomiska sammansättning eller andra fysikaliska egenskaper som t.ex. struktur, koncentration av olika vävnader eller ämnen, eller blodflöde. Syftet med avbildningen är, i samtliga fall, att i dessa datamängder hitta relevant information för att kunna besvara en medicinsk frågeställning. Det kan antingen vara en klinisk frågeställning som hjälper en läkare att ställa en diagnos eller välja behandling för en patient, eller en vetenskaplig frågeställning i en forskningsstudie.

För att ta fram den eftersökta informationen – oavsett om resultatet är en bild som ska granskas kvalitativt av en radiolog eller om det är kvantitativa mätvärden – används avancerade matematiska algoritmer för att analysera stora mängder insamlade data. En viktig del av forskningen inom Biomedicinsk bildvetenskap handlar om att utveckla och utvärdera sådana algoritmer. I denna forskning behövs kunskap och metoder från flera olika områden, som matematik, signalteori, datavetenskap, maskininlärning – och givetvis medicin. Forskningen bedrivs därför oftast i samarbeten mellan forskare från olika discipliner.

Medarbetare

Mer än 40 år i gränslandet mellan medicin och teknik