Forskningen handlar om länkar och spänningar mellan det ekologiskt hållbara och andra samhällsmål på den kommunala arenan och i regionala tillväxtprocesser. Den ekologiska dimensionens relativa förhandlingsbarhet i relation till starka ekonomiska intressen och de ständiga avvägningar som framtvingas mellan olika mål, visioner och frågor är framträdande. Svårigheten att få till stånd förändringsprocesser är likaså en nyckelfråga. Möjligheten att i praktiken förena olika hållbarhetsperspektiv tas ofta för given i retoriken samtidigt som empiriska erfarenheter visar praktiska problem där det är uppenbart att olika aktörer rör sig med väldigt olika hållbarhetsbegrepp. Villkor för att jobba med miljö- och hållbarhetsfrågor går som en röd tråd genom studierna liksom att öka förståelsen för hur olika aktörers perspektiv, föreställningar, roller och interaktion i politik och planering påverkar möjligheten att hantera dagens miljöproblem.
Planering och implementering av klimatanpassning
Jag har arbetat med frågor om hur, när, varför och under vilka förhållanden klimatanpassning äger rum liksom vilka faktorer som hindrar respektive möjliggör anpassning sedan 2004. Tidiga studier visade utmaningar kring upplevt handlingsutrymme (vilja, engagemang, mandat, kompetens) att ta sig an klimatfrågan på kommunal nivå, att klimatanpassning kännetecknades av en teknisk fix snarare än försiktighetsprincipen, svårigheten att sätta rimliga och robusta säkerhetsmarginaler, att anpassning var händelsestyrd med begränsad långsiktighet och kontinuitet, bristande samverkan såväl vertikalt mellan lokala, regionala och nationella myndigheter och aktörer som horisontellt mellan sektorer där sektorskulturer, intresseanspråk och interna revirstrider kastar sten i maskineriet. Likaså visade studierna hur spänningar och konflikter mellan vattennära utvecklingsmål, bevarandeintressen och anpassningsbehov skapade problem för den praktiska klimatanpassningen.
Det vattennära byggandets problematiker
När det gäller fysisk planering som arena för klimatanpassning visar min forskning att i detaljplaneringen sker avgöranden från ”fall till fall” och ställningstaganden kring klimatrisker beror mindre på faktiska klimatrisker än hur politiskt och ekonomiskt attraktivt ett område är. Vidare noteras svaga kopplingar inom plansektorn där översiktsplanearbete, detaljplanearbete och bygglovsgivningen hanteras av olika politiska nämnder på ett sätt som skapar olyckliga glapp, bristande överblick och ökar risken för felprioriteringar. Trots att kommunerna å ena sidan efterfrågar strategiska riktlinjer för att få en bättre hantering av anpassningsfrågorna – exempelvis i attraktiva vattennära lägen – blir det också tydligt att det är svårt att i praktiken agera i enlighet med riktlinjerna. Eftersom tidigare lokaliseringar i vattennära lägen redan gjort kommunerna sårbara ses ingen anledning att undvika ytterligare vattennära byggande. Snarast sätts stor tillit till framtida tekniska anpassningsåtgärder för att säkra områden. Vidare noteras praktiska svårigheter avseende estetik, byggteknik och tillgänglighet vid konkret tillämpning av beslutade riktlinjer när de nya gränserna för vattennära byggande möter befintliga stadsstrukturer och byggnader. Detta påverkar riktlinjernas förhandlingsbarhet.
