Oviljan att ta ansvar hot mot demokratin

Demokratin är ett lyckligt undantag - svår att bygga upp, men lätt att riva ned - både i världen i dag och historiskt. Folkstyret hotas både av maktfullkomliga ”starka män”, motsättningar mellan partier och grupper
och – inte minst – ointresse och ovilja att ta ansvar. Men hjälp kan komma från oväntat håll.

Niklas Ekdal. Sommar! Niklas Ekdal fotograferadvid sjön Sommen där han och familjen hyrt en sommarstuga de senaste tio åren. Parallelltmed bad, träning och avkoppling pågår inläsning till en kommande bok om Sverigesom ska vara klar nästa år. Foto: Mikael Sönne

Någon måste våga köra

Författaren, journalisten och hedersdoktorn vid LiU, Niklas Ekdal har i flera år skrivit om demokratins utmaningar. De kommer från auktoritära regimer i Ryssland och Kina och populistiska politiker i länder som USA, Polen och Ungern – globalt sett lever mindre än tio procent av världens befolkning i fullvärdiga demokratier. Hand i hand med populismen går ökande motsättningar och en allt råare politisk debatt.

Niklas Ekdal."Det är viktigt att lösa de stora utmaningarna med våldsbrott och migration. Både för att lösa problemen i sig och för att undvika att ge bränsle till populistiska rörelser", säger Niklas Ekdal. 

Men krisen växer också på hemmaplan. I Sverige har de politiska partierna på 50 år tappat 80 procent av sina medlemmar och allt färre medborgare vill arbeta politiskt och ta ansvar för politiska beslut. Samtidigt, och kanske paradoxalt, är det politiska intresset stort och växande. Opinionsjournalister, experter och självutnämnda förståsigpåare – ibland beskrivna som ”den tjattrande klassen” – kommenterar ständigt allt som händer.

Glappet mellan politiskt arbete och allt tyckande runtomkring blir problematiskt.

”Så länge det verkar mer glamoröst att vara ledarskribent än att vara politiker har vi ett dilemma. /…/ Alla kan inte kommentera och utkräva ansvar från baksätet. Någon måste våga köra också”, skrev Niklas Ekdal i en artikel i Dagens Nyheter i våras.

Billig journalistik

Som politisk redaktör för Expressen och Dagens Nyheter under 20 år var han själv en del av den här utvecklingen. Under hans tid frigjordes ledarsidorna från de politiska partierna och kommentarerna blev friare, fränare och mer personliga. Tidigare skrevs de viktigaste ledartexterna anonymt – det var tidningen som tyckte något – nu började enskilda skribenter profileras med stora bylines och egna krönikor.

Sedan har utvecklingen fortsatt och accelererat med de sociala medierna. På Twitter är det ofta råast och roligast som vinner debatten.

- För medierna är det lätt och billigt att producera kommentarer, jämfört med till exempel grävande journalistik. För enskilda individer blir det ett sätt att profilera sig och bygga ett personligt varumärke, säger Niklas Ekdal som själv använder Twitter mest för att länka till egna artiklar.

Hat och hot

Det minskade intresset för de politiska partierna beror delvis på att engagemanget tar sig andra uttryckt, till exempel i organisationer. Men det är också ett resultat av en samhällsutveckling i stort som präglas av fragmentisering och individualisering. Partiernas krav på medlemmarnas lojalitet, osjälviskhet och förmåga att kompromissa framstår inte längre lika lockande.

Niklas Ekdal."I värsta tall får vi en ond cirkel där svagare regeringar innebär sämre styrning av stora offentliga resurser, vilket resulterar i ännu mer missnöjesröstning", säger Niklas Ekdal.

– Samtidigt vet vi att det är väldigt utsatt att vara politiker och att många drabbas av hot och hat. Det tror jag också avskräcker från politiskt arbete, säger Niklas Ekdal.

Behöver partiernas kris också vara en kris för demokratin? Kan man tänka sig demokrati utan partier?

– Det är en intressant fråga som du kanske borde ställa till någon statsvetare. Men jag tror att de skulle svara att ja, partierna är svåra att komma runt i en parlamentarisk demokrati. Utan dem blir det till exempel ännu rörigare och svårare att utkräva ansvar än i dag.

Stort socialt kapital

Just nu skriver Niklas Ekdal på en bok om Sverige som ska komma ut om ett år, valåret 2022. Blickar han framåt kan han känna både pessimism – allt kan bli värre – men också optimism. Den svenska demokratin är trots allt stark och seg, inte minst i tider av stora utmaningar. Efter både energikrisen och nedgångsperioden på 70-talet och finanskrisen i början av 90-talet kom samhället igen och byggde upp något nytt och bättre.

Förhoppningsvis kan något liknande hända igen – efter pandemin och nuvarande allvarliga problem med till exempel kriminalitet och integration.

– Trots allt har Sverige ett enormt socialt kapital, en massa människor med stor kunskap som vill samhällets bästa. De brukar kliva fram när saker ställs på sin spets, säger Niklas Ekdal.

– Kanske har vi haft det så bra att vi som medborgare inte behövt ta ansvar tidigare. Vi har kunnat nöja oss med att kommentera och proteströsta. Tänk på 90-talet, det var inte bara en ekonomisk kris utan även en tid med Lasermannen och utbredd rasism. Men mot alla odds lyckades samhället ta sig samman och i dag har vi det mycket bättre än då.

I våra händer

I det positiva scenariot kan etablerade institutioner som Svenska kyrkan och kungahuset, men även fackföreningsrörelsen, andra folkrörelser och partierna spela en viktig roll. Dels för de värden som organisationerna står för och deras historia, men också för att de sansar debatten och i bästa fall kan samla oss medborgare.

Niklas Ekdal.På bryggan vid sjön Sommen.

Det förvånar lite att höra Niklas Ekdal, vänsterliberal och frihetlig, säga det, men det gör han. Själv lämnade han kyrkan för 20 år sedan, men gick med igen 2017. Kultur, historia, betydelsefulla sociala insatser - kyrkan ha stor betydelse även för den som inte tror på Gud.

– Framtiden blir vad vi gör den till. Med civil sammanhållning, god vilja och humanistisk tolerans kan vi klara också de utmaningar vi står inför i dag, säger Niklas Ekdal.

Kanske, funderar han vidare, kan vi kalla det en ny era av patriotism? Av att vara Sverigevän på riktigt, att ta eget ansvar och inte bara klaga.

Läs mer

 

 

Fakta: Niklas Ekdal

Niklas Ekdal.

Gör: Journalist, författare och programledare på SVT

Bakgrund: Uppvuxen i Kisa, gick på Katedralskolan i Linköping. Läste historia på LiU 1981–82 samtidigt som han gjorde värnplikten. Flera uppdrag som FN-soldat. Journalist på Vimmerby Tidning och därefter 20 år som ledarskribent och politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Hedersdoktor vid LiU 2017. Författare till tio böcker, bland andra den självbiografiska ”Hur jag dog”.

Bor: På Gärdet i Stockholm.

Ålder: fyllde 60 år i maj.

Familj: Sambon Cecilia Magnusson och barnen Leon, 18, Olga, 22, och Dino, 24.

Minne från LiU: Jag pluggade historia samtidigt som jag gjorde lumpen och arbetade för Vimmerby Tidning. Det blev en väldigt bra korsbefruktning där studierna gav mig större förståelse för omvärlden. Historia var så mycket mer än antiken.


Fler artiklar om demokratiVisa/dölj innehåll