– När folkhögskollärarprogrammet startade år 1970 antogs många som redan jobbade inom folkhögskola eller studieförbund. De var vana att leda folkrörelser eller idéburna organisationer men hade sällan pedagogisk erfarenhet eller kompetens. Många hade spretig bakgrund och det fanns ett behov av en längre utbildning där pedagogiken knöts samman kring det specifika med folkbildning, säger Louise Malmström, programansvarig för folkhögskollärarutbildningen. Louise Malmström
Folkbildningen har en lång historia i Sverige och har ända sedan de första folkhögskolorna startades för drygt 150 år sedan spelat en stor roll för utvecklingen av demokratin i landet.
–Det fanns en rädsla för att obildade skulle vara med och bestämma i och med att allmän rösträtt började efterfrågas. Målet med de första folkhögskolorna blev därför inte bara att till exempel utbilda bönder inom sådd och djurhållning utan även att rusta dem som medborgare och i beslutsfattande. Att öka vanligt folks makt är ett demokratiuppdrag som folkhögskolan fortfarande har och som är mer aktuellt nu än någonsin, säger Louise Malmström.
Motor för livaktig demokrati
I ett polariserat samhälle där det blir allt svårare att nå fram till varandra kan folkhögskolorna bidra till ett gott demokratiskt samtal menar hon.
– Ofta blir det idag slagfält av debatter där man slår ner på varandra. Folkhögskolan däremot är ett ställe där man möts och skapar förståelse för olikheter, men även för likheter. Foto Charlotte Perhammar
Folkhögskolorna gör det möjligt för en mångfald av människor att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning – allt för att kunna påverka sin livssituation men även politiken och kunna ta plats i samhällsdebatten.
– Vi ser också i forskningen att många som deltagit i folkhögskola även har ett politiskt engagemang. I de nordiska länderna där vi har många folkhögskolor är vi mer representativa inom beslutsfattande. Vi har en större andel aktiva politiker som har låg formell utbildning jämfört med många andra länder där de flesta politiker har studerat på särskilda elituniversitet. Folkhögskolan är med andra ord en motor för vår livaktiga demokrati.
En mångfald av människor
På de 155 folkhögskolor som finns i Sverige fanns det i fjol 59 000 deltagare på de långa kurserna och 50 000 deltagare på de kortare kurserna. Snittåldern på folkhögskolorna är högre jämfört med gymnasiet och grupperna heterogena. Många av deltagarna är utlandsfödda. Andra har någon form av funktionsnedsättning eller neuropsykiatriskt problem. Ytterligare några är lite stukade av andra skolsystem.
– De har inte lyckats så bra i skolan tidigare eller rättare sagt så har skolorna inte lyckats med dem, säger Louise Malmström.
Den här mångfalden inom folkhögskolan ställer krav på lärarna att vara flexibla och kunna möta olika människor med olika bakgrunder.
– Genom hela utbildningen tränas de blivande folkhögskollärarna i att möta människor där de är och att skapa ett dialogiskt klassrum genom att ta vara på deltagarnas egna erfarenheter och synpunkter i undervisningen. Det är viktigt att vara inkännande och lyssnande och att skapa en trygghet i klassrummet. Hur möter man en människa som har social fobi? Hur skapar man trygga rum för individer inom minoriteter? Det är frågor som ständigt diskuteras under utbildningen.
Fler hittar hem och kan göra sina röster hörda
Något annat som är kännetecknande för folkhögskolan är avsaknaden av obligatoriska prov och nationella kursplaner och att inga betyg sätts. Istället ges ett samlat omdöme från hela lärarkåren.
– Det handlar inte om att vara bäst på det som är lättast att mäta utan här värdesätts även annat som att kunna kommunicera, sätta sig in i andras situation, möta andra människor och att skapa tillit, säger Louise Malmström.
Samtidigt ser hon en ökad ”gymnasifiering” av folkhögskolorna.
– Många som undervisar inom folkhögskolan är utbildade gymnasielärare. De har kanske tröttnat på det och att sätta betyg men tar ibland med sig ett tänk som smittar av sig och som på sikt kan komma att förändra kulturen. Men det är viktigt att behålla folkhögskolorna som en motpol till traditionella utbildningsformer, menar Louise Malmström.
Och om hon blickar framåt så är ett mål just att få upp antalet examinerade folkhögskollärare och att fler verksamma inom folkhögskolan ska bli marinerade i folkbildningspedagogiken.
– Kulturen och den särskilda pedagogiken hos folkhögskolorna möjliggör en revansch för många som inte trivts så bra i andra skolformer. Här finns en högre andel nöjda elever och som inte bara får meriter som gör att de kan söka sig vidare utan även ett självförtroende. Bildning är mer än utbildning och här känner de att de räknas och får verktyg för att kunna göra sina röster hörda. Jag undervisar själv även på Marieborgs folkhögskola och där sa en deltagare en gång att hon alltid känt sig annorlunda men att här är alla annorlunda. Många känner sig hemma och hittar sin plats på folkhögskolorna.
