Sveriges migrationspolitik rör sig snabbt mot ökad kontroll, längre förvar och fler återkallelser av uppehållstillstånd – i samspel med en allt hårdare EU-linje. Näst på tur i den svåröverblickade reformfloran är miniminivåutredningens slutbetänkande, som föreslagit att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas. Inte en enda remissinstans tillstyrker. En retroaktiv omprövning av gynnande beslut äventyrar enligt tunga instanser förtroendet för rättsstaten.
En logisk konsekvens snarare än en radikal förändring
Zoran Slavnic är professor vid REMESO, Linköpings universitet, och han har fördjupat sig i hur politik och retorik kring migration har utvecklats under de senaste tre decennierna. Han konstaterar att flera av Tidöavtalets reformer redan tillämpas i andra EU-länder. Samtidigt är Sverige med och påverkar det som händer på europeisk nivå.
Karin Midner
Han är huvudansvarig forskare för MORE, ett av fyra EU-finansierade forskningsprojekt som kritiskt studerar återvändande- och återtagandepolitiken. Projektet diskuterar också alternativ politik som bättre stämmer överens med EU:s grundläggande etiska och rättsliga värden.
Alla har rätt att lämna sitt land. Mänskliga rättigheter och internationell lag skapades efter andra världskriget för att hjälpa folk att rädda sig från auktoritära regimer. Men rätten att lämna landet har ingen mening om inget annat land vill ta emot dig.
MORE-projektet visar bland annat att förvar används för att pressa fram ”frivilliga” återvändanden, även när flyktrisken är låg – trots att det allvarligt inskränker människors frihet. Därtill har åtgärder som inskränker migranters rättigheter inte förbättrat åtgärdernas effektivitet.
Återvändandeförordning förhandlas i parlamentet
EU-kommissionen föreslog i våras en ny återvändandeförordning. Den innehåller bland annat förlängda förvarstider och ”återvändandehubbar” utanför EU, en ny form av förvar där personer som inte har rätt att stanna i EU kan placeras. Förslaget strider mot forskningsprojektens rekommendationer och ses av människorättsorganisationer som ett nytt lågvattenmärke i behandlingen av migranter. Ministerrådet ställde sig bakom förslaget i december. Nu återstår förhandlingar med Europaparlamentet.
Zoran Slavnic framhåller att det går att utforma en effektiv asylpolitik som samtidigt respekterar asylsökandes mänskliga rättigheter. Men att uppnå det blir svårt så länge grundläggande orsaker till migration – ”root causes” – ses som en inneboende oförmåga hos länderna i det globala syd. Han menar att begrepp som ”failed states” eller ”fragile states” (sönderfallande eller svaga stater) visar på en självrättfärdighet som bortser från globala maktrelationer:
– Stater är ”failed” därför att de är gjorda för att bli det. Vi som forskare måste våga skriva om det. Eller åtminstone förflytta vårt fokus. Det man definierar som svagheter och brister och oförmågor i tredje länder, eller det globala syd, ansvarar man i hög grad själv för genom kolonialismen, postkolonialismen, neoliberal exploatering och plundring av deras resurser. Så länge vi inte är redo att ta itu med dessa problem så kommer vi att ha de problem som vi har.
