– Titta på Malala och vad hon har uträttat. Hon visar att ålder inte betyder ett dugg, säger Suad Ali och går med raska steg genom Linköpings universitets campus.
Det är en för årstiden ljus fredagskväll i september och hennes enda lediga tid den här veckan.
– 90-talister får hela tiden höra att det är en generationsgrej att vi tar humanitärt ansvar. Som att det därför är mindre viktigt. Men, det behövs ju, säger hon och sicksackar vägen fram. De hemåtvändande studenterna cyklar vilt runt henne.
Suad Ali har precis avslutat ett sommarvikariat vid UD, där hon bland annat arbetat med förberedelserna av FN:s toppmöte om flyktingar och migranter. Sedan en och en halv vecka är hon tillbaka på sitt jobb på Migrationsverket.
Hon drar upp en dörr och går in i lokalerna där hon fyra år tidigare studerade statsvetenskap. ”Embassaden”, står det på en skylt på väggen. Ändra första bokstaven till ett A och det är en möjlig framtida arbetsplats för Suad Ali. Eller FN-högkvarteret i New York.
– Det viktiga är att jag är där jag gör mest skillnad, var det är vet jag inte ännu och det behöver jag inte heller bestämma just nu, säger Suad Ali.
Krönikör och supertalang
Hon har tiden för sig, det har hon rätt i. Som 26-åring har hon hunnit vara Migrationsverkets delegationsledare för förberedande insatser för 200 flyktingar i världens största flyktingläger, krönikör i tidningen Chef och bli utsedd till en supertalang av Veckans Affärer. Hon har dessutom ingått i, nu avgående, generaldirektören Anders Danielssons stab på Migrationsverket.
Tidigare i veckan gav regeringen beskedet att antalet kvotflyktingar ska höjas från 1 900 personer till 5 000 personer fram till 2018. Genom att öka kvoten kan fler människor på ett säkert sätt ta sig till Europa.
– Jag ser direkt vilken skillnad kvotarbetet gör. Det är tydligt när man är i ett flyktingläger hur olika beslut slår mot människorna där. Att se flyktingarnas vardag gör att jag får ökad förståelse för mitt uppdrag.
Det är också på det personliga planet som Suad Ali har fått reflektera över vad flyktingskap innebär. Familjen lämnade inbördeskrigets Somalia när hon var 1,5 år och flyktinglägret Dadaab, i Kenya, var ett möjligt hem i väntan på att konflikten skulle ta slut.
– När jag var i Dadaab förra året träffade jag människor i min ålder. Deras liv kunde varit mitt.
Istället hamnade familjen i Sverige och när Suad Ali många år senare besöker flyktinglägret är hon en välutbildad trespråkig expert anställd vid ett svenskt statligt verk, med kurser i fältsäkerhet i bagaget.
Kunskaper som kom till nytta när en terrorattack inträffade i lägret.
– Om jag var rädd? Nej, jag var försiktig och säkerhetsmedveten. Där och då var mitt fokus på att ta hem mitt team. Jag är en vanlig statstjänsteman som gör sitt jobb. Men det är tragiskt för de vars liv detta är, säger hon och puttar guldbågarna lite högre upp på näsan.
Trivs bäst på fältet
Trots en del resande – mellan hemmet i Linköping och Migrationsverkets kontor i Norrköping, flyktingläger i Dadaab och UNHCR:s högkvarter i Genève – är det ”på fältet” hon trivs bäst. När hon får möta människorna bakom siffrorna och se deras liv känner hon att hennes arbete gör nytta.
– Kanske mer nytta än på ett FN-kontor i New York.
Det humanitära intresset kommer hemifrån. Föräldrarna, som själva varit engagerade, har alltid uppmuntrat diskussioner om världens tillstånd. De har också låtit henne veta vad hon är kapabel till ”jaha, vill du skriva en bok, skriv ett bibliotek!”. Men även erfarenheter från skolåren gjorde att hennes sociala intresse vaknade tidigt.
Suad Ali kom till Sverige som treåring. Trots sin uppväxt i Sverige placerades hon av skolan i svenska 2.
– I skolan trodde man att ”one size fits all”. Alla invandrare sattes där, oavsett kunskaper. Inte förrän i högstadiet fick jag göra ett språktest – då blev jag fri.
Skolan lärde henne att hon var annorlunda, därför skulle hon få det svårare än alla andra.
– Det där var något jag utgick ifrån ganska länge, att allting skulle vara svårare för mig.
Skolans pådyvlade utanförskap har hon skakat av sig. Idag är hon glad över att hon kan vara det hon själv saknade under skolåren – en förebild.
– Jag satt på Linköpings resecentrum och jobbade för ett tag sedan. Då kom en tjej fram till mig och sa att jag var anledningen till att hon läste statsvetenskap. Sådant är kul, att kunna få någon annan att drömma.
Inte dåligt för en vanlig statstjänsteman.