Trots att konståkning globalt lockar flera hundratusen deltagare finns det mycket lite forskning om unga konståkares hälsa. Studier på vuxna konståkare indikerar dock en hög prevalens av överbelastningsskador liksom en tydligt ökad risk för psykisk ohälsa. Påfallande få studier har kartlagt konståkares erfarenheter av att balansera välmående och ohälsa. Det finns också en stor kunskapslucka gällande vilka faktorer (tex våld) i idrottsverksamheterna som bidrar till ohälsa respektive trivsel inom sporten.
Den dokumenterade fysiska och psykiska ohälsan bland konståkare är något av en paradox, då idrottandet brett uppfattas bidra till välmående. Ohälsa är förödande för den drabbade men påverkar även idrottsverksamheter negativt, till exempel genom avhopp, där det idag är ett stort problem att många tonårsjejer slutar med sin idrott.
Mina doktorandstudier har en tvärvetenskaplig ansats där jag ämnar undersöka hälsan hos unga konståkare i ett vidare perspektiv. Till min hjälp har jag handledare med forskningserfarenhet inom bl.a. idrottsepidemiologi, övergrepp inom idrott, ortopedi, barnpsykiatri, dans och parasport. Min forskning bedrivs helt oberoende, men har stöd från det Svenska Konståkningsförbundet.
Målet med forskningen är utveckla en grund för planering och monitorering av hälsofrämjande interventioner inom svensk konståkning, varifrån erfarenheter kommer överföras till internationell nivå.
Idrottsmedicin – ett mångfacetterat område
Fysisk aktivitet har många fördelar för barn och ungdomar, inte minst ur folkhälsoaspekt. Regelbunden organiserad fysisk aktivitet och idrott bidrar bland annat till ökat psykiskt välbefinnande och (i rätt former) ett tryggt socialt sammanhang som ger viktiga kunskaper och färdigheter för livet.
De negativa effekterna på grund av idrottsskada och osunda idrottskulturer visar på vikten av skadeprevention och hälsofrämjande arbete för unga idrottare. Inom idrotten finns inte heller lika välutarbetade skyddsmekanismer för minderåriga som i skolan eller hemmet.
Många barn och ungdomar spenderar minst lika mycket tid inom idrotten som inom skolan eller i hemmet. Idrottsmedicinsk forskning i Sverige är i grunden tvärvetenskaplig och tvärdisciplinär. Det finns ingen svensk läkarspecialitet i idrottsmedicin, utan forskningsfältet utgörs av intresserade från en bredd av specialiteter (fysiologi, ortopedi, neurologi, gynekologi, psykiatri, BUP mm) och många olika professioner (läkare, fysioterapeut, psykolog, dietist etc). Många idrottsutövare är barn och ungdomar, varför kunskap inom barn- och ungdomspsykiatri behövs inom idrottsmedicin, för att fortsätta arbetet med att skapa trygga idrottsmiljöer.
