Organismen svamp fascinerar Amanda Selinder. Framför allt kanske grönskålsvampen, som faktiskt ser ut som en liten blågrön skål. Intresset och fascinationen uppstod när hon under sin konstnärliga utbildning på Högskolan för konst och design (HDK) i Göteborg, upptäckte konstformen bioart, genom ett utbyte med en konstskola i USA.
– På skolan fanns ett labb med en egen biolog som kunde hjälpa till. Jag tänkte att den där biologen vill jag bli.
Så i stället för att åka hem och läsa en konstmaster, som var tanken, blev det en kandidat i biologi i Uppsala.
– Ett bra beslut såhär i efterhand, men då tyckte nog alla att jag var lite knäpp. Och det som är kul med biologi i konsten är att man når ytterligare en publik, svampnördarna.
Högstubbar och svampsamhällen
Ett projekt där biologi och konst förenas – uppdraget att konstnärligt gestalta Corson, verkade som skräddarsytt för en bioartist som Amanda Selinder. Så var det också hennes förslag som vann upphandlingen. När Amanda gick runt på Campus och funderade på sitt uppdrag var det de många högstubbarna som fastnade hos henne. Vad var det som hänt här?
– Jag ägnade en sommar åt research, läste om almsjukan, askskottsjukan, om svampen som i symbios med almslinborren sprider almsjukan. Om det svampsamhälle som finns inuti bladens cellvävnad och som är en, av flera, bidragande orsaker till att vissa träd överlever.
Svampen växer fram
Det hela mynnade ut i ett konstnärligt projekt, men uppdelat i två delar. De endofytiska svamparna som nu växer fram i vackra mönster i labbet, har sitt ursprung i de askar som fortfarande lever längs Corson. Svampsamhällena ska fotograferas och sedan projiceras på markytan mellan Studenthuset och Zenit, det som i Corson-projektet kallas Studentlunden. Tekniken som används kallas gobo. Totalt blir det 15 projektioner där varje projektion är 6 - 7 meter i diameter.
– Ljusinstallationen kommer att visas vid mörker och varje bild långsamt tonas upp och ner, förklarar Amanda Selinder. Svamparna liksom växer fram på marken, människor som passerar omsluts av dem, så som vi gör hela tiden. Svampar finna överallt bland oss, även om de är så små att de inte kan ses med blotta ögat.
Den som besökt utställning Posthumanities Hub som visats på Vallabiblioteket, har kunnat få en föraning om hur installationen kan komma att se ut. Här har Amanda Selinder, som är textilkonstnär i grunden, färgat in abstrakta mönster på tyg med hjälp av svamparnas pigment.
Spåren av en alm
Den andra delen i projektet är tre almskulpturer. Almen som används i konstverket är en av de gigantiskt stora och döda almarna som fällts vid domkyrkan i Linköping. Nu får den nytt liv vid Corson. Almen kommer att delas upp i fragment och placeras i formationer på tre platser längs Corson. Varje formation är flera meter lång. Träfragmenten placeras i betongformar, med återvunnen betong, men innan den hunnit stelna, för att avformas i själva betongen. Över tiden kommer almen ha sin naturliga gång och brytas ned beroende på den omgivande miljön och vilka svamparter som etableras i veden. Efter 10 – 50 år, eller kanske ännu längre tid, kommer almfragmentet helt brutits ned och försvunnit. Kvar finns minnet av en alm och alla dess följearter i återbrukad betong från en svunnen tid.Lär av samarbeten
– Jag tycker om att jobba i samarbete med andra, säger Amanda Selinder. Jag kan mycket om svampar men inte lika mycket om till exempel ljusinstallationer. Man lär sig så mycket från andra yrkesgrupper.
I det här projektet har Amanda samarbetat med allt från ljusdesigner, betongarbetare, arborister och finsnickare till arkitekten och forskare på Tema Miljöförändring och Posthumaneties hub. Ljusinstallationen kommer att projiceras på marken i Studentlunden, mellan Studenthuset och Zenit. Almskulpturerna hamnar på var sida om den, norr och söder om Studentlunden. Alltså i olika etapper av ombyggnaden där sista etappen planeras vara klar i slutet av 2027.
Hur det blir med invigning av verken är inte bestämt, eller om det blir en eller två invigningar.
– Ombyggnaden av Corson tar så lång tid att man kanske hinner vänja sig vid det första verket innan den andra delen är klar, funderar Amanda Selinder, innan hon skyndar tillbaka till sina svampar i Tema.