Filip Seifarth är inne på sitt andra år på mastersprogrammet Science for Sustainable Development. Viljan att göra skillnad fick honom att välja spår.
– Jag vill kunna vakna varje dag och känna att det jag gör har en genuin inverkan på världen, säger han.
Innan han började sina mastersstudier läste han det treåriga kandidatprogrammet i Miljövetenskap på campus Norrköping. Att det blev Linköpings universitet och de här två utbildningarna inom miljö och hållbarhet var inte bara passande för att han själv är uppvuxen i Norrköping och brinner för klimatfrågan utan även för att båda programmen är tvärvetenskapliga.
– Här blandas naturvetenskap med samhällsvetenskap, miljöjuridik och genusvetenskap vilket ger en fantastisk helhetsbild.
Är aktiv som studentkamrat
Val av utbildning underlättades också av att han kände till programmens goda rykte och hade hört att LiU har ett lukrativt och roligt studentliv.
– Det stämde. På kandidatprogrammet var jag marknadsföringsansvarig och med i fadderiet där jag träffade massa nya vänner. Nu är jag en av våra student buddies, vilket innebär att jag ska vara bollplank mellan studenter och lärare. Det handlar om att fånga upp frågor och funderingar och se till att framför allt de internationella studenterna, som utgör ca 75% av klassen, tycker allt känns bra och att betygssättningen är bra och rättvis.
Någon studiepaus mellan kandidatprogrammet och masterutbildningen fick han inte.
– Jag visste att jag ville plugga vidare någon gång, och efter kandidatprogrammet som jag slutade sommaren 2020, kände jag att jag lika gärna kunde göra det direkt. Det var mitt i coronapandemin.
Att en påbyggnadsutbildning skulle innebära totalt fem års studier stoppade honom inte.
– Jag pratade med andra som skulle läsa till civilingenjörer. Det tar fem år och det blir det för mig med nu. Det är inget konstigt.
Under sin tid på Miljövetarprogrammet mötte han även flera inspirerande lärare och forskningsteam.
– Jag ville ha mer med dem att göra, säger han.
Fick mäta och samla upp gas ute på sjön
Sin C-uppsats skrev han i samarbete med professorer som är verksamma inom miljövetenskap och främst inom METLAKE-projektet.
– Det är kul och spännande forskning som handlar om att kartlägga metanutsläpp i sjöar som Roxen, Vättern och Glan. Jag fick åka med ut i båt, lägga ner flödesmätare, samla upp gas och mäta metan och koldioxid. Nu vill jag även skriva om det här i min mastersuppsats.
Metan är en av de växthusgaser som har störst påverkan på den globala uppvärmningen. Metan är också den växthusgas som har ökat mest i atmosfären de senaste 250 åren och sötvattensjöar, åar och dammar är den näst största källan till utsläpp av metan.
Mätningarna av metanutsläpp i de svenska insjöarna leds av David Bastviken, professor vid Tema Miljöförändring, som också bidragit till en uppsjö av metoder för att undersöka flödena av metan.
– Metan är en ca 80 gånger starkare växthusgas än koldioxid. Ändå pratas det mer om koldioxid än metan. Det gör den här forskningen så viktig, säger Filip.
Ett annat spännande forskningsprojekt han vill lyfta fram är utvecklandet av en kamera som kan ta bilder och videos på metangas med hjälp av infrarött ljus och modellering. Kameran är framtagen under ledning av Magnus Gålfalk som är lektor vid Tema Miljöförändring och som har en bakgrund inom astronomi.
– Kameran skulle man kunna sätta på en drönare och på så sätt filma en sjö på vintern, säger Filip.
Helt klart är att kameran öppnar upp för nya möjligheter att kartlägga och hantera flöden av metangas.
– Det är väldigt roligt att få vara med i den här snabba utvecklingen som miljövetenskapen genomgår. Det är en ung vetenskap om man till exempel jämför med matematiken som funnits i flera tusen år. Miljövetenskap har funnits i knappt 100 år och de kunskaper vi har nu i knappt 40 år. Och kunskaperna ökar snabbt. Därför känns det här som en mycket relevant utbildning. I kandidatprogrammet fick jag ta del av grundforskningen men nu inom masterutbildningen kan jag mer bidra själv och vara med och utveckla det här unga forskningsområdet.
Tvärvetenskapliga perspektiv genomsyrar utbildningen och ämnet kan kombineras med flera andra forskningsområden.
– Vi har en i klassen som läst interiör och design innan och som vill kombinera det med miljö- och hållbarhetsaspekter, berättar Filip.
Formulerar problem som ständigt väcker nya frågor
Att sätta sin egen nisch på utbildningen liksom att sätta ribban högt tror han är en bra idé.
– Här får man själv bestämma studietakt och se till att man gör ett bra resultat. Det är viktigt med självdisciplin och att man vågar utmana sig själv. Examinationsformen är skriftliga rapporter. Vi har inga salstentor och därför inte heller några givna frågor vi ska svara på. I stället måste vi själva formulera frågorna och välja metod för våra uppsatser.
Det är ett problemorienterad arbetssätt som ger en inblick i hur det är att vara forskare.
– Man får svara på sina egna frågor. Har man ställt lätta frågor blir det alltså inte så svårt. Men vill man utmana sig själv kan man lära sig otroligt mycket.
– Jo, men vi skriver alltid en synopsis först som vi får feedback på från våra lärare med tips på vad vi behöver avgränsa. De internationella studenterna kan vara ovana vid det här studiesättet till en början men kommer snabbt in i det. Det svåra är att hitta utmaningen för sig själv. Miljövetenskap är ett komplext ämne som genererar nya frågor hela tiden. Det finns inte bara ett svar utan flera beroende på perspektiv. Det ligger i ämnets komplexitet.
– Jag har en dröm om att jobba med Stora barriärrevet utanför Australien på ett forskningscenter där. Jag har redan skrivit lite om korallrevet i rapporter när vi till exempel jobbat med statistik och geografiska informationssystem (GIS). Men blir jag kvar i Sverige kanske jag går vidare till forskarstudier. Annars vill jag ha ett jobb där jag kan göra något för klimatet och vara nöjd med min insats. Det kan vara på ett labb, på en miljökonsultfirma eller en länsstyrelse. Det viktigaste är att jag får göra världen lite bättre.
Vilka är dina förväntningar på FN:s klimattoppmöte, Cop 26, i Glasgow?
– Det är jättebra med dessa möten och extra kul att så många viktiga personer träffas och pratar om miljön. Dock känner jag en viss pessimism till det då jag vet att det alltid behöver göras mer. Vi har ju trots allt vetat i närmare 40 år att miljöproblemen skulle komma. Men man måste ju börja någonstans och jag hoppas att allt fler följer dessa möten och själva blir inspirerade.
