Magnus Dahlstedt är professor vid Linköpings universitet. Han forskar om tillgång till, anspråk på och urholkning av sociala rättigheter, med särskilt intresse för frågor om migration och integration. Förutom det arbete som förväntas bedrivas vid ett universitet är han flitig med att sprida sin forskning i andra sammanhang. Han är en professor med personlig stil som ofta återkommer till varför och hur han skriver som han gör.
I en av sina krönikor i tidningen Curie beskriver han ett möte med en grupp elever i första klass. Sjuåringarna stirrade på honom i tystnad och tänkte – han ser inte ut som en professor, har varken vitt skägg eller glasögon.
Barn är ärliga, är det här något som även förekommer i det offentliga? Bland vuxna?
– Jag är ganska van vid att folk har förutfattade meningar när de möter mig och tänker: ”Här kommer en sån person”. En stereotyp forskare förväntas kanske ha formell klädsel och framtoning. Men jag bryr mig inte, fördomen är mest pinsam för den som har den.
Bakom scenen innan en konferens där han skulle tala undrade konferenciären: ”Är det du som är ljudkillen?” ”Nä, jag ska prata om en stund, men när du nämner det, jag letar också efter ljudkillen”, svarade Magnus rappt.
Uppväxt i ett arbetarklasshem
Det är inte bara det vita skägget som saknas för att matcha bilden av en ikonisk professor, han saknar även en akademisk familjebakgrund. I släkten är normen att gå ut skolan och börja jobba. Trots det hamnade han på universitetet, där han så småningom knäckte koden och tog examen.
– Jag älskar hårdrock och jag förvandlade nörderiet till en vetenskaplig metodik. Jag började plugga på samma sätt som när jag lärde mig om genrer, sångare, bandmedlemmar, vem som skrivit vad eller hur långt ett visst gitarrsolo är. Ace Frehley från Kiss är min förebild och faktiskt en av anledningarna till att jag blev professor.
Han har en återkommande mardröm. En scen från hans disputation spelar upp sig i olika varianter, men med samma slut: opponenten sätter dit honom, han misslyckas, packar ihop och går ut bakvägen…
– Drömmen säger mig något, att jag – en arbetargrabb från utkanterna av Falun lyckades bli professor. Jag har testat olika sätt att ta mig framåt och har med åren insett att mardrömmen inte är sann, jag kanske trots allt har en plats här. Min bakgrund har blivit en drivkraft, jag vill att min forskning ska göra skillnad.
Forskare behöver lära sig att nå ut med sin kunskap
Karin Midner
Varje morgon klockan 05:30 tar han plats i soffan med en kopp kaffe och sin mobiltelefon. Det är dags att lura sig själv att skriva. Anteckningarna från mobilen samlas på hög. Till slut har de blivit en sammanhängande text, kanske rentav en bok.
Men innan boken trycks krävs många genomläsningar och revideringar fram och åter. I skrivprocessen har han stöd av kollegor och andra i sitt breda nätverk, för Magnus förekommer flitigt även utanför universitetsvärlden.
– Jag tackar ja till allt! Det som sker utanför akademin ger kanske inga poäng och jag kan bli förbannad när jag tänker på hur ont om tid det är för sådant arbete. Det är ett akademiskt dubbelspel. Vi forskare förväntas synas och höras, kommunicera brett och sprida kunskap – utan att ges ordentliga förutsättningar. Obegriplig och inlåst kunskap är inte mycket värd. Alla behöver kunna ta del av forskningen och förstå den.
Han betonar att alla forskare behöver synas även utanför akademin, inte bara göra det som räknas i ett CV enligt beräkningsmodellerna.
– Vi behöver lära oss hur vi når ut med vår kunskap. Vi behöver kunna uttrycka oss kort, rappt och vågat! Tala i en skola, inför politiker, eller i tv. Hur vi sprider forskning i olika format borde finnas med i varje forskarutbildning!
Det är även viktigt att ha kul som forskare, och för Magnus är kul = utmaning. Han menar att forskning som inte utmanar lätt blir repetitiv och då är det inte längre forskning.
– Akademin är ett maskineri där publikationer ska sprida kunskap. Jag är ett litet kugghjul i detta maskineri. Jag slänger in grus i maskineriet och skriver annat än det som ger poäng, för det uppfyller en bärande funktion i samhället. I dag saknas luft i systemet för att främja de demokratiska bildningssamtalen.
Susanna Alakoski banade ny väg
En person som varit med och format Magnus vilja att utforska skrivande på nya sätt är Susanna Alakoski. Hon var LiU:s gästprofessor i Moa Martinsons namn 2021–2023. Hon fick honom att inse att det här med att skriva annorlunda inte var så enkelt. Hennes skrivövningar fick honom att börja skriva regelbundet, varje dag.
Karin Midner
Hur blir du bemött inom akademin, för arbetet du gör utanför?
– Det är ganska ovanligt med uttalad kritik, men tystnad är också en form av kritik.
Han medger att han i vissa sammanhang kan känna att han säger ”fel” saker som får honom att fundera över om han borde avbryta sig själv.
– Men jag kör på. Det jag har förberett att säga, det säger jag – oavsett rum. Jag fattar att det kanske inte är alla som vågar det. För vem vill riskera att skapa dålig stämning? Tiderna är oroliga, men jag bryr mig inte alltför mycket om det, har lite av ett nihilistiskt driv på så sätt.
