Fullt upp
Han har mejlat och förvarnat om att han blir lite sen till intervjun. Han är på plats på LiU för att förbereda det sista inför framläggningen några dagar senare, och alla uppkopplingar tar lite längre tid än beräknat. Opponenten kommer vara med på länk från USA och delar av betygskommittén kommer också delta digitalt.
Lusten att lära. "Det är lite nervöst, men inte så farligt", säger Per Staffan Boström om att disputera efter 15 års forskarstudier. Foto Charlotte Perhammar
- Det är mycket att ordna runt en disputation. Och inte bara när det gäller framläggningen. Jag håller på och planerar festen också, den är inte minst viktig, säger den blivande doktorn.
Barnen reagerade
När Per Staffan Boström 2005 sökte och antogs till forskarutbildningen i industriell ekonomi vid Linköpings universitet var han 59 år fyllda. Bakom sig hade han då en lång yrkeskarriär i industriföretag som Saab och ABB och även flera års arbete som konsult för olika uppdragsgivare. Dags att börja tänka på pensionen? Nej, inte riktigt.
- Vilka reaktioner jag fick? Bara positiva faktiskt. Det var bara mina barn som tyckte att jag skulle ta och lugna ner mig, säger han och skrattar lite.
- Jag har gått en massa forskarutbildningskurser, säkert 30 stycken, och det har funkat väldigt bra hela tiden. Jag har lärt mig mycket av andra doktorander och kanske har jag kunnat tillföra ett lugn och erfarenhet som jag har med mig. Jag har aldrig känt mig för gammal.
Vad gjorde att du tog ett så stort steg?
- Det kändes faktiskt ganska naturligt. Jag hade redan skrivit en bok om hållbar utveckling och tillväxt, och ville se om det gick att göra vetenskap av det. Det kändes viktigt att få mina idéer empiriskt belagda och få struktur på materialet.
Per Staffan Boström säger att han ”absolut” skulle rekommendera andra 60-åringar att inleda en forskarkarriär. Det är något han brukar uppmana sina kompisar. Detta trots att det kan vara tufft ekonomiskt och han själv under flera år tvingades arbeta nätter som personlig assistent för att få ekonomin att gå ihop.
Livslångt lärande
Det som driver honom är lusten att lära och viljan att systematisera den egna kunskapen. Att förstå världen, på ett så enkelt sätt som möjligt.
- Jag har levt med de här frågeställningarna dygnet runt i kanske 20 år. Ibland tänker jag att min hjärna kanske fungerar ovanligt långsamt, men det tror jag egentligen inte. Ny kunskap måste få ta tid.
I avhandlingen Resurstillväxt via innovationskapital utreder han förhållandet mellan immateriella och materiella resurser i ett företag. Immateriella tillgångar kan utgöra så mycket som 90 procent av företagets totala kapital och består till exempel av ägarandelar av utvecklingsbolag, idéutveckling och investeringar i avknoppningsbolag. Att rätt förstå och hantera detta innovationskapital är centralt för företagens utveckling.
I förordet skriver Per Staffan Boström att avhandlingen bara är en början, ett delresultat. ”Starten på en ny resa mot nya resultat”. Inte pension nu heller, alltså.
- Nej, det har jag inte funderat på. Jag hoppas att vi kan få ihop en liten forskargrupp och arbeta vidare. På något sätt kommer jag nog hålla på med det här så länge jag lever, säger Per Staffan Boström.
