Hon går i spetsen för trygg förlossningsvård

I generationer har kvinnors förlossningsskador hamnat i något slags skammens ingenmansland. Ett systemfel av sjukvården, menar gynekologen Eva Uustal som arbetar för en trygg nationell förlossningsvård.

Eva Uustal, gynekolog och forskare 2017 – Vi ska förebygga, vi ska hitta och vi ska behandla skadorna. Alla kvinnor ska känna sig trygga med att föda barn.
Så är det inte idag.

Eva Uustal är överläkare på Universitetssjukhuset i Linköping och expert på förlossningsskador. Hon är också ledande i det nationella arbetet med att lyfta fram sjukvårdens brister på området och att åtgärda dem. På Kvinnokliniken i Linköping utför hon varje år hundratals operationer på kvinnor som fått skador under sina förlossningar. Det kan handla om svåra bristningar, i de allvarligaste fallen skadas ändtarmens slutmuskel som leder till analinkontinens om ingen operation görs. Tre procent råkar ut för den typen av skada. Cirka 80 procent av förstföderskorna får skador i mellangårdens muskelfästen som behöver sys.

Hört hårresande historier

Eva Uustal, gynekolog och forskareParallellt med det handfasta operationsarbetet och samtalen med mammorna driver hon forskningsprojekt där hon systematiserar skadorna så att kunskapen kring dem ska växa både nationellt och internationellt.

– Jag har hört hårresande historier om hur kvinnor blivit bemötta i vården. ”Lite får man räkna med” är en vanlig kommentar, även från läkare och barnmorskor. Då kan det handla om allvarliga skador i kvinnans underliv som ger henne livslånga besvär med kiss och bajs, smärtor och dåligt sexliv.

Kvinnorna har stått ensamma mot en ovetande eller oförstående omvärld, ofta fyllda med skuld och skam. Hur är det möjligt att förlossningsskador i vår moderna, jämställda tid fortsatt att negligeras och tystas ner?

Stort mått av skam

Eva Uustal, gynekolog och forskare – Det handlar fortfarande om ett stort mått av skam, tyvärr. Skam hos personalen för att de inte lyckats förebygga skadan eller för att de inte vetat exakt vad de skulle göra. Den födande kvinnan har kunnat känna skam för att hon blev en ”sån” som fick en skada. Eller lagt skulden på sig själv för att hon inte tränat knipövningar tillräckligt mycket, när det kanske varit muskelfästen som brustit och gjort det omöjligt att knipa.

Eva Uustal säger att hon blir mörkrädd när hon tänker på hur det varit. Ljuspunkten är att vården under de senaste decennierna blivit bättre. Kvinnor som födde barn under 1980- och 90-talet, till exempel, fick fler och allvarligare bristningar än de som föder idag.

– Då fanns en trend från USA att kvinnor skulle ”äga sina egna kroppar” och föda fram barnet utan aktiv hjälp från barnmorskan. Det ledde till att kvinnorna inte alltid fick den vägledning som behövs. Idag har barnmorskorna en mer aktiv och kommunikativ roll, och det långsamma framfödandet betonas för att undvika allvarliga bristningar.
Eva Uustal är mån om att betona att de flesta förlossningar sker utan komplikationer. Men kunskapen om hur till exempel bristningar i kvinnans underliv ska åtgärdas på längre sikt är ojämnt fördelad över landet, vilket innebär stora variationer i dagens vård.

– Östergötland är bäst. Västmanland är värst.

Väljer kejsarsnitt

Under de senaste åren har förlossningsskador hamnat mer i fokus i media. Eva Uustal menar att uppmärksamheten bland annat beror på att kvinnorna själva hörs mer, till exempel på sociala medier, och att de i större utsträckning gått ut i medier och modigt berättat om sina skador. Kanske skammen håller på att avta?

Parallellt med uppmärksamheten på förlossningsskador ökar, inte oväntat, antalet kvinnor som vägrar föda vaginalt. De väljer kejsarsnitt.

– Danderyd är ett tydligt exempel. Här är kejsarsnittsfrekvensen högst i Sverige. Kvinnorna vill inte riskera framfall, de vill fortsätta kunna springa marathon.
Men kejsarsnitt är ingen väg att gå, poängterar Eva Uustal. Ingreppet kan leda till ett försämrat immunförsvar hos barnet, amningsstörningar och sammanväxningar i buken. Kommande graviditeter kan bli komplicerade.

Så vad är då lösningen om kvinnorna inte känner sig trygga med att föda vaginalt och kejsarsnitt inte heller är ett alternativ?
Det finns bara en väg att gå, menar Eva Uustal.

– Förlossningsvården måste utformas så att kvinnorna känner tilltro till den. Samtliga kvinnor bör undersökas noga efter förlossningen. Alla måste bli respekterade och lyssnade till när de säger att de har problem i underlivet. De måste få rätt information och kunna lita på att det finns en plan för vad som ska göras om de har skador, och att skadorna går att rätta till.

Internationellt föredöme

För några år sedan tog hon därför initiativ till att göra nationella uppföljningar av hur det gått för kvinnor som fått större förlossningsbristningar. Sedan 2014 finns det nationella Bristningsregistret som nu bidrar till ökad kunskap om hur skadorna ska kunna undvikas, och hur de ska behandlas.

Hon är också med och skapar ett webbaserat utbildningsprogram där de senaste rönen om förlossningsskador presenteras, och bygger upp nationella riktlinjer för förlossningsvården så att den blir jämlikt säkrare över hela landet. Och hon arbetar för att Kvinnokliniken i Linköping ska bli ett nationellt centrum kring förlossningsvård.
För Eva Uustal, 57 år, är det ett personligt mål att upprätta tilltron till förlossningsvården innan hon går i pension.

– Så jag kan inte sluta jobba än på ett bra tag, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar.
Hon har ett mål till, för övrigt.

– Jag vill se till att vi att vi blir ett internationellt föredöme och att vårt arbetssätt får spridning internationellt. Trots våra brister ligger Sverige faktiskt redan idag i framkant.

Foto: Anna Nilsen

Senaste nyheterna från LiU
Visa/dölj innehåll