Föreställ dig en värld utan hunden – ofta kallad människans bästa vän. Den världen har heller inga kor, grisar eller får. Om inte våra förfäder hade domesticerat många djur och växter för ett par tusen år sen skulle det inte finnas åkrar med spannmål, raps eller bomull. Alla djur skulle vara vilda. Människan skulle jaga, fiska och samla växter i naturen för att få mat på bordet. Kort sagt: i princip varje aspekt av våra liv skulle påverkas radikalt om fenomenet domesticering ströks ut jordens historia.
Bra verktyg för forskningen
För Dominic Wright, professor i genetik, är domesticering också ett användbart verktyg i forskningen om hur gener påverkar egenskaper som beteende och utseende. Han tycker att det är intressant hur domesticering har kunnat förändra djur i så stor utsträckning genom att vissa önskvärda egenskaper har förstärkts när människan har styrt urvalet. Skillnaden mellan en vild och en domesticerad variant inom en art är ofta större än skillnaden mellan olika arter.
– Vi försöker hitta gener som styr olika egenskaper. Om vi tittar på en egenskap som kroppslängd hos människan, så är variationen inte särskilt stor. De längsta är kanske dubbelt så långa som de kortaste, på sin höjd. Men domesticering har drivit förändringen av vissa egenskaper så effektivt att när det gäller höns väger en modern broiler runt sju gånger så mycket som sin vilda släkting, den röda djungelhönan. Den stora variationen gör det lättare för oss att hitta gener som påverkar en specifik egenskap.
Från tam till vild?
Genom att jämföra tamhöns och djungelhöns har Dominic Wright och hans kollegor har kartlagt gener i höns som ligger till grund för sådant som kammens storlek, rädsla för människor och delar av hjärnan som påverkats av domesticering.
Nu har han fått finansiering av den fristående organisationen Revive & Restore, som vill att bioteknik ska användas för att bevara utrotningshotade arter.
– Det här är en fantastisk möjlighet som jag är väldigt exalterad över. Vi ska testa om vi kan utgå från tamhöns och förändra upp till runt 30 gener för att se om det faktiskt förändrar beteendet och om vi i slutändan får en vild fågel.
Han har krokat arm med en amerikansk forskargrupp, som kommer att göra de genetiska förändringar som LiU-forskarna väljer ut. Om det faller väl ut, kan de bevisa att det är möjligt att med genteknik förändra ett djur så mycket som det skulle innebära att gå från domesticerad till vild.
– Om vi lyckas skulle det bli världens mest genetiskt modifierade djur. Anledningen till att vi vill pröva om principen fungerar är att man då skulle kunna försöka återskapa vandringsduvan genom att genmodifiera dess närmaste nu levande släkting, säger Dominic Wright.
Återskapa utdöd duva?
Om du inte har hört talas om vandringsduvan är det inte konstigt. Arten har inte funnits på över hundra år. Det troligen sista exemplaret, som hette Martha, dog i fångenskap på ett zoo år 1914. Men en gång i tiden var vandringsduvan den vanligaste fågelarten i Nordamerika, innan den utrotades genom jakt och förstörelse av dess livsmiljö.
Möjligheten att kunna återskapa utdöda arter har kittlat människors fantasi under lång tid. Men när metoder som CRISPR-gensaxen och liknande framsteg omvandlar idéen från science fiction till att vara inom räckhåll, väcker ambitionen många frågor.
I debatten lyfts argument om mänsklighetens roll i, och ansvar för, de ekosystem som vi är en del av. Förespråkare menar att vi har en moralisk skyldighet att försöka återställa en del av den skada mänskligheten orsakat. Kanske är det möjligt att återfå balansen i en del ekosystem, där invasiva arter orsakar problem för att människan utrotat rovdjuren som hade kunnat hålla dessa populationer i schack. De tekniker som utvecklas för dessa ändamål kan också ha potential att revolutionera andra områden, som sjukvård eller lantbruk.
Motståndare lyfter fram att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutse vilka konsekvenserna kan bli. Samma tekniker kan missbrukas av statliga eller enskilda aktörer och ställa till mer skada än nytta. Man pekar också på att återinförandet av arter kan rubba balansen i existerande ekosystem på farliga sätt. Resurserna och engagemanget borde riktas mot att bevara hotade arter som än så länge finns kvar, menar kritikerna.
Enligt Dominic Wright framhåller Revive & Restore att gentekniker inte ska ses som en ersättning för andra insatser, utan som ett komplement. Själv är han inne på en liknande linje:
– Jag tror inte att mänskligheten kommer börja återskapa en massa arter som vi har utrotat. Men genmodifiering kan vara ytterligare en insats. Man skulle kunna införa mer genetisk variation i en väldigt liten, kritiskt hotad population och bidra till att den blir mer livskraftig. Det kan bli ett mycket kraftfullt verktyg, men inte i den utsträckningen att det ersätter egentliga bevarandeinsatser.
Artikeln har också publicerats i LiU magasin 2/25
Fotograf: Charlotte Perhammar