Bijar Ghafouri forskar om biologiska förändringar vid långvariga smärttillstånd. Foto Emma Busk Winquist
När Bijar Ghafouri kom till Sverige som 17-åring hade hon redan flytt många gånger tidigare, till nya städer och nya länder. Skillnaden var att här infann sig en trygghetskänsla.– Jag är stolt över resan jag har gjort. Jag hoppas kunna inspirera andra till att våga se och ta vara på möjligheterna som finns, säger Bijar Ghafouri. Foto Emma Busk Winquist
– Jag kände att här kan jag stanna. Jag behöver inte fly mer.
De ständiga flyttarna under uppväxten gjorde att hennes skolgång blev fragmenterad. Ständigt nya klasser och ämnen som behövde läsas om. När hon kom till Sverige hade hon inte med sig sina gymnasiebetyg, utan måste läsa om hela gymnasiet på Komvux. Hon hoppade av flera gånger. Det var dyrt att köpa kursböckerna och emellanåt behövde hon jobba inom hemtjänsten för att få ekonomin att gå ihop.
Efter att hon läst klart på Komvux låg vägen öppen att läsa på universitet. Hennes man Mohammad Omar hade erbjudits jobb i Norge, men de kom överens om att fokusera på hennes utbildning, hellre än att flytta ännu en gång.
– Jag kommer från en bakgrund präglad av hederskultur, där många ansåg att en kvinna som är gift och har barn främst ska ägna sin tid åt familjen och inte studier. Jag ville verkligen satsa, för utbildning är jätteviktigt för mig.
När hon började på kemiprogrammet på Linköpings universitet hade de en 2-årig dotter. En till föddes medan hon pluggade. Mohammad kom till universitetet med barnen och Bijar ammade i rasterna. De levde på hennes studiebidrag. Det var en kämpig tid.
– Min man har varit ett stort stöd. Jag har också försökt att alltid involvera familjen. Barnen var med hela tiden när jag pluggade. De älskade att leka i märkesbacken vid universitetet och varje gång jag hade tenta firade vi på kvällen.
Att fira en tenta innebar att hela familjen sov på madrass i vardagsrummet, så som flickorna älskade. De åt popcorn och lekte tillsammans – en av barnens favoritlekar var att rida på sin pappas rygg. Det blev många omtentor och många sova-på-madrass-firanden.
Rätt plats vid rätt tillfälle
Att det blev en fortsatt karriär inom forskningen beskriver hon som att hon råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Universitetet satsade på proteinforskning och metoden masspektrometri, som hon använde i sitt examensprojekt. Hon fick frågan om hon ville bli doktorand. Hon tackade nej.Bijar Ghafouri använder sina kemikunskaper inom forskning om smärta. I dag leder hon forskargruppen PAINOMICS där forskare från olika ämnesområden samarbetar för att förstå vad som händer vid kroniska smärttillstånd. Foto Emma Busk Winquist
– Jag visste inte vad en forskarutbildning var för något. Jag var nyutexaminerad och kände att nu räcker det med utbildning.
Men forskaren som sökte en doktorand fick höra via en av Bijars kurskamrater att hon läst sin universitetsutbildning samtidigt som hon hade två små barn. Han återkom och menade: ”Då klarar du av doktorandutbildningen också.” Och på den vägen blev det.
– Jag har förstått att jag är en person som passar inom akademin. Jag vill hela tiden ha nya utmaningar och få använda fantasin. Visst, man skaffar sig nya kunskaper hela tiden, men det hjälper inte om du bara lägger kunskapen på lager utan att använda fantasin för att hitta nya möjligheter och lösningar.
Kemist som forskar inom medicin
Med tanke på att hon är kemist i grunden är det kanske lite förvånande att Bijar Ghafouri forskar om smärta. Mer specifikt studerar hon och hennes forskargrupp PAINOMICS biologiska förändringar vid långvariga smärttillstånd. Det rör sig om bland annat fibromyalgi, whiplashsmärta eller smärta efter nervskada.
Jag vill inte ge upp, eftersom jag ser patientens ansikte framför mig.
Forskarna mäter en mängd olika molekyler, som proteiner och fettmolekyler, i blod, saliv och ryggmärgsvätska. De kan också ta prover från den smärtdrabbade muskeln.
– Vi kan visualisera att det händer något hos patienter med långvarig smärta. Molekylprofilen i de olika kroppsvätskorna ser inte likadan ut för en patient jämfört med en frisk person.
Patienter vid Smärt-och rehabiliteringskliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping tillfrågas om de vill delta i forskningen. En stor andel tackar ja. Och det är just kontakten med människorna som gör Bijar Ghafouri övertygad om att hon aldrig kommer att tröttna på att forska.
– Jag vill inte ge upp eftersom jag ser patientens ansikte framför mig.
Ett test som vissa studiedeltagare får göra går ut på att flytta små träcylindrar på ett bräde under tjugo minuter. För en frisk person är det visserligen en enformig och tråkig rörelse, men den gör inte ont. För patienter utlöser testet värsta tänkbara smärta i axeln. Bijar Ghafouri minns en kvinna som grät när hon utförde testet.Försöksdeltagarens smärttrösklar mäts med en apparat som gradvis ökar trycket mot huden. När tryckkänslan övergår till smärta trycker försökspersonen på en knapp. Då registreras vilket tryck som orsakade smärta i muskulaturen. Foto Emma Busk Winquist
– Jag påminde henne om att hon fick avbryta försöket om det var för smärtsamt. Men hon ville göra klart det, trots att det gjorde så ont att hon grät. Hon sa att det betydde så mycket att någon äntligen trodde på att hon verkligen hade smärta, att det inte bara var hennes upplevelse. Det där har jag tagit med mig under hela min forskningsresa.
Vill bidra till bättre behandling
Det är ett detektivarbete att hitta vilka molekyler som är påverkade vid kronisk smärta. Målet är att utveckla bättre verktyg för att diagnosticera och behandla smärttillstånden.
– I dag klumpas till exempel alla fibromyalgipatienter ihop. Men vi ser i vår forskning att det inom den stora gruppen finns undergrupper som skiljer sig åt.
Det nära samarbetet mellan universitetet och regionen är en förutsättning för forskningen. Vid många långvariga smärttillstånd har även psykosociala parametrar betydelse.
– Vi tittar på helheten och vill fånga upp alla faktorer. Vi tror inte att det bara handlar om molekyler, utan vi måste ju också ta hänsyn till det som patienterna själva beskriver. Jag hoppas att vi snart kan definiera olika undergrupper och bidra till bättre sätt att ställa diagnos och behandla smärtan.Forskarna mäter olika molekyler i bland annat blod och saliv. Bijar Ghafouri träffar många av patienterna och mötena är en stark motivation att driva forskningen vidare. Foto Emma Busk Winquist
Prover från de östgötska smärtpatienterna samlas i en biobank. Nu pågår arbetet med att utvidga den till hela Sverige.
– För många år sedan när jag började var ingen klinik intresserad av sådan här forskning. Men intresset har ökat i takt med att vi presenterat våra resultat. Jag är väldigt stolt över att vi snart har en nationell smärtbiobank.
