Det färgblinda språket som hinder för att tala om olika erfarenhet

Catrin Lundström har undersökt hur kvinnor som bott länge utomlands talar om ras, vithet och privilegier, utan att egentligen använda ordet ”ras”. Resultatet visar bland annat att kvinnorna talar om rasrelaterade frågor i abstrakta termer och att de försöker neutralisera händelser, eller sociala fenomen, kopplade till ras.

Illustration. Människor som talar med varandra.

Det finns många ord i svenskan för att beskriva människors utseende och härkomst. Ett ord som dock inte används är ”ras”, som däremot används i många andra länder i världen.

– Att prata om ras eller att kategorisera människor ses i Sverige idag som rasism. Vi behöver ett språk som speglar att vi på grund av hudfärg har olika erfarenheter. Vi behöver kunna förmedla våra upplevelser, hur vi bemöts och bemöter andra, för att förstå det samhälle vi lever i, säger Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Institutionen för kultur och samhälle (IKOS), Linköpings universitet. 

Catrin Lundström har undersökt hur svenska kvinnor som bott utomlands talar om sina erfarenheter som vita kvinnor i olika världsdelar. Kvinnorna har genom flera års utlandsboende erfarenhet av att vara i minoritet på grund av sin svenskhet, sitt språk eller sitt utseende men de har också upplevt andra länders syn på ras och vithet. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Sociological Forum.

Bakgrunden till den svenska inställningen till rasbegreppet kan härledas långt tillbaka. Från 1800-talet och framåt spelade Sverige en framträdande roll inom rashygien genom bland annat skallmätning och en pådyvlad kategorisering av människor. På 1930-talet följde en politik av bland annat rasbiologiska undersökningar och sterilisering av icke-önskvärda. Som en reaktion till detta växte sedan en politik fram som gick ut på att Sverige försökte ta avstånd från att alls tala i termer av ras. Följden, menar Catrin Lundström, är att Sverige har blivit ”färgblint”.

 
Vi behöver ett språk som speglar att vi på grund av hudfärg har olika erfarenheter. 
Catrin Lundström, biträdande professor

Studien bygger på djupintervjuer med 46 svenska kvinnor, som alla utom en adopterad kvinna, identifierade sig som vita. Kvinnorna ombads ge sitt perspektiv på hur det var att migrera och leva utomlands, som svenska kvinnor, och hur det var att återvända och återintegrera sig i det svenska samhället.

Resultatet visade att kvinnorna talade om rasrelaterade frågor i abstrakta termer och att de försökte neutralisera händelser, eller sociala fenomen, kopplade till ras. De använde exempelvis ord som ”man”, ”vi” eller ”de” där det var underförstått vilka de pratade om.Catrin Lundström en somrig dagCatrin Lundström

Att vara svensk utomlands framställdes av informanterna som något positivt, vilket bygger på de privilegier som det innebär att vara vit och västerländsk. Få betraktade sig själva som invandrare i de länder de bott i, eftersom ”invandrare” i deras ögon var synonymt med att komma från ett utomeuropeiskt land med låg status. I stället talade de om sig själva som ”utlänningar”. De upplevde heller ingen särskild statusförlust genom sin flytt, snarare tvärtom. Många gjorde en klassresa uppåt i det nya landet. De såg därför få likheter mellan dem själva när de bodde utomlands och de invandrare som finns i Sverige, även om vissa tyckte att de nu förstod vad det innebär att känna sig som en ”främling” eller att uppleva diskriminering.

Hon kunde inte tala med sonen om hans erfarenheter, hon kunde inte tänka i termer av ras och saknade språk för att tala om det.

Intervjupersonerna talade inte explicit om ras. När de talade om erfarenheter som hade med ras att göra, ersatte de istället ord relaterade till ras eller vithet med andra ord som signalerade ras, som exempelvis nationell tillhörighet, kultur, social klass, hårfärg eller migrantstatus. 

Catrin Lundström menar att i stället för att använda omskrivningar borde vi i Sverige kunna använda rasbegreppet för att tala om vilken färg våra kroppar har, och vilka upplevelser det medför. Finns inga ord för att beskriva problem, är risken att de inte ses som problem, menar hon. Som exempel tar hon en informant som under flera år bodde i Japan, med sin svenske man och son som var adopterad från Sydkorea. 

– Kvinnan och barnet hade olika upplevelser av vistelsen där, på grund av att de hade olika hudfärg. Ofta antogs sonen förstå japanska och många trodde att han hade en asiatisk pappa. I längden blev det tufft för honom att förklara sin identitet. När jag frågade om de hade pratat om de här upplevelserna skrattade kvinnan bort det. Hon kunde inte tala med sonen om hans erfarenheter, hon kunde inte tänka i termer av ras och saknade språk för att tala om det.  

Studien har finansierats av Vetenskapsrådet.

Studien:
“We Foreigners Lived In Our Foreign Bubble”: Understanding Colorblind Ideology In Expatriate Narratives. Catrin Lundström. Sociological Forum, publicerad online 11 augusti 2021. doi.org/10.1111/socf.12747


Relaterat innehållVisa/dölj innehåll

Senaste nytt från LiUVisa/dölj innehåll