Det färgblinda språket som hinder för att tala om olika erfarenheter

24 november 2021

Therese Ekstrand Amaya

Catrin Lundström har undersökt hur kvinnor som bott länge utomlands talar om ras, vithet och privilegier, utan att egentligen använda ordet ”ras”. Resultatet visar bland annat att kvinnorna talar om rasrelaterade frågor i abstrakta termer och att de försöker neutralisera händelser, eller sociala fenomen, kopplade till ras.

Illustration. Människor som talar med varandra.

Det finns många ord i svenskan för att beskriva människors utseende och härkomst. Ett ord som dock inte används är ”ras”, som däremot används i många andra länder i världen.

– Att prata om ras eller att kategorisera människor ses i Sverige idag som rasism. Vi behöver ett språk som speglar att vi på grund av hudfärg har olika erfarenheter. Vi behöver kunna förmedla våra upplevelser, hur vi bemöts och bemöter andra, för att förstå det samhälle vi lever i, säger Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Institutionen för kultur och samhälle (IKOS), Linköpings universitet.

Catrin Lundström har undersökt hur svenska kvinnor som bott utomlands talar om sina erfarenheter som vita kvinnor i olika världsdelar. Kvinnorna har genom flera års utlandsboende erfarenhet av att vara i minoritet på grund av sin svenskhet, sitt språk eller sitt utseende men de har också upplevt andra länders syn på ras och vithet. Resultaten har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Sociological Forum.

Bakgrunden till den svenska inställningen till rasbegreppet kan härledas långt tillbaka. Från 1800-talet och framåt spelade Sverige en framträdande roll inom rashygien genom bland annat skallmätning och en pådyvlad kategorisering av människor. På 1930-talet följde en politik av bland annat rasbiologiska undersökningar och sterilisering av icke-önskvärda. Som en reaktion till detta växte sedan en politik fram som gick ut på att Sverige försökte ta avstånd från att alls tala i termer av ras. Följden, menar Catrin Lundström, är att Sverige har blivit ”färgblint”.

Vi behöver ett språk som speglar att vi på grund av hudfärg har olika erfarenheter. 

Studien bygger på djupintervjuer med 46 svenska kvinnor, som alla utom en adopterad kvinna, identifierade sig som vita. Kvinnorna ombads ge sitt perspektiv på hur det var att migrera och leva utomlands, som svenska kvinnor, och hur det var att återvända och återintegrera sig i det svenska samhället.

Resultatet visade att kvinnorna talade om rasrelaterade frågor i abstrakta termer och att de försökte neutralisera händelser, eller sociala fenomen, kopplade till ras. De använde exempelvis ord som ”man”, ”vi” eller ”de” där det var underförstått vilka de pratade om. Catrin Lundström en somrig dag Catrin Lundström

Att vara svensk utomlands framställdes av informanterna som något positivt, vilket bygger på de privilegier som det innebär att vara vit och västerländsk. Få betraktade sig själva som invandrare i de länder de bott i, eftersom ”invandrare” i deras ögon var synonymt med att komma från ett utomeuropeiskt land med låg status. I stället talade de om sig själva som ”utlänningar”. De upplevde heller ingen särskild statusförlust genom sin flytt, snarare tvärtom. Många gjorde en klassresa uppåt i det nya landet. De såg därför få likheter mellan dem själva när de bodde utomlands och de invandrare som finns i Sverige, även om vissa tyckte att de nu förstod vad det innebär att känna sig som en ”främling” eller att uppleva diskriminering.

Hon kunde inte tala med sonen om hans erfarenheter, hon kunde inte tänka i termer av ras och saknade språk för att tala om det.

Intervjupersonerna talade inte explicit om ras. När de talade om erfarenheter som hade med ras att göra, ersatte de istället ord relaterade till ras eller vithet med andra ord som signalerade ras, som exempelvis nationell tillhörighet, kultur, social klass, hårfärg eller migrantstatus.

Catrin Lundström menar att i stället för att använda omskrivningar borde vi i Sverige kunna använda rasbegreppet för att tala om vilken färg våra kroppar har, och vilka upplevelser det medför. Finns inga ord för att beskriva problem, är risken att de inte ses som problem, menar hon. Som exempel tar hon en informant som under flera år bodde i Japan, med sin svenske man och son som var adopterad från Sydkorea.

– Kvinnan och barnet hade olika upplevelser av vistelsen där, på grund av att de hade olika hudfärg. Ofta antogs sonen förstå japanska och många trodde att han hade en asiatisk pappa. I längden blev det tufft för honom att förklara sin identitet. När jag frågade om de hade pratat om de här upplevelserna skrattade kvinnan bort det. Hon kunde inte tala med sonen om hans erfarenheter, hon kunde inte tänka i termer av ras och saknade språk för att tala om det.

Studien har finansierats av Vetenskapsrådet.

Studien:
“We Foreigners Lived In Our Foreign Bubble”: Understanding Colorblind Ideology In Expatriate Narratives. Catrin Lundström. Sociological Forum, publicerad online 11 augusti 2021. doi.org/10.1111/socf.12747

Relaterat innehåll

Svenskhet under lupp i ny bok

I Sverige måste man vara vit för att bli betraktad som svensk. Samtidigt förnekar de flesta svenskar att ras spelar roll i Sverige. Det menar författarna till en ny bok där uppkomsten och utvecklingen av den svenska vitheten står i centrum.

När jämställdheten blir kvinnans förlust

Kvinnor som följer med sina män utomlands när dessa erbjuds jobb, får det svårt när de återvänder till Sverige. De hamnar i kläm mellan den globala ekonomin och det svenska välfärdssystemet, särskilt tydligt blir detta vad gäller pensioner.

Nordisk vithet

Catrin Lundström, REMESO, har redigerat ett specialnummer av Scandinavian Studies om 'nordisk vithet'.

Senaste nytt från LiU

LiU:s nya universitetsdirektör – en erfaren och driven chef

Anna Thörn blir ny universitetsdirektör vid LiU. Hon jobbar för närvarande som regiondirektör i Region Dalarna och har tidigare haft flera chefsbefattningar i Östergötland, bland annat som kommundirektör i både Norrköping och Söderköping.

Valborgstradition fyller 50 år

På valborgsmässoafton blir det som traditionen bjuder, vårsånger, vårtal och mösspåtagning med manskören Linköpings Studentsångare på Borggården utanför Linköpings slott. I år firar traditionen 50-årsjubileum.

En man som håller händerna runt en illustration av ett hjärta.

Pristagaren: ” Jag vill lära mig så mycket som möjligt om hur kroppen fungerar”

Tino Ebbers är 2024 års mottagare av Onkel Adams pris för framstående forskning vid Medicinska fakulteten. Hans forskning befinner sig i gränslandet mellan medicin och teknik och fokuserar på sjukdomar i hjärtat och blodkärlen.