Det färgblinda språket som hinder för att tala om olika erfarenhet

Studien bygger på djupintervjuer med 46 svenska kvinnor, som alla utom en adopterad kvinna, identifierade sig som vita. Kvinnorna ombads ge sitt perspektiv på hur det var att migrera och leva utomlands, som svenska kvinnor, och hur det var att återvända och återintegrera sig i det svenska samhället.

Resultatet visade att kvinnorna talade om rasrelaterade frågor i abstrakta termer och att de försökte neutralisera händelser, eller sociala fenomen, kopplade till ras. De använde exempelvis ord som ”man”, ”vi” eller ”de” där det var underförstått vilka de pratade om.Catrin Lundström

Att vara svensk utomlands framställdes av informanterna som något positivt, vilket bygger på de privilegier som det innebär att vara vit och västerländsk. Få betraktade sig själva som invandrare i de länder de bott i, eftersom ”invandrare” i deras ögon var synonymt med att komma från ett utomeuropeiskt land med låg status. I stället talade de om sig själva som ”utlänningar”. De upplevde heller ingen särskild statusförlust genom sin flytt, snarare tvärtom. Många gjorde en klassresa uppåt i det nya landet. De såg därför få likheter mellan dem själva när de bodde utomlands och de invandrare som finns i Sverige, även om vissa tyckte att de nu förstod vad det innebär att känna sig som en ”främling” eller att uppleva diskriminering.

Intervjupersonerna talade inte explicit om ras. När de talade om erfarenheter som hade med ras att göra, ersatte de istället ord relaterade till ras eller vithet med andra ord som signalerade ras, som exempelvis nationell tillhörighet, kultur, social klass, hårfärg eller migrantstatus.

Catrin Lundström menar att i stället för att använda omskrivningar borde vi i Sverige kunna använda rasbegreppet för att tala om vilken färg våra kroppar har, och vilka upplevelser det medför. Finns inga ord för att beskriva problem, är risken att de inte ses som problem, menar hon. Som exempel tar hon en informant som under flera år bodde i Japan, med sin svenske man och son som var adopterad från Sydkorea.

– Kvinnan och barnet hade olika upplevelser av vistelsen där, på grund av att de hade olika hudfärg. Ofta antogs sonen förstå japanska och många trodde att han hade en asiatisk pappa. I längden blev det tufft för honom att förklara sin identitet. När jag frågade om de hade pratat om de här upplevelserna skrattade kvinnan bort det. Hon kunde inte tala med sonen om hans erfarenheter, hon kunde inte tänka i termer av ras och saknade språk för att tala om det.

Studien har finansierats av Vetenskapsrådet.

Studien:
“We Foreigners Lived In Our Foreign Bubble”: Understanding Colorblind Ideology In Expatriate Narratives. Catrin Lundström. Sociological Forum, publicerad online 11 augusti 2021. doi.org/10.1111/socf.12747