− Givetvis är det starkt förknippat med LiU:s 50-årsfirande. Vi firar ju över 50 år som civilingenjörer! säger de med omisskännlig stolthet.
Det blir ett stort arrangemang under hela dagen den 25 april, med inledning av dekanen Johan Ölvander samt föredrag om utbildningen nu och då. Det blir sammanlagt sex olika föredragshållare som berättar om forskning och utveckling vid universitetet.
Han och Lasse Åhman var teknologer mitt under uppbyggnaden av Linköpings tekniska högskola. Campus Valla är en del av deras uppväxt. Och när de pratar om studenttiden så känns det som i går.
− När vi gick här så var ”Baljan” bara en stor gräsgrop, där Kårallen står i dag. C-huset var mycket mindre. Runt A-huset stod det fortfarande byggställningar, berättar Lasse Åhman
Vad minns ni mest av undervisningen?
− Lärarna. De var verkligen karaktärer, och väldigt duktiga. Dan Loyd, Nisse Mårtensson, Peter Hackman, Åke Hammarström till exempel. Men det var väldigt svår matematik. Jag tror inte att de riktigt visste var de skulle sätta ribban. Första åren var det många studenter som slutade, säger Jon Wikdahl.
− Lärarna var väldigt påhittiga och roliga. Vi kunde alltid fråga dem om de vill vara domare i någon spexig tävling mellan oss studenter. De nappade direkt!
Metoder i undervisning kommer och går. TV-undervisningen som bedrevs på högskolan ansågs väldigt modernt på tidigt 1970-tal.
− Det var rätt svårt att hänga med, och frågor fick man ta med läraren efteråt!
− Och så studentorkesterfestivalen, SOF, förstås, det var ju den största händelsen. Det var så mycket liv och rörelse. Så många orkestrar och så mycket tokroligt som hände, säger Lasse Åhman.
Sedan tystnar de en stund. Jon Wikdahl pekar uppåt när vi kommer till Märkesbacken: Den stora skulpturen med de röda cylindrarna, av Ernst Nordin/Hans Winberg, pryds av en gul Maskinteknik-logga. Så har det förstås inte alltid varit.
− Det var en kille i en årskurs över oss som var bergsklättrare. För honom var det inget konstigt att med ett par stolpskor klättra upp dit och sätta på märket.
Men historien slutar inte där:
− Något år senare var det några från Industriell ekonomi som tyckte att M-skylten var alldeles för fin. Så de hyrde en byggkran och tog bort den. Fast det var inte särskilt svårt för vår bergsklättrare att lösa, skrattar Lasse Åhman.
Man anar en viss rivalitet mellan Industriell ekonomi och Maskinteknik?
− Ja, så var det nog. Vi var nog lite olika. I:arna kom med dokumentportfölj och vi kom med våra saker i en plastpåse, vi var i M-verkstan och meckade. De sorterade siffror.
− Nej, det kom lite senare. Skitiga jeans, däremot. Det var det gott om!
I dag har civilingenjörsprogrammet i Maskinteknik (M) en större organisation omkring sig. Maskinteknologsektionen är en av de mest aktiva studentsektionerna med många föreningar. Albin Persson studerar andra året på programmet, och är också ansvarig i M-sektionens alumni-utskott.
− Albin är stjärnan här. Han har hjälpt oss med allt! Det kommer att gå bra för honom, fyller Lasse Åhman i innan Albin hinner säga något själv.
Känner du igen rivaliteten mellan de gamla klassiska programmen?
− Det stämmer lite, att det är vissa skillnader, kommenterar Albin. Men de har nog suddats ut. I:arna har kurser i verkstan. Och M-programmet har industriell ekonomi-kurser nu för tiden.
Anders Ekinge, utbildningsledare på Tekniska fakulteten, har också varit behjälplig för att få jubileet på plats. Nu förbereder de för fest. Studenter och lärare är inbjudna att delta på föredragen som hålls i Collosseum den 25 april.
