Drygt en av tio svenskar lider av social ångest. Det är ett av de vanligaste psykiatriska tillstånden och innebär att man undviker sociala situationer på grund av en extrem rädsla för att stå i centrum och för att bli utsatt för kritik.– Ungefär en tredjedel av alla patienter verkar inte bli hjälpta av de tillgängliga behandlingarna för social ångest och därför behöver vi utveckla metoderna så att fler ska kunna få hjälp, säger Kristoffer N. T. Månsson vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet (bilden nedan).
Amygdala överaktiveras
Foto: David EinarMed hjälp av magnetkamerateknik (magnetresonanstomografi –MRI) har han därför tillsammans med forskarkollegor mätt hjärnaktivitet och volym av grå substans i patienternas hjärnor.– Vi har studerat amygdala – en kärna i hjärnan som används för att processa hotfull information för att människor på så sätt snabbt ska reagera på hot. Vi ser att amygdala överaktiveras hos våra patienter med social ångest när de utsätts för kritik, mycket mer än vad som sker hos friska patienter.
Hjärnan förändras
Mätningar har också gjorts före och efter den nio veckor långa KBT-behandlingen. Resultaten visar att hjärnan förändras efter behandlingen, det vill säga hos dem vars sociala ångest minskar. Amygdala reagerar mindre – och minskar i volym – hos dem efter de nio veckorna.
Avhandlingen visar också att det, via hjärnavbildningstekniken och hjärnans reaktion på hotfulla situationer, med 90 procents sannolikhet går att förutspå vilka patienter som kommer att bli hjälpta av KBT och vilka som inte blir det. Det görs med hjälp av en ny datadriven analysmetod.
– Resultaten kan innebära att vi inte behöver sätta in samma behandling på alla patienter. På så sätt kan vi undvika grusade förhoppningar eller känslor av misslyckande hos dem.
Nya behandlingsformer
Genom den ökade kunskapen om hur hjärnan reagerar skulle nya möjligheter kunna öppnas för nya behandlingsformer för de patienter som inte blir hjälpta av KBT.
– Men det får framtiden utvisa. Vi hoppas kunna designa nya behandlingar för dem. Det skulle betyda mycket både för patienten, för klinikern som kan fatta beslut på individnivå istället för på gruppnivå, och för sjukvården som slipper behandla i onödan, säger Kristoffer N. T. Månsson.
