Det finns många goda skäl till att intressera sig för döden, menar Marietta Radomska. För det första är den inte tillräcklig utforskad. Ändå finns den ständigt närvarande i våra liv, inte minst genom alla kriser i världen. Fast för henne började nog intresset snarare med ett stort engagemang för det som lever – och för konst.
– Som doktorand undersökte jag hur vissa typer av samtida konst utmanar vår filosofiska förståelse av vad liv är. Då blev det tydligt för mig att nuvarande vetenskap inte hanterar dödens problem tillräckligt bra.
Det ledde henne till att börja fundera på våra föreställningar om döden. Vilkas död räknas i vårt samhälle? När är det okej att sörja någon eller något som gått förlorat? Finns det död som vi inte vill eller kan se eftersom den inte värderas? Finns det sorg som inte riktigt tas på allvar?
Queera dödsstudier
Marietta Radomska är filosof och tvärvetenskaplig forskare inom miljöhumaniora på Tema Genus vid Linköpings universitet. I sin pågående forskning ägnar hon sig mycket åt att studera hur temat död och sorg gestaltas i moderna kulturella uttryck, samtidskonst och populärvetenskap.
– Döden som begrepp finns ständigt närvarande i den västerländska kulturen, men det handlar mest om mänsklig död och inte heller alla människors död räknas lika, konstaterar hon.
Finns det sorg som inte riktigt tas på allvar?
Men i skenet av klimatförändringar orsakade av människan, krig och sociala orättvisor finns det kanske anledning att kritiskt granska det vi tar för givet? Finns det andra sätt att se på döden och hur vi värderar den? Och vad får det i så fall för konsekvenser för vårt sätt att leva?
Frågorna ställs inom ett växande forskningsfält som kallas queera dödsstudier. Marietta Radomska är medgrundare till ett internationellt nätverk på området.
Ekologisk sorg
De pågående kriserna ställer krav på oss att fundera över våra föreställningar om liv och död, menar hon. Människan står inte över det som händer. Hälsa och livsmöjligheter påverkas. Många känner en sorg och saknad när landskap förstörs eller djurarter försvinner. Det kallar Marietta Radomska för ekologisk sorg.
Det här är också ett tema i det forskningsprojekt hon just nu leder och som bär namnet Ekologisk sorg, kris och motståndskraft i nordiskt ljus. Utgångspunkten är den akuta miljökrisen i Nord- och Centraleuropa, men främst Östersjön. Vilka avtryck sätter den i kultur och populärvetenskap i Östersjöländerna? Hur uttrycks sorgen och hur hanteras den? Forskningen ska också resultera i en teori om hur den ekologiska sorgen kan förstås som fenomen.
– Att undersöka ekologisk sorg kan hjälpa oss att bättre förstå hur vi förhåller oss till vår miljö och till andra varelser. Det säger något om oss som människor i den värld vi lever i, säger Marietta Radomska.
Liknande forskning har tidigare gjorts bland ursprungsbefolkningar i till exempel Canada och Australien. I Norden har det varit mer ovanligt. Här har det talats mer om klimatångest. Den ekologiska sorgen har inte tagits på allvar eller ens erkänts av samhället, menar Marietta Radomska. Därför var det anmärkningsvärt när Svenska Kyrkan i samband med ett miljötoppmöte för ett par år sedan faktiskt anordnade en mässa för utrotade arter.
Bidrar till FN:s hållbarhetsmål
Marietta Radomska jobbar hårt för att få ut forskningsdiskussionen utanför universitets väggar, genom seminarier, panelsamtal, sociala medier och nationella och internationella samarbeten. Målet är att bidra till FN:s globala hållbarhetsmål, speciellt de som handlar om att stärka ekosystem och biologisk mångfald och att bekämpa klimatförändringar.
Själv tror hon på att uppvärdera djurens, naturens och landskapens rätt att existera. Hon tror på att göra människan mer ödmjuk och mer medveten om sitt beroende av både det mänskliga och icke-mänskliga. Forskningen kan göra oss mer medvetna om de värderingar som styr våra val och handlingar, menar hon.
– Jag tror att vi genom att diskutera mer kan hjälpa människor att ta ställning. Även om jag ibland tvivlar så är jag optimistisk om att det går!
