På tjänsterummet i Norrköping hänger en av Josefina Syssners teckningar. Ännu fler finns på Instagram. Lusten att teckna sitter i, även om det inte blev hennes yrke.
Drömmen dog när hon insåg att kompisarna på estetisk linje hade mer talang. Vad hon skulle bli istället hade hon inte en aning om.
Josefina Syssner är uppvuxen på landet i norra Halland. Farföräldrarna var bönder, pappa byggde hus. Ingen i hennes släkt hade några akademiska meriter. Hon var alltid duktig i skolan, men universitetet var en okänd värld.
– Det var en slump att jag sökte. En kompis pojkvän frågade om jag inte skulle plugga på universitetet och jag sade: näe, varför då? Då visade han mig kurskatalogen till Lunds universitet och jag tänkte, oj, jättekul!
Fångad av teorierna
Hemifrån hade hon fått med sig ett intresse för samhällsfrågor, så det föll sig naturligt att välja ämnen som statsvetenskap och kulturgeografi. Det som fångade henne först var
– De hade ju föräldrar som ringde och frågade hur det gått på tentan. Och jag fattade inte! Hur vet de att du har tentat? Hemma hos mig var det ingen som visste vad en tenta var, det var ingen som visste vad en kandidatexamen var.
I efterhand har hon funderat på om det var bra eller dåligt. Kanske gav det en sorts frihet. Hon hade ju inga förväntningar att leva upp till och hennes föräldrar lät henne välja sin egen väg. Men det är ingen tvekan om att bakgrunden har påverkat henne.
– Jag tror det gjort att jag har ett stort behov av att försöka förklara vad vi gör på universitetet. Jag vill att forskningen ska gå att ta till sig för människor som inte har studerat och som kanske inte har teoretisk bakgrund.
Forskning i periferin
Redan tidigt tyckte Josefina att forskningen inom kulturgeografi var alldeles för fokuserad på regioner med tillväxt. Få verkade bry sig om resten av Sverige: landsbygden och glesbygden som kämpar för att få skola, vård och omsorg att funka. Platser som inte växer. Där hittade hon sitt forskningskall. Där kunde hon känna sig mer hemma.
– Jag rör mig i områden som inte har vuxit på 50 år och undersöker vad som händer där. Hur är det att leva på sådana platser? Hur är det att vara beslutsfattare där? Hur kan man hantera det faktum att man blir färre?
Under åren har det blivit många resor till de områden i Sverige som inte växer. Många samtal och möten. Stundtals har hon mötts av misstänksamhet. Det finns beslutsfattare som inte vill sätta fokus på befolkningsminskningen, av rädsla för att bli betraktade som förlorare.
– Jag har fått lära mig att hantera alla möjliga reaktioner. Jag har en mapp på datorn som heter ”Röster från landsbygden”. Där finns både hejarop, kritik och ilska. En del har väldigt stora förhoppningar om vad man ska kunna åstadkomma som forskare. Andra tänker kanske att man bara är en i raden av kritiker utifrån.
Hemma hos mig var det ingen som visste vad en tenta var.
Förmågan att hantera människors olika känslor har finslipats med åren. Att känna av stämningen i ett rum dit hon kommit för att prata. Är folk ditkommenderade? Eller finns det en öppenhet? Men de flesta möten på fältet har varit positiva, betonar hon.
– Jag har träffat så många människor som brinner för att utveckla sina samhällen, som är öppna och nyfikna på nya perspektiv.
Samtidigt är hon inte ute efter att komma med lösningar. Istället vill hon sätta ord på det som sker så att ansvariga ute i kommuner och regioner får bättre förutsättningar att ta beslut. Inte minst viktigt är att de förstår att de inte är ensamma. Det handlar också om att sprida kunskapen uppåt. Under åren har Josefina Syssner bjudits in till riksdag, departement och myndigheter i flera nordiska länder, till OECD och andra internationella organ för att berätta om sin forskning.
Hemma i glesbygden
Tiden lämnar ingen opåverkad. Inte heller lilla Åsa, platsen i norra Halland där hon kommer ifrån. På åkern där hon som liten var med och hässjade hö ligger nu en pendelstation. Storstaden Göteborg har kommit betydligt närmare. Andra saker förändras inte lika mycket. Trots professorstiteln känner sig Josefina Syssner fortfarande som en sorts gäst i den akademiska världen.
– Jag känner mig mer hemma om jag ska göra en intervju med någon i en glesbygdskommun i norra Sverige - de där sammanhangen där kunskapen gör nytta på riktigt.
