Vetenskap anses vara centralt för att uppnå de globala hållbarhetsmålen och Agenda 2030. Bistånd till forskning har som mål att bidra till stärkt forskningskapacitet i låginkomstländer och är en biståndsform som har funnits sedan 1970-talet och vuxit i omfång och antal aktörer inte minst sedan 1990-talet. Detta görs till exempel genom att stödja forskning som anses särskilt viktig för utveckling (exempelvis miljö och klimat, hälsa, jordbruk eller utbildning) och genom att bidra till att förutsättningarna för forskning i låginkomstländer förbättras (kapacitetsbyggande), ofta i bilateralt samarbete med universitet i höginkomstländer.
Givet denna bakgrund är det av intresse att förstå biståndsaktörers policy och strategier gällande forskning för hållbar utveckling. Hur skiljer biståndsaktörers strategier sig åt och vad har de gemensamt? Stödjer de hållbara strukturer för forskning, och vilken typ av teorier om vetenskap och ideologier om utveckling speglar dem?
I min avhandling studerade jag det svenska forskningsbiståndet och pionjäraktören Sarec ur historiskt perspektiv. Sedan dess har jag börjat analysera samma material tillsammans med ytterligare material för att utforska hur miljö- och klimatrelaterade insatser beskrivits och klassats över tid dels inom forskningsbiståndet men också bredare inom svenskt bistånd samt hur miljöfrågor generellt kom att bli viktigare inom det svenska biståndet från 80-talet och framåt. Jag är också intresserad av hur forskningssamarbete mellan universitet i höginkomstländer och låginkomstländer i nutid kan bidra till klimatresilient och kolsnål utveckling.
Uppdraget som Afrikakoordinator på LiU innefattar att verka för att öka LiU:s samarbeten och samverkan med länder i Afrika samt att vara kontaktperson för LiU:s medverkan i The Southern African-Nordic Centre (SANORD) och i South Africa Sweden University Forum (SASUF).
Utbildning i miljövetenskap
