– Bristen på trygga personliga relationer under pandemin pekar på äldres utsatthet. Samtidigt visar de äldre en styrka genom att aktivt försöka behåll de anonyma relationer de redan har, exempelvis till grannen eller personen man brukar heja på under promenaden. Att söka stöd i en volontär i en hjälplinje är ju också en aktiv handling för att förbättra sin situation, säger Marcus Persson, universitetslektor på Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.
Han har tillsammans med kollegor undersökt samtal till Äldrelinjen, som drivs av organisationen Mind, som erbjuder samtal till personer över 65 år i behov av medmänskligt stöd. Under pandemiåret 2020 nära fördubblades samtalen till stödlinjen från året innan, från 4100 samtal till 8000 samtal. Av de 1800 samtal som stödlinjen kunde bistå med hjälp analyserade forskarna 108 samtal.
Tidigare forskning visar att pandemier, som SARS, har lett till ökad psykisk ohälsa. Under rådande pandemi har forskningen om äldres situation under covid-19-krisen ännu inte hunnit komma särskilt långt. Men forskare har pekat på äldres utsatthet just för psykisk ohälsa, och även risken för att bemötas av ålderism. Den aktuella studien, som publicerats i Sociologisk forskning, riktar fokus mot äldres specifika situation och utsatthet, under covid-19-krisen.
När de anhöriga inte finns där
Studiens resultat visar att de äldres vardag under pandemin upphört och att tilliten till många av deras relationer påverkats. De äldres personliga relationer, med exempelvis barn och barnbarn, har varit svåra att anpassa så att de fungerat väl under corona-tiden. Medan vissa som ringer hjälplinjen beskriver att barn handlar och uträttar ärenden är ett återkommande ämne hos andra att anhöriga inte är tillgängliga och har ”sina liv”. Ökade behov av hjälp med det vardagliga för att undvika smitta har i många fall alltså inte lett till ökad närhet med de anhöriga, utan till ökad distans.
– I de personliga relationerna till exempelvis barn och barnbarn, har covid-19-krisen synliggjort problem som redan funnits, säger Marcus Persson.
De äldre vittnar också om att de inte vill belasta sina anhöriga med hur dåligt de mår av isoleringen. En inringare berättar att hon, förutom av smittorisk, undviker barn och barnbarn för att inte visa hur ”eländig” hon är, en annan undviker sina anhöriga för att inte låta ledsen. Coronakrisen blottar med andra ord en spricka i de äldres tillit till sina anhöriga; de anser sig inte ha rätt att bli omhändertagna eller visa att de är i nöd.
Anonyma relationer viktigare
Analysen visar även att de äldres relationer har förändrats och tagit sig andra uttryck under corona-krisens isolering. Anonyma relationer, som man i vardagen vanligtvis inte tillskrivit något värde, har plötsligt visat sig vara viktiga. De anonyma relationer man har kvar värdesätts högre och de man har mist saknar man. De äldre uttrycker saknad efter dem man brukar heja på i gymmet eller på biblioteket samt att byta några ord med torghandlaren eller personen som ber om pengar utanför mataffären. Krisen har skapat en frånvaro i deras liv, där anonyma kontakter tidigare bekräftat deras existens.
Men krisen har inte bara skapat en frånvaro, den har på vissa sätt också skapat en slags vi-känsla, något forskarna kallar abstrakta relationer. Vissa av inringarna känner delaktighet och samhörighet i ”den svenska linjen”, det svenska sättet att hantera corona och frontfiguren Anders Tegnell. Flera inringare konstaterar att pandemin drabbar alla i hela världen, vilket gör situationen lite lättare att hantera. När få andra gemenskaper kvarstår skänker det för vissa lite tröst att man ändå är en del av världen och mänskligheten i stort.
Studien:
En människa bland andra? Äldre människors begripliggörande av vardagen under covid-19-krisen. Clara Iversen, David Redmalm, Marie Flinkfeldt och Marcus Persson. Sociologisk forskning, Vol 58 Nr 1–2 (2021)
https://doi.org/10.37062/sf.58.22100
