– En nioårings självförtroende är ju det härligaste som finns. De kan allt, de vet allt. Det finns inget som är läskigt eller farlig, säger Ulrika Sultan vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Hon har också jobbat som lärare i teknik i många år.
Som en del av sin doktorsavhandling har hon gjort studier vid tekniklektioner från årskurs 3 till årskurs 6. Undervisningen var överlag bra och läraren gjorde allting rätt. Trots det var det stor skillnad mellan årskurserna. Medan flickorna i trean frejdigt gav sig i kast med uppgifterna hade tjejerna i femman tappat självförtroendet.
– Jag hade sett årskurs 3-tjejerna byta borr och välja stora sågar. Nu kunde de ingenting. Det var som att deras handleder helt mjuknat, säger Ulrika Sultan.
I en annan studie gjorde hon observationer och intervjuer vid ett tredagars teknikläger för hundra högstadietjejer. Det som förenade deltagarna var just intresset för teknik, men också att de i sin vardag upplevde sig själva som ensamma om sitt intresse. Ofta var de den enda flickan i klassen som gillade teknik.
Problemet med problembeskrivningar
Politiker och andra beslutsfattare betraktar ofta flickors bristande teknikintresse som ett problem och regelbundet görs satsningar för att råda bot på det. Men att hela tiden beskrivas som ett problem kan i själva verket förstärka tjejers självbild av att sakna intresse teknik. Forskning visar att den otekniska flickan inte finns, säger Ulrika Sultan. Istället blir hon till.
Om man tänker strategiskt måste man satsa tidigare eller varför inte göra insatser mot vuxna kvinnor
Ulrika Sultan berättar att hon haft utbildningar för pedagoger där kvinnorna inte ens velat borra ett hål eftersom det kan bli fel. Det som hänt i årskurs 5 är att tjejer blivit medvetna om hur vuxna kvinnor beter sig och vad förväntningarna är, menar hon. Till det ska idag läggas trycket från sociala medier.
Hård och mjuk teknik
Ett annat problem är vad som betraktas som teknik. Enligt Ulrika Sultan finns det en uppdelning mellan ”hård” teknik och ”mjuk” teknik, där den förstnämnda förknippas med det manliga och den senare med det kvinnliga. Hård teknik, som att hålla på med hårdvara i datorer, tenderar att betraktas som riktig teknik, medan att kunna läsa mönster, sy och virka inte gör det.
Att förändra föreställningar om manligt och kvinnligt går långsamt. Men att i skolan erbjuda båda typerna av teknik till båda könen på lika villkor vore en början, menar hon.
– Då skulle man bredda synen på teknikämnet och fler skulle få känna igen sig i att de är intresserade.
Förstärkning av teknikämnet
Hennes rekommendation till tekniklärare är att börja med att granska sig själva och sina egna föreställningar. Hur uttrycker jag mig? Vad är mina förväntningar när jag går in i klassrummet? Om läraren förutsätter att hälften av eleverna i ett klassrum inte kommer att vara intresserade då kanske något i undervisningen ska förändras.
Till beslutsfattarna är rådet att förstärka teknikämnet i skolan redan från början. Det skulle göra att de flickor som har ett intresse också kan behålla det.
– Man lägger så mycket krut på högstadiet då deras teknikintresse är som lägst. Om man tänker strategiskt måste man satsa tidigare eller varför inte göra insatser mot vuxna kvinnor så att man får tillfälle att inse att man är teknisk och kan arbeta med teknik? säger Ulrika Sultan.
Agenda 2030
I sin avhandling knyter hon an till FN:s hållbarhetsmål om allas lika rätt till utbildning. Att minska barriärerna för flickor som vill välja en teknisk bana är en del av det, menar hon.
Själv har hon alltid varit tekniskt lagd, även om det inte helt gick upp för henne förrän sent. Som en del av sin lärarutbildning valde hon att läsa en kurs som hette teknik för lärare. Läraren på kursen sade till henne att hon skulle kunnat ha blivit ingenjör istället, eftersom hon hade ”ingenjörshjärna.”
– Och då förstod jag, 28 år gammal, att det var första gången någon hade sagt det till mig, säger Ulrika Sultan.
