– Doktoranderna är även i vanliga fall en riskgrupp för stress och psykisk ohälsa. Under pandemin har pressen på oss ökat ytterligare, även om vi också ser att vissa saker är bättre nu än under den första pandemifasen i våras. Många har börjat vänja sig vid den digitala omställningen. Men vi ser också att doktorander valt att sluta och att en del mår väldigt dåligt, säger Sofia Thunberg, bilden nedan. Hon är doktorand i kognitionsvetenskap vid Institutionen för datavetenskap, IDA.
Sofia Thunberg är också ordförande i doktorandsektionen LiUPhD som tillsammans med doktorandsektionen DOMFIL ligger bakom undersökningen där två enkätstudier genomfördes våren och hösten 2020.
Oro för karriären
Undersökningen visar att drygt hälften av doktoranderna far illa av distansläget medan den andra hälften tycker att arbetet efter omständigheterna fungerar bra.
– Mycket beror till exempel på vilken fas doktoranderna befinner sig i, deras sociala situation, vilka hemförhållanden de har om de har en tillräckligt bra arbetsplats hemma eller inte, säger Sofia Thunberg.
Det som sticker ut i svaren är oron för karriären. Med inställda konferenser och forskarmöten försvinner möjligheterna till sociala möten och nätverksbyggande.
Nätverkandet avgörande
– För oss doktorander är nätverkandet där vi kan skapa nya kontakter i forskarvärlden helt avgörande för karriären. Nu blir det minst ett års avbrott där vi inte kan nå ut på samma vis, göra utbyten och träffas nationellt och internationellt.
En annan fråga som oroar doktoranderna är att bli klara med sin avhandling i tid, när pandemin försvårat deras arbete.
– Vi hoppas därför att LiU har på sin agenda att förlänga doktorandtiden för de som berörs. Lunds universitet har till exempel gjort en allmän förlängning med två månader, säger Sofia Thunberg.
Berövad delar av doktorandtiden
Emilia StridEmilia Strid är doktorand inom Tema Barn och räknar med att disputera 2022.
– Jag känner igen mig i enkätsvaren. Det känns som att man blir berövad delar av sin doktorandtid. Mycket går förlorat när man inte kan träffas på jobbet, både av det sociala och yrkesmässiga utbytet. En del av mina kollegor har haft svårt att hitta en bra arbetsplats hemma, kroppen kan ta stryk. Det finns också en risk för att produktiviteten minskar till följd av att det är svårt att separera jobb och vardagsliv, säger Emilia Strid.
Till det positiva hör att handledningen, trots coronasituationen, fungerat lika bra som innan och att omställningen till digital undervisning av studenterna gått smidigt.
– Alla har verkligen hjälpts åt och öppnat upp för nya möjligheter. Det är erfarenheter vi kan ta med oss även när pandemin är över, säger Emilia Strid.
Vissa mer drabbade än andra
Alexander FlaigAlexander Flaig, andraårs-doktorand inom företagsekonomi vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, IEI, har liknande upplevelser vad gäller bristen på mänskliga möten och interaktion.
– Det är den största skillnaden för mig. Vi har ingen möjlighet att nätverka och samarbeta på ett självklart sätt, säger Alexander Flaig.
Han betonar att situationen för doktoranderna ser olika ut, en del är betydligt mer drabbade än andra.
– Om man till exempel är beroende av laborationer eller fältstudier som inte kan genomföras på grund av pandemin så ställer det förstås till ytterligare problem. Den kommer att förstöra karriären för många unga forskare.
Ingen generell förlängning
Per-Olof Brehmer, vice rektor vid LiU, ser allvarligt på resultaten.
– Det är bra att undersökningen gjorts och vi vet att andra lärosäten har en liknande situation, vilket bekräftar svaren från LiU-doktoranderna.
Samtidigt framhåller han att doktoranderna har liknande utmaningar som alla övriga anställda.
– Vi drabbades alla av en ”chockdigitalisering”. Vår strävan har varit att stötta doktoranderna på samma sätt som övriga anställda, men det har inte alltid varit helt lätt, till exempel med att lösa arbetsmiljön hemma på ett bra sätt. Handledarna har verkligen försökt ge sitt stöd till doktoranderna på så bra sätt som möjligt, vilket rapporten också visar.
Någon allmän förlängning av doktorandtiden är inte aktuell, menar Per-Olof Brehmer.
– Den bedömningen ska göras individuellt av handledarna och hanteras på institutionsnivå. De indikationer vi fått är att det inte finns något behov av en generell förlängning, men i vissa lägen behövs det.
Doktorandenkät under våren
Hans uppfattning är att mycket arbete pågår här och nu för att förbättra doktorandernas arbetssituation.
– Vi har lyssnat på de behov som finns och är på väg mot ett läge som doktoranderna efterfrågar, exempelvis fler digitala diskussionsforum, konferenser och seminarieserier.
LiU kommer även att genomföra en doktorandenkät under våren om vad som görs och behöver göras.
– Vi ska också se över handledarnas utbildning inom forskarutbildningen, det krävs en annan typ av tänkande när man ska handleda doktorander på distans.
Länk till rapport maj 2020
Länk till rapport oktober 2020
