I september 2014 kom Sarah Mitchell till LiU från Sydafrika för att läsa masterprogrammet i barnvetenskap. Nu skriver hon sin avhandling om hur Sverige marknadsför sig utomlands med bilder på jämställda pappor.
– När jag flyttade in i lägenheten där jag bor nu så fick jag hjälp av en svensk vän. Hissen fungerade inte. Jag tänkte att vi tar trapporna, men min vän sa att det finns ett nummer vi kan ringa så kommer de och lagar hissen. Hon ringde och en person kom och fixade hissen.
Sarah Mitchell använder händelsen för att göra tydligt en skillnad hon ser mellan Sydafrika och Sverige. I Sverige finns ofta ett skyddsnät, ibland i form av ett nummer man kan ringa om man behöver hjälp.
Sydafrika är ett mycket ojämlikt land och ett av skälen till att hon valde att studera i Sverige var att jämlikhet värderas högt här.
– Kanske romantiserar jag Sverige trots att jag bott här länge, men här vill man försvara de mest utsatta. Jag vet att många klagar på att det idag inte är så bra som det var, men jag förvånas fortfarande över det.
Hon skriver nu sin avhandling på Tema Barn om hur Johan Bävmans fotoutställning ”Swedish dads” används för att marknadsföra Sverige och för att främja jämställdhet. Fotografierna föreställer föräldralediga pappor med sina barn och har ställts ut i många länder av Svenska institutet.
– De har blivit en symbol för svensk jämställdhet. Jag tittar bland annat på kontexten de ställs ut i. I vissa länder visas bilderna på museer, i andra i tunnelbanan. Ofta anordnas debatter om kön och makt i samband med utställningen.
Om det är lätt att prata jämställdhet i Sverige så upplever Sarah Mitchell det som svårare att prata om andra typer av ojämlikhet.
– I Sydafrika pratar vi så mycket om ras. Jag vet att ordet har andra konnotationer och är känsligt i Sverige och Europa. Men för mig betyder det inte samma sak som etnicitet. Ibland tycker jag att man i Sverige har svårt att tala om andra typer av ojämlikhet än kön. Här ska klass inte finnas och ras finns egentligen inte och därför ska vi inte prata om det. Det gör mig ibland frustrerad.
Foto Magnus Johansson
Ahmed Azeez
Ahmed Azeez, som kommer från Bagdad i Irak, berättar att hans första möte med Sverige var Arlanda. Han beskriver det som något av en chock.
– Jag hade förstås läst på om Sverige och hört talas om att svenskar var nära naturen. Men flygplanet landade ju mitt i skogen. Där jag kommer ifrån har vi inte så många träd, säger han och skrattar.
Till Sverige och Linköping kom han 2016 för att läsa en masterutbildning.
– Det är svårt att hitta en utbildning utomlands. KTH är mer känt och från början var det först på min lista, men medan jag letade så upptäckte jag LiU:s masterprogram i maskinteknik. Det var precis vad jag ville ha och jag är väldigt nöjd.
Han berättar att redan från början var målet att doktorera. Numera arbetar han också på sin avhandling på Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling.
– Mitt forskningsprojekt handlar om värmebeständigt ståls mekaniska egenskaper. Jag tittar på en typ av turbiner som har ett hölje av värmebeständigt stål. De utsätts för hög temperatur och därför behöver vi förstå och kunna förutsäga hur materialet beter sig.
När han ska beskriva kulturskillnader säger han att på universiteten på Nordcypern och Irak där han läst tidigare väljer en handledare vilka kurser du ska läsa medan på LiU väljer du själv.
– Det är lite läskigt till att börja med. Din framtid beror ju på vilka kurser du väljer, men att bestämma själv är bra för det kräver att du läser på.
En annan skillnad är att studenter på LiU är närmare professorer och andra forskare på institutionen.
– Där jag kommer från är man formell i sådana kontakter. Men här åt jag till och med lunch med min handledare. Första gången det hände tyckte jag att det var helt otroligt.
Ahmed Azeez berättar att han numera är van vid Sverige. Vad som första vad exotisk och annorlunda har blivit vardag.
Förra året gifte han sig. Hans fru studerar på LiU:s masterprogram International and European relations. De trivs bra och hoppas kunna stanna i Sverige efter att han disputerat.
– Vi bor här i Linköping. Faktiskt precis intill en skog där jag brukar promenera ibland.