Aleksandra Paravina från Helsingfors universitet landade den 1 mars i Norrköping för att starta en tid som gästdoktorand vid Institutet REMESO, institutet för migration,
etnicitet och samhälle.Hennes forskningsprojekt undersöker integrationsstrategier hos serbiska minoriteter i Kroatien. Projektet har en jämförande ansats och studerar ävenAleksandra Paravina, från Helsingfors universitet, var gästdoktorand vid institutet REMESO. rysktalande minoriteter i Estland. Aleksandra Paravina studerar etniska relationer, integration och konflikter, som inte kommer ur modern migration, utan snarare från politiska förändringar. Sovjetunionens fall och dess påverkan på Balkan och uppdelningen av före detta Jugoslavien ritade om kartor och som en följd av detta förändrades etniska relationer på dessa platser.
Hur började du intressera dig för de här frågorna?
Idén till forskningen kom från mina egna upplevelser somung vuxen under de jugoslaviska krigen i början av 1990-talet. Jag flyttade då till Storbritannien för att studera engelska, litteratur och senare konst, design och mediestudier. 2008 flyttade jag till Tallinn, Estland för arbete. Där lärde jag känna estnisk kultur och den sovjetiska ockupationens historia. Det fanns då en stor rysk befolkning i Tallinn. Jag hade ryska kollegor och ibland talade människor i staden ryska till mig. Även om jag inte lärde mig ryska, kunde jag förstå på grund av språkets släktskap med serbiska.
När jag senare flyttade till Finland för att börja doktorandstudier hade min mentor, professor Ilkka Arminen, startat ett projekt som heter "Känner du din granne?" (Tunnetko naapurisi?). Projektet utforskade de skarpt uppdelade sociala världarna i Finland, bland annat förhållandet mellan estländare och ryssar baserade i Estland.. Även om jag inte deltog direkt i projektet ledde det till en rad intressanta diskussioner med rysktalande forskare från Estland om den politiska övergången och deras familjers upplevelser. Detta väckte mitt intresse för en jämförande studie.
De senaste åren i Finland har varit ganska utmanande vad gäller arbete och finansiering. Polariserade åsikter om invandring och Brexit påminner om den oro som jag upplevde under 1990-talet i Storbritannien, kring kriget i före detta Jugoslavien. Det förstärkte ytterligare mitt intresse för frågor om etnicitet och tillhörighet. Jag började besöka platser i Serbien och Kroatien där min familj hade bott. Jag upplevde viss fientlighet från lokalbefolkningen, då jag talar serbiska ekavian (en dialekt av serbo-kroatiska) och ibland blandar det med dialekten ljekavian (Hercegovina-Krajina).
Jag fick kontakt med olika serbiska kulturorganisationer i Kroatien och det gav många intressanta diskussioner och material till min forskning.
Kroatien är ett uppdelat samhälle med olösta frågor kring berättelserna om krig, grymheter och minnesmärken. Liknande frågor fanns i de baltiska länderna, särskilt i Estland, till exempel om borttagandet av Röda armémonumentet i Tallinn, vilket orsakade ett upplopp. Den kroatiska regionen Istrien är förmodligen det enda området som inte tog bort partisanmonument (uppförda efter andra världskriget) medan vissa andra regioner i Kroatien bytte namn på gator för att hedra ledare för den fascistiska Ustasa-regimen, 1941–45. Många platser där civila dödades är inte markerade och ihågkomna. På en av de platser där delar av min familj bott, nära gränsen till Bosnien och Hercegovina, brändes 462 civila (män, kvinnor och barn) till döds 1942 av kroatiska fascister. Ett minnesmonument uppfördes och betalades av den serbiska diasporan i Kanada, eftersom platsen är praktiskt taget obebodd sedan kriget på 1990-talet. Många av flyktingarna från Kroatien till Serbien, och till andra länder, har inte kunnat få tillgång till sina fastigheter som antingen förstörts, ockuperats av andra eller för att det saknades ägardokument.
Din tid som gästdoktorand vid REMESO blev inte riktigt som planerad. Kunde du ändå komma i kontakt med forskare för utbyte av tankar och idéer?
Jag blev naturligtvis mycket besviken när situationen med Covid-19 förvärrades. Men eftersom gränserna då ännu inte stängt beslutade jag att gå vidare med min plan. Jag insåg då inte hur komplicerat det skulle bli med stängda gränser och möjligheten att drabbas av viruset. Lyckligtvis blev jag inte sjuk och jag kunde självisolera, fast i Norrköping.
I början av mars kunde jag fortfarande träffa de andra doktoranderna personligen.Jag är särskilt tacksam mot Rudeina Mkdad, Daniel Kashnitsky och Kristoffer Jutvik för bra läsförslag och hjälp med mitt arbete. Daniel satte mig i kontakt med några av sina rysktalande kontakter i Estland som jag sen kunde intervjua online för min jämförande studie. Jag deltog också online i REMESOs Zoom-seminarium och lärde mig mer om kollegers forskning vid Linköpings universitet.
Vad hade det för betydelse för ditt projekt att du var på plats i Norrköping, om än i en sorts karantän? Har du kunnat träffa en del människor ändå?
Jag kunde fortsätta med forskningsarbetet eftersom biblioteket på REMESO och ett stort onlinebibliotek vid Linköpings universitet fungerade. Min mentor Branka Likić-Brborić var mycket hjälpsam. Hon gjorde mig mer medveten om att de nyliberala reformerna som inleddes från 1990-talet i östeuropeiska länder inte bara var ekonomiska utan också politiska och att olika jugoslaviska länder valde olika strategier i detta avseende. Hon gav mig också värdefulla kontakter med andra akademiker i Sverige.
Ett annat viktigt fynd var en bok. Den svenske språkvetaren och slavisten Sven Gustavssons, Standard language differentiation in Bosnia and Herzegovina: Grammars, Language Textbooks, Readers (2009). Den ger en mycket tydlig och vetenskaplig översikt över de språkliga debatterna kring kroatiska, serbiska och bosniska språk. Detta är inte lätt att hitta i de nybildade staterna eftersom diskussionerna kring språket i det forna Jugoslavien är mycket politiserade och laddade. Det är ett mycket imponerande arbete och jag vill integrera några av hans resultat i mina analyser av serbiska som minoritetsspråk i Kroatien.