Kommunerna satsar allt mer på att mobilisera människor i civilsamhället och sociala entreprenörer, istället för att bedriva sociala insatser genom skola, fritidsgård och socialtjänst. Idrottens växande sociala betydelse är ett exempel på det. Det visar David Ekholm vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier (ISV) i sin avhandling (bilden nedan).
– Jag vill synliggöra den här utvecklingen. Vi tar ofta för givet att idrottssatsningarna är bra och hälsosamma men det finns skäl att titta på dem även ur ett kritiskt perspektiv, säger David Ekholm.
Han har studerat utvecklingen av idrottsprojekten i Sverige och även på nära håll följt en sådan verksamhet i ett område präglat av social och ekonomisk utsatthet och där syftet varit integration och brottsprevention.
Tanken med satsningarna är att ungdomarna med hjälp av idrottens gemenskap ska få ett bättre självförtroende, självkänsla och en tro på framtiden. Idrotten ska också med sin fostrande roll leda till att de unga säger nej till droger och att de väljer skötsamhet och skolgång.
– Det kan vara jättebra för enskilda ungdomar. Men samtidigt innebär det att de socialpolitiska problemen fokuserar på ungas uppförande och val. De strukturella perspektiven med att människor lever i fattigdom, segregation och utsatthet hamnar i skymundan.
I den svenska traditionella välfärdspolitiken har materiell utsatthet och strukturell ojämlikhet tidigare stått i fokus för socialpolitiska satsningar. Nu växer en ny form av socialpolitik fram som betonar selektiva insatser med inriktning på fostran och uppförande av enskilda individer, menar David Ekholm.
– Idrottsledarna gör många gånger ett fantastiskt jobb, de är väldigt engagerade och entusiastiska. Men det är viktigt att sätta in idrottsprojekten i ett större sammanhang där tendensen är att individer alltmer görs ansvariga för sin egen välfärd.
Avhandlingen visar också att det sociala arbetet blir mer avprofessionaliserat när idrottsledare och andra frivilliga, liksom välgörenhetsarbete, får en större plats i det socialpolitiska bygget. I det traditionella sociala arbetet värderas socialarbetarnas professionella kompetens. Här ligger fokus mer på frivilligledarnas egna erfarenheter och historia, som att till exempel ha levt i utsatthet eller i segregerade områden.
– Min avhandling visar hur utvecklingen ser ut, hur den kan förstås och vilka socialpolitiska effekter som den här sortens verksamhet bär med sig. Det är sedan upp till politiker och beslutsfattare att bedöma om utvecklingen är bra eller dålig.
Foto på skor: Wikimedia
Foto på David Ekholm: Anneli Silvén Hagström
– Jag vill synliggöra den här utvecklingen. Vi tar ofta för givet att idrottssatsningarna är bra och hälsosamma men det finns skäl att titta på dem även ur ett kritiskt perspektiv, säger David Ekholm.
Han har studerat utvecklingen av idrottsprojekten i Sverige och även på nära håll följt en sådan verksamhet i ett område präglat av social och ekonomisk utsatthet och där syftet varit integration och brottsprevention.
Tanken med satsningarna är att ungdomarna med hjälp av idrottens gemenskap ska få ett bättre självförtroende, självkänsla och en tro på framtiden. Idrotten ska också med sin fostrande roll leda till att de unga säger nej till droger och att de väljer skötsamhet och skolgång.
– Det kan vara jättebra för enskilda ungdomar. Men samtidigt innebär det att de socialpolitiska problemen fokuserar på ungas uppförande och val. De strukturella perspektiven med att människor lever i fattigdom, segregation och utsatthet hamnar i skymundan.
Gör fantastiskt jobb
I den svenska traditionella välfärdspolitiken har materiell utsatthet och strukturell ojämlikhet tidigare stått i fokus för socialpolitiska satsningar. Nu växer en ny form av socialpolitik fram som betonar selektiva insatser med inriktning på fostran och uppförande av enskilda individer, menar David Ekholm.
– Idrottsledarna gör många gånger ett fantastiskt jobb, de är väldigt engagerade och entusiastiska. Men det är viktigt att sätta in idrottsprojekten i ett större sammanhang där tendensen är att individer alltmer görs ansvariga för sin egen välfärd.
Avprofessionaliserat arbete
Avhandlingen visar också att det sociala arbetet blir mer avprofessionaliserat när idrottsledare och andra frivilliga, liksom välgörenhetsarbete, får en större plats i det socialpolitiska bygget. I det traditionella sociala arbetet värderas socialarbetarnas professionella kompetens. Här ligger fokus mer på frivilligledarnas egna erfarenheter och historia, som att till exempel ha levt i utsatthet eller i segregerade områden.
– Min avhandling visar hur utvecklingen ser ut, hur den kan förstås och vilka socialpolitiska effekter som den här sortens verksamhet bär med sig. Det är sedan upp till politiker och beslutsfattare att bedöma om utvecklingen är bra eller dålig.
Foto på skor: Wikimedia
Foto på David Ekholm: Anneli Silvén Hagström
