Osteoporos innebär att skelett förlorat sin normala funktion och inte håller för en förväntad belastning, det vill säga att man kan bryta sig redan vid lågenergivåld (s.k. osteoporosfraktur). Således skulle man kunna se osteoporos som en form av ”skelettsvikt”, ekvivalent med andra organ som inte längre uppfyller sin förväntade funktion (hjärtsvikt, njursvikt, leversvikt, kognitiv svikt). Idag mäts benhälsa med s.k. bentäthetsmätning där vi får fram en bendensitet (bentäthet) En förhoppning är att i framtiden kliniskt även kunna addera bedömning av kvalitativa mått (trabekulära och kortikala egenskaper) som också påverkar bedömning av benhälsa och dess hållfasthet.
Osteoporosfrakturer är vanliga, kostsamma och allvarliga inkluderande såväl överdödlighet som risk för livslång smärta och bestående funktionsnedsättning. Samtidigt är sjukdomen idag underdiagnostiserad och underbehandlad både avseende farmakologisk och icke-farmakologisk behandling. Frakturkedjor byggs för att effektivisera identifiering av riskindivider och är högt prioriterat. Kotkompressioner är en av de frakturtyper som starkast predicerar nya frakturer och är viktiga att hitta, men är också den frakturtyp som oftast förbises kliniskt. Nya innovativa vägar behövs för att bygga en stark frakturkedja som säkerställer att denna patientgrupp identifieras, utreds och behandlas optimalt ur ett helhetsperspektiv.
I vår forskning tittar vi på flera länkar i frakturkedjan, såväl avseende diagnostik (nya radiologiska tekniker samt kliniska flöden) som behandling (läkemedelsföljsamhet, patientutbildning och träning). Jag är också aktiv inom epidemiologiska forskningsprojekt (registerstudier med fokus bland annat på imminent frakturrisk, frakturkaskad, risk och nytta av behandling hos äldre äldre).