Aisha Rahman och Tilde Krusberg lärde känna varandra under gymnasietiden i Stockholm då de båda gick ett program med miljöinriktning. Det gemensamma intresset och en nyfikenhet på tvärvetenskap fick dem att söka sig vidare till LiU:s campus Norrköping och Miljövetenskap.
– Jag lockades av det interdisciplinära och på LiU fanns en uttalad vilja att föra naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga perspektiv samman, säger Tilde Krusberg.
– Det var framför allt de ekologiska och sociala perspektiven som lockade mig. Naturkatastrofer påverkar människor på riktigt, säger Aisha Rahman.
Här är Tilde och Aisha på UNDP Bangladeshs kontor, framför en karta av Bangladesh. Foto Privat. Något som de upplevde på nära håll under en två månaders lång resa till Bangladesh våren 2022 där de gjorde fältstudier genom stipendiet Minor Field Studies (MFS). Stipendiet finansieras av Sida, Sveriges biståndsmyndighet, och kan sökas av studenter som är intresserade av globala utvecklingsfrågor och som vill samla in material till en uppsats eller ett examensarbete i ett låg- eller medelinkomstland. Fältstudierna kan göras inom alla ämnesområden och inom ramen för både en kandidat-, magister- och masterutbildning.
Att den här möjligheten fanns fick de kännedom om tidigt på utbildningen och för Aisha var det självklart att hon skulle göra en del av utbildningen utomlands.
– Jag har alltid velat studera utomlands men med pandemin trodde jag inte att det var möjligt.
Först funderade hon på en utbytestermin men sen kom hon på att hon ville göra examensarbetet utomlands. Att det blev Bangladesh berodde på att hon varit där tidigare.
– Mina föräldrar kommer från Bangladesh så jag har släkt där. Vi fick bo hos min moster i Dhaka.
Tilde, däremot, hade från början inga planer på att studera utomlands.
– Jag tänkte att om jag vill resa så kan jag göra det senare. Jag gillar den svenska utbildningskontexten. Men så frågade Aisha om jag ville skriva C-uppsatsen ihop med henne i Bangladesh och vi hade redan gjort B-uppsatsen ihop så jag tänkte: Vi kör!
Mangroveskogar är viktiga som kolsänkor
Förstörda mangrover längs den bangaliska centralsydkusten. Foto Privat. Väl på plats studerade de hur mangroveskogar fungerar som skydd mot klimatförändringarnas effekter på en ö i Bangladeshs centralsydkust.
– Char Kukri Mukri har en planterad mangroveskog där 90% av träden är av samma art. Eftersom skogen praktiskt taget är en monokultur håller den nu på att förstöras, och dess skydd riskerar därför att försvinna. Vi undersökte möjligheten att restaurera mangroveskogarna genom att plantera fler arter, säger Aisha.
Mangrover fyller många viktiga funktioner som att skydda från stormar, cykloner, saltvattenintrång och flodvågor samt filtrera vatten och binda kol. Mangroveskogen tar upp hela fyra gånger så mycket koldioxid som regnskogen. Den är även en viktig livsmiljö för flera arter och tillhandahåller mat och försörjning för lokala samhällen. Att utveckla ett hållbart och långsiktigt ekosystem för mangrover är därför av stor betydelse.
Tvärvetenskaplig metodik
Under sina fältstudier tog de till vara på Miljövetarprogrammets tvärvetenskapliga profil.
– För att förstå den ekologiska kontexten samlade vi in jord- och vattenprover och för att förstå den sociala dimensionen genomförde vi intervjuer med lokalbefolkningen och med experter från lokala myndigheter, icke-statliga organisationer, FN:s utvecklingsorgan UNDP och klimatforskare för att se vilka hinder och möjligheter de ser för plantering av mangrover, säger Aisha.
Klimatförändringarna är universella
Aisha och Tilde på promenad på Char Kukri Mukri. Foto Privat. Intervjuerna med lokalbefolkningen underlättades av att Aisha talar bangla.
– Mina språkkunskaper har satts på prov men har varit en fördel redan från det att vi landade på flygplatsen.
– De har varit ovärderliga. Vi hade inte fått ut så mycket av våra intervjuer annars. Jag snackar ju ingen bangla, och människorna vi pratade med förstod oftast inte engelska. Men när jag skulle förklara vad vi höll på med och sa climate change så förstod alla. Det var en levd verklighet där och något gemensamt vi kunde prata om, säger Tilde.
Hur samlade ni in jord- och vattenproverna?
– Vi åkte ut i en motorbåt med en kille från Char Kukri Mukri till fyra olika ställen längs kusten. Vid varje stopp skrev vi ner koordinaterna och samlade in två provflaskor vatten och två påsar jord. Det tog en hel dag, säger Tilde.
Solnedgång över Bangaliska viken. Foto Privat. – Vi var i bengaliska viken, mitt ute på havet med indiska oceanen på ena sidan och mangroveskogen på den andra. Då och då såg vi ett par fiskebåtar och några nedgångna fartyg. Flera gånger fick vi motorstopp men när vi var klara åkte vi båten tillbaka i solnedgången, säger Aisha.
Vatten- och jordproverna förvarades i en kylväska de hittat hemma hos Aishas moster.
– Vi samlade in åtta prover eftersom vi inte hade plats för fler. Proverna behövde förvaras kallt. Vi hade heller ingen frys på båten och inte heller tillgång till el. I stället fick vi använda frysklampar.
På ön var de totalt fem nätter och fyra dagar. Att bara ta sig till och från ön tog en dag.
– Den är väldigt otillgänglig och remote. Verkligen landsbygd. Vi fick ta både bil, båt och flyg för att komma dit, säger Tilde.
Fått förståelse för olika livsförhållanden
Utsikt över Dhaka från taket. Foto Privat. Det insamlade materialet blev sedan underlag till deras C-uppsats, som de skrev klart på plats i Bangladesh. När de behövde en paus spenderade de tid på taket.
– Det är vanligt i Dhaka att hänga tvätt och umgås på taken. Det finns väldigt många byggnader och människor där, säger Aisha.
Ibland tog de en promenad i megastaden för att utforska den och handla i butiker. I början av vistelsen hade de alltid sällskap av någon av Aishas släktingar men när de blivit varma i kläderna hände det att de gick eller tog en rickshaw (en slags cykeltaxi) själva.
– Vi är så vana vid att vara självständiga hemifrån och att inte behöva tänka på risker. Här fick vi många förmaningar vilket blev en utmaning. Samtidigt behövde vi få testa våra egna gränser, säger Aisha.
Överallt i Dhaka var det ett myllrande gatuliv och massa grönska. Foto Privat. – Det kändes viktigt att både vara säkra och att inte hamna i att vara rädda för allting, fyller Tilde i.
– På gatorna kunde vi se både de rikaste och fattigaste. Vi har fått enorm förståelse och insikt i människors olika livsförhållanden, säger Aisha.
Efter examen från Miljövetarprogrammet ska de båda studera vidare på masternivå. Aisha vill fördjupa sig i hållbar samhällsplanering och stadsutformning på KTH medan Tilde vill nischa sig mot social-ekologisk resiliens för hållbar utveckling på Stockholms universitet. Sen kan allting hända.
– Vi har precis varit i Bangladesh. Ingenting är längre omöjligt, säger Tilde.
