När resurserna inte räcker till - hur görs prioriteringar i primärvården?

Offentligt finansierade hälso- och sjukvårdssystem står inför ständiga utmaningar. Ekonomin är begränsad, personalbrist återkommande och lokalerna räcker inte alltid till. Samtidigt är uppdraget att fördela resurser efter vårdbehov, och primärvården spelar en viktig roll i hur våra gemensamma resurser används. Men hur gör man då i praktiken för att fördela resurserna och styra primärvården?

Det är frågor som Suzana Holmér fördjupar sig i avhandlingen ”Prioritising in Primary Healthcare - Towards Good Health and Care on Equal Terms.”

– Primärvården har många roller – att vara första linjens vård, men också att upprätthålla medborgarnas förtroende för välfärden. Genom att använda teorier från kvalitetsarbete kan vi bättre förstå hur resurser används idag, och därmed också skapa förutsättningar för att förbättra vården, säger Suzana Holmér.

Resursbrist är en realitet i vardagen för många inom primärvården. Men vi saknar ofta verktyg för att prata om prioriteringar på ett öppet och systematiskt sätt, fortsätter hon.

Prioriteringar som vardagspraktik

Avhandlingen bygger på tre studier och tar sin utgångspunkt i svensk primärvård. Den har ett praktiknära perspektiv och undersöker hur vårdpersonal, politiker och chefer hanterar situationer där resurserna inte räcker till. Fokus ligger både på hur beslut tas i det dagliga arbetet, och på hur styrning, mål och ansvar fungerar i praktiken.

– Det jag ville förstå var hur olika aktörer inom primärvården hanterar prioriteringar i praktiken, säger Suzana Holmér.

I den första studien intervjuades 14 läkare och sjuksköterskor som arbetar inom primärvården. Resultaten visar att prioritering inte sker i ett vakuum – det är en pågående och situerad process där personalen hela tiden tvingas balansera mellan patienters behov, organisatoriska ramar och egna professionella värderingar.

– Vårdpersonalen är hela tiden medveten om gränserna för vad som är möjligt att göra och gör sitt bästa i att fördela resurser efter behov - vilket ibland är ett tyst och oftast osynligt prioriteringsarbete. Det kan till exempel vara de med mer komplexa besvär får träffa en distriktsläkare och inte en läkare med mindre erfarenhet, säger hon.

Politikens roll – mellan ideal och verklighet

I den andra studien riktades fokus mot politiker med ansvar för sjukvården i tre svenska regioner. Här blev det tydligt att prioriteringar också är en fråga om politik, ansvar och förtroende.

– Politikerna behöver navigera mellan olika lojaliteter – till befolkningen, verksamheterna och ekonomin. Det gör att det kan finnas vissa spänningar i styrningen av primärvården, till exempel kan ersättningssystemen lyftas som ett bra sätt att styra på, men om man ersätter fel ”saker” så kan det leda till att man tränger undan vissa patienter, säger Suzana Holmér.

Studien visade att politiker ofta använder olika berättelser och förklaringsmodeller för att hantera dessa dilemman. Det kan handla om att lyfta fram tillit till professionen, eller att betona ekonomiskt ansvarstagande – beroende på sammanhang.

– Det finns en önskan att styra rättvist och klokt, men det är inte alltid självklart hur det ska gå till i praktiken. Studien betonar att politiker har en viktig roll i att balansera olika logiker för att skapa en jämlik vård och hälsa i befolkningen, så att ingen logik blir för dominant, säger hon.

En modell för rimlig resursanvändning

I den tredje studien genomfördes ett aktionsforskningsprojekt tillsammans med en primärvårdsverksamhet. Målet var att utveckla ett konkret verktyg för att förstå och förbättra hur resurser används.

– Vi tog fram en modell som hjälper till att analysera vad som är rimlig resursanvändning i en specifik kontext. Den bygger på data, reflektion och samarbete i organisationen, säger Suzana Holmér.

Modellen betonar vikten av att resursbeslut fattas nära verksamheten, där kunskapen om patienterna och det dagliga arbetet finns. Genom att involvera vårdpersonal och chefer i processen kan besluten bli mer förankrade och hållbara.

Vården måste bli bättre på att skapa strukturer som möjliggör en god resursanvändning

En slutsats i avhandlingen är att prioritering i vården inte är något som bara sker på hög nivå. Det är något som genomsyrar hela systemet – från det nationella till det vardagliga mötet med patienten.

– Vi behöver skapa en kultur där det är möjligt att prata öppet om prioriteringar, dilemman och gränser. Det är först då vi kan börja förbättra både beslutsfattandet och tilliten inom vården, säger Suzana Holmér.

Hon betonar också att samarbete, ledarskap och en stödjande organisationskultur är avgörande. – Det handlar inte bara om resurser – det handlar också om hur vi organiserar, leder och tillsammans formar vårdens prioriteringar, säger hon.

Här kan du läsa avhandlingen: Prioritising in Primary Healtcare - Towards Good Health and Care on Equal Terms