20 lhbtq-personer födda mellan 1922 och 1950 har intervjuats i avhandlingen Queera livslopp. Att leva och åldras som lhbtq-person. (L:et står för lesbisk, som en betoning av att många äldre kvinnor har en större identitet i ordet lesbisk än i ordet homosexuell där männens kamp i ett tidigare skede stod i fokus.)
– Deras berättelser visar vilken enorm betydelse könsidentitet eller sexualitet har och hur det tar sig in på alla plan i livet. Att inte leva upp till rådande normer kan innebära att de allra närmaste, ibland även barn och barnbarn, tar avstånd. Det kan också handla om trakasserier från kollegor eller religiösa samfund, men också om våld eller hot på offentliga platser, säger Anna Siverskog vid Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL), vid Linköpings universitet, bilden th.
De personer som intervjuats har levt i ett samhällsskede där stora förändringar skett när det gäller lhbtq-frågor, inte minst juridiskt. Under denna period har de åldrats och det kan vara för sent att ta del av de möjligheter som idag finns, till exempel att som lesbisk med samhällets hjälp kunna skaffa barn eller att som transperson kunna få en önskad transvård.
Berättelserna är blandade, de innehåller sorg och våldsamma erfarenheter, men också mycket mod och motstånd. Många har levt ganska ensamma medan andra har skapat alternativa familjekonstellationer och starka sociala nätverk.
I avhandlingen lyfts frågor fram som rör ålderdomen för lhbtq-personer.
– Det är en grupp som hamnar mellan stolarna inom äldreforskningen.
På många sätt förhåller sig de intervjuade till samma tankar, funderingar, rädslor och kroppsliga förändringar som de flesta andra i samma ålder. Men det finns saker som blir specifika för den här gruppen.
– Många oroar sig för att bli homo- eller transfobiskt bemötta den dag de blir i behov av omsorg. Det handlar till exempel om att deras relationer eller könsidentitet inte ska bli tagna på allvar, eller att personal ska uppleva dem som ”äckliga”, säger Anna Siverskog.
Men den senare delen av livet inrymmer även drömmar och förhoppningar om tiden som är kvar, som att få leva fullt ut med sin könsidentitet, att ingå i lhbtq-sammanhang eller få uppleva sin första Pride-festival.
Med sin avhandling hoppas Anna Siverskog att inte minst äldreomsorgen blir mer uppmärksammad på frågor som rör äldre queera personer och att perspektivet diskuteras i större utsträckning på utbildningar i socialt arbete och omsorg.
– De samhälleliga förändringarna som skett under de senaste decennierna inom det här området har ännu inte hunnit in i äldreomsorgen. Det är ett arbete som finns kvar, säger Anna Siverskog.
Avhandlingen heter Queera livslopp. Att leva och åldras som lhbtq-person
– Deras berättelser visar vilken enorm betydelse könsidentitet eller sexualitet har och hur det tar sig in på alla plan i livet. Att inte leva upp till rådande normer kan innebära att de allra närmaste, ibland även barn och barnbarn, tar avstånd. Det kan också handla om trakasserier från kollegor eller religiösa samfund, men också om våld eller hot på offentliga platser, säger Anna Siverskog vid Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande (NISAL), vid Linköpings universitet, bilden th.
Sorg, mod och motstånd
De personer som intervjuats har levt i ett samhällsskede där stora förändringar skett när det gäller lhbtq-frågor, inte minst juridiskt. Under denna period har de åldrats och det kan vara för sent att ta del av de möjligheter som idag finns, till exempel att som lesbisk med samhällets hjälp kunna skaffa barn eller att som transperson kunna få en önskad transvård.
Berättelserna är blandade, de innehåller sorg och våldsamma erfarenheter, men också mycket mod och motstånd. Många har levt ganska ensamma medan andra har skapat alternativa familjekonstellationer och starka sociala nätverk.
Oroar sig för ålderdomen
I avhandlingen lyfts frågor fram som rör ålderdomen för lhbtq-personer.
– Det är en grupp som hamnar mellan stolarna inom äldreforskningen.
På många sätt förhåller sig de intervjuade till samma tankar, funderingar, rädslor och kroppsliga förändringar som de flesta andra i samma ålder. Men det finns saker som blir specifika för den här gruppen.
– Många oroar sig för att bli homo- eller transfobiskt bemötta den dag de blir i behov av omsorg. Det handlar till exempel om att deras relationer eller könsidentitet inte ska bli tagna på allvar, eller att personal ska uppleva dem som ”äckliga”, säger Anna Siverskog.
Drömmar och förhoppningar
Men den senare delen av livet inrymmer även drömmar och förhoppningar om tiden som är kvar, som att få leva fullt ut med sin könsidentitet, att ingå i lhbtq-sammanhang eller få uppleva sin första Pride-festival.
Med sin avhandling hoppas Anna Siverskog att inte minst äldreomsorgen blir mer uppmärksammad på frågor som rör äldre queera personer och att perspektivet diskuteras i större utsträckning på utbildningar i socialt arbete och omsorg.
– De samhälleliga förändringarna som skett under de senaste decennierna inom det här området har ännu inte hunnit in i äldreomsorgen. Det är ett arbete som finns kvar, säger Anna Siverskog.
Avhandlingen heter Queera livslopp. Att leva och åldras som lhbtq-person
