Johanna Dahlin

Foto: Johanna DahlinPå fronterna öster om dagens S:t Petersburg, en stad som under namnet Leningrad 1941–44 var belägrad av tyskarna, rasade under drygt två år några av de hårdaste striderna under hela andra världskriget. Skogarna och myrarna där är ännu 70 år senare fulla av spår av kriget. På marken ligger hjälmar, granatsplitter och taggtråd. Här och var kan man se stridsvagnshinder som reser sig över marken. Vad som inte är lika synligt är att marken också är full av kvarlevor av de soldater som fick sätta livet till under striderna. Många ligger kvar där de stupade, de har aldrig begravts eller ens rapporterats som fallna. 

Frivilliga letar för att kunna begrava

I min avhandling "Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven” studerade jag den frivilligrörelse som än idag gör stora ansträngningar för att dessa soldater till slut ska få en begravning och kunna identifieras. Under tre års tid följde jag ett så kallat sökförband knutet till S:t Petersburgs statsuniversitet, en del av den landsomfattande frivilligrörelse som ägnar sig åt att leta efter, begrava och försöka identifiera det stora antal soldater som fortfarande är saknade i strid sedan kriget. Trots att fredsavtalet undertecknades 1945 kan kriget betraktas som något oavslutat. Genom sin verksamhet i nutiden interagerar sökförbanden med dåtiden och försöker föra händelser i det allt mer avlägsna förflutna till avslut. 

Många ryssar har släkting som dog

I avhandlingen speglas olika aspekter av verksamheten: den gemensamhetsskapande, vikten av att försöka ge de saknade ett namn, begravningarna, platsen och krigets spår i landskapet. Sökverksamheten sätts också in i ett större sammanhang. Minnet av kriget och den slutgiltiga segern är en viktig källa till nationell stolthet i Ryssland, och segerdagen den 9 maj är en allmän helgdag som har stor folklig uppslutning. Det finns få familjer i Ryssland som inte har någon släkting som dog i kriget. Med ökande tidsavstånd finns allt färre av dem som upplevde kriget nu kvar i livet och andra världskriget kommer snart inte längre vara en levd erfarenhet. 

Minnet av kriget lever än

Trots – eller kanske på grund av – detta tycks det finnas ett ökande intresse för kriget som inte minst har en framskjuten plats i det officiella Ryssland och ramas in av pampiga statsritualer. Det finns en spänning mellan den personliga erfarenheten av kriget och dess efterspel, som lever vidare i familje- och andra småskaliga sammanhang, och det officiella högtidlighållandet och medierade representationer av kriget. Sökrörelsen står i skärningspunkten mellan de här olika förhållningssätten till kriget.