johla90

Johanna Dahlin

Biträdande universitetslektor

Jag forskar om hur gemensamma resurser inhägnas och görs till privat egendom och om land och markers betydelse. Det knyter också an till mitt intresse för kulturarv och kulturellt minne, som avspeglat sig i min tidigare forskning och undervisning.

Hur blir gemensamma resurser privat egendom?

Tillsammans med Martin Fredriksson arbetar jag i projektet ”Commons and Commodities: Knowledge, Natural Resources and the Construction of Property”. 

Vy över markexploateringProjektet undersöker hur gemensamma resurser, allmänningar, inhägnas i olika kulturella sammanhang. Allmänningar syftar på resurser som varken uppfattas som privat eller offentlig egendom utan står till gemensamt förfogande. Vanligtvis brukar begreppet användas om landarealer som brukas kollektivt, men i projektet ges allmänningar en bredare betydelse.

The second enclosure movement 

Under 1990-talet började forskare som studerade upphovsrätt, fildelning och piratkopiering och var kritiska mot immaterialrättens utsträckning att tala om en andra inhängningsprocess "the second enclosure movement". De drog paralleller till det historiska inhägnandet av allmänningarna och menade att man kan se hur multinationella företag i dag använder immaterialrätt främst upphovsrätt och patent – för att tillskansa sig privat äganderätt över resurser som brukarna uppfattar som gemensamma: det kan vara kollektivt skapade kulturella verk, programvara eller ursprungsbefolkningars traditionella kunskap.

Exploatering förändrar markanvändning för alltid

Min del av projektet undersöker hur landområden exploateras av företag i jakt på naturresurser, exempelvis genom gruvdrift eller dammbyggen. Ett utnyttjande som försvårar eller omöjliggör alternativ användning av marken. Undersökningen kommer att fokusera på konkreta fall i norra Sverige och New South Wales i Australien. Undersökningsmaterialet kommer delvis att bestå av formella beslutsprocesser, förarbeten, protokoll och dokument, men det kommer också att innefatta intervjuer och deltagande observationer med de grupper som protesterat mot de olika typerna av inhägnadsprocesser.

Projektets två andra delar handlar om digital information och traditionell kunskap.

Projektets målsättning är att genom undersöka olika typer av resurser diskutera de grundläggande principer som styr hur allmänningar inhägnas och privatiseras idag.

Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven
Visa/dölj innehåll

Frivilliga letar kvarlevor i skogarna runt Leningrad för att kunna göra avslut.

Frivillig letar i skogenFoto: Johanna DahlinPå fronterna öster om dagens S:t Petersburg, en stad som under namnet Leningrad 1941–44 var belägrad av tyskarna, rasade under drygt två år några av de hårdaste striderna under hela andra världskriget. Skogarna och myrarna där är ännu 70 år senare fulla av spår av kriget. På marken ligger hjälmar, granatsplitter och taggtråd. Här och var kan man se stridsvagnshinder som reser sig över marken. Vad som inte är lika synligt är att marken också är full av kvarlevor av de soldater som fick sätta livet till under striderna. Många ligger kvar där de stupade, de har aldrig begravts eller ens rapporterats som fallna. 

Frivilliga letar för att kunna begrava

Omslag Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begravenFoto: Johanna DahlinI min avhandling Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven” studerade jag den frivilligrörelse som än idag gör stora ansträngningar för att dessa soldater till slut ska få en begravning och kunna identifieras. Under tre års tid följde jag ett så kallat sökförband knutet till S:t Petersburgs statsuniversitet, en del av den landsomfattande frivilligrörelse som ägnar sig åt att leta efter, begrava och försöka identifiera det stora antal soldater som fortfarande är saknade i strid sedan kriget. Trots att fredsavtalet undertecknades 1945 kan kriget betraktas som något oavslutat. Genom sin verksamhet i nutiden interagerar sökförbanden med dåtiden och försöker föra händelser i det allt mer avlägsna förflutna till avslut. 

Många ryssar har släkting som dog

I avhandlingen speglas olika aspekter av verksamheten: den gemensamhetsskapande, vikten av att försöka ge de saknade ett namn, begravningarna, platsen och krigets spår i landskapet. Sökverksamheten sätts också in i ett större sammanhang. Minnet av kriget och den slutgiltiga segern är en viktig källa till nationell stolthet i Ryssland, och segerdagen den 9 maj är en allmän helgdag som har stor folklig uppslutning. Det finns få familjer i Ryssland som inte har någon släkting som dog i kriget. Med ökande tidsavstånd finns allt färre av dem som upplevde kriget nu kvar i livet och andra världskriget kommer snart inte längre vara en levd erfarenhet. 

Minnet av kriget lever än

Trots – eller kanske på grund av – detta tycks det finnas ett ökande intresse för kriget som inte minst har en framskjuten plats i det officiella Ryssland och ramas in av pampiga statsritualer. Det finns en spänning mellan den personliga erfarenheten av kriget och dess efterspel, som lever vidare i familje- och andra småskaliga sammanhang, och det officiella högtidlighållandet och medierade representationer av kriget. Sökrörelsen står i skärningspunkten mellan de här olika förhållningssätten till kriget.

Forskning
Visa/dölj innehåll

Forskare inom samma område
Visa/dölj innehåll

Forskarbloggen Commons and commodities

Arbete och bakgrund
Visa/dölj innehåll

Akademisk examen

  • Filosofie doktor 2012 Master i socialantropologi 2006.

Uppdrag

  • Verkställande redaktör för Culture Unbound, en gränsöverskridande digital tidskrift inom kulturforskning.
 

Undervisning

  • Har tidigare undervisat i socialantropologi, på KSM och turismprogrammet. Särskilt skulle jag vilja framhålla kursen Makt, Minne, Motstånd på avancerad nivå i socialantropologi som jag i flera år varit ansvarig för.

Publikationer
Visa/dölj innehåll

2018

2017

Nyheter
Visa/dölj innehåll