Professor Zoran Slavnic vid Avdelningen för migration, etnicitet och samhälle, flydde själv från Bosnien till Sverige i slutet av 1992. Han tillhörde en grupp på drygt 50 000 personer som fick permanent uppehållstillstånd genom ett regeringsbeslut i juni 1993.
De hade då fått vänta i genomsnitt åtta månader på beslut.
Grupper med skilda villkor
Efter det skärpte Sverige villkoren. Bosniska flyktingar fick inte längre komma in. Det fick däremot kroater, vilket öppnade en möjlighet för bosnier med dubbla medborgarskap. Cirka 6000 personer kom till Sverige på det sättet mellan 1993 och 1994.
Men till skillnad från den första gruppen tvingades de leva med tillfälliga uppehållstillstånd och tidvis under hot om utvisning. En del valde då att gömma sig. Först efter fyra år fick de cirka 2000 personer som hållit sig kvar permanent uppehållstillstånd.
Jag tycker att lärdomen är att man ska undvika att vara stelbent.
Med hjälp av statistik från SCB har Zoran Slavnic, tillsammans med kollegan Ognjen Obúcina, jämfört grupperna vid tre tidpunkter: 2000, 2008 och 2016. Hur många hade jobb? Vad tjänade de? Och hur var deras hälsa?
Forskarna undersökte även hur det gått för barnen i skolan, hur många som hade eftergymnasial utbildning och vilken inkomst de hade vid 30 års ålder.
Små skillnader på lång sikt
Tidigare forskning visar att en lång period av ovisshet försvårar för flyktingar när de sedan ska integreras. Forskarna förväntade sig den effekten även här. Förvånande nog var det ingen större skillnad mellan grupperna. Ibland hade det till och med gått lite bättre för dem som levt under osäkra omständigheter.
– Det handlar om nyanser men även när de är lika är det en överraskning, säger Zoran Slavnic.
Foto ToolX
År 2000 var andelen med jobb några procentenheter högre för den grupp som haft en tryggare tillvaro. 2008 och 2016 var förhållandet det omvända med några procentenheter. Skillnaderna i inkomst var borta och hälsan, mätt i antal sjukskrivningsdagar, var lika god i båda grupperna.
När det gäller de unga visade det sig benägenheten att fortsätta till eftergymnasiala studier vara lika stor i båda grupperna. Men tar man även hänsyn till faktorer som föräldrarnas utbildningsnivå var det faktiskt högre sannolikhet för en ung person från den mer utsatta gruppen att fortsätta utbilda sig.
Två förklaringar
Eftersom de två jämförda grupperna är så olika i storlek vill inte Zoran Slavnic dra för långtgående slutsatser, men han har främst två förklaringar till resultatet. Den ena är att mottagandet som den första gruppen fick mer utgick från myndigheternas behov än människornas.
– Hade man 30 platser i en kommun i norra Sverige, då ville man fylla de platserna. Kommunen behövde pengarna och staten behövde bli av med ansvaret för flyktingarna. Då kunde man hamna i en kommun som inte hade några möjligheter att hjälpa en, säger Zoran Slavnic.
Den mer utsatta gruppen tvingades däremot ta egna initiativ. Eftersom de dessutom fick stöd av både privatpersoner och organisationer som Svenska kyrkan, fick de tidigt ett socialt nätverk som de hade användning av senare.
Den andra förklaringen är att den långa asylprocessen ledde till att bara de envisaste och mest ambitiösa orkade hålla sig kvar i Sverige. När de väl fick stanna hade de också bättre förutsättningar att klara sig. Därför menar Zoran Slavnic att studiens resultat inte talar emot all annan forskning som visar att långvarig ovisshet är skadlig för individen.
Snarare visar den på det byråkratiska tänkandets brister.
– Jag tycker att lärdomen är att man ska undvika att vara stelbent. Man ska utgå från individens behov. Då får man bättre resultat än när man pressar in folk i lösningar som myndigheter kommit överens om, säger Zoran Slavnic.
Studien publiceras i Migracijske i Etniĉke Teme och är finansierad av Forte.
Artikel: Between Uncertainty and Integration: Exploring the Influence of Legal Precarity on Refugee Socio-Economic Integration in Sweden, Z Slavnic, Ognjen Obúcina, ingår i: Migracijske i Etniĉke Teme, Vol. 39, nr 1, s. 31-55, 2023, doi: 10.11567/met.39.1.2