Den migrerande professorn

Claudia Tazreiter har ett vagt barndomsminne från flytten till Australien. Ett flygplan fyllt med unga europeiska kvinnor på väg mot ett nytt liv. De har alla fått sin resa betald av australiensiska staten. Det är en del i en politik för att råda bot på landets stora kvinnounderskott. Ett exempel på social ingenjörskonst helt enkelt.

– Min mamma lyckades precis få en plats. Hon var änka, ensamstående och fortfarande ung. Hon var i 35-årsåldern med två barn, vilket staten såg som en fördel.

Invandrarens erfarenheter

Men livet som invandrare skulle bli tufft för Claudias mamma. I hemlandet Österrike hade hon varit socialarbetare, men i det nya landet erkändes hennes utbildning och färdigheter inte. För att försörja sig och sina barn var hon tvungen att ta okvalificerade arbeten. Först efter lång tid kunde hon få ett myndighetsjobb.

Claudia och hennes bror hade det betydligt lättare. De kom snabbt in i språket och kulturen. Snart tänkte de inte ens på sig själva som invandrare. De var australiensare och betraktades också som sådana av sin omgivning.

– Mamma gjorde smörgåsar som vi tog med som skollunch. Påläggen var väldigt österrikiska men vi brukade be henne att ge oss något mer australiensiskt. Så barn anpassar sig, men jag var mycket medveten om att det var helt annorlunda för henne.

Individernas historia

Förmodligen såddes där fröet till det som skulle bli Claudia Tazreiters forskningsintresse. Men att det skulle bli en akademisk karriär var långt ifrån självklart. Hon skaffade sig först en utbildning i grafisk design och jobbade som journalist på den stora tidningen Sydney Morning Herald i många år, innan hon bestämde sig för att läsa sociologi.

Hur individen formas och påverkas av det omgivande samhället intresserade henne. Hon började titta på de människor som är bland de mest marginaliserade: migranter, flyktingar och landets ursprungsbefolkning. Doktorsavhandlingen handlade om flyktingpolitiken i Tyskland och Australien. Och hela tiden fanns, och finns, hennes mammas erfarenheter i bakhuvudet.

– För mig är det väldigt viktigt att berätta de enskilda människornas historia. Det är lika värdefullt som att studera de storskaliga perspektiven. Myndigheter och politiker använder ofta statistik som beslutsunderlag, men jag tycker det är lika viktigt att de också tar med de personliga berättelserna.

Det förflutnas synder

I samarbete med den palestinsk-australiensiska författaren, Samah Sabawi, arbetar hon just nu med en bok som samlar kvinnors och flickors berättelser från Gaza. Samtidigt forskar hon om australiensisk flyktingpolitik och hur den påverkat den globala flyktingpolitiken. Australien har deporterat och internerat asylsökande i andra länder i väntan på beslut. En idé som en del politiker i Europa tagit till sig.

Det knyter också an till ett annat forskningsprojekt som hon brinner för. Det handlar om hur det förflutnas synder förföljer oss i den rika världen. Skändligheter som begåtts i historien får konsekvenser idag, även om vi kanske inte är medvetna om sambanden.

– Med andra ord: vi som är priviligierade och tar vårt goda liv för givet, har ett direkt ansvar för det som händer flyktingar och andra marginaliserade grupper idag. De oförrätter som begåtts i det förflutna hemsöker oss, säger Claudia Tazreiter.

Främling i ett främmande land

I sjutton år jobbade hon som forskare och lärare vid the University of New South Wales i Sydney. I sin forskning hämtar hon inspiration från antropologi, politisk filosofi, humangeografi och konstnärliga metoder. Målet är att bidra till social förändring och att visa hur människors känsla av tillhörighet i samhället inte bara beror på lagar och ekonomiska resurser, utan även på hur man rent faktiskt blir behandlad och betraktad av andra. De enskilda människornas liv står som alltid i centrum.
För tre år sedan tog hon språnget och blev professor i Etnicitets- och migrationsstudier vid Linköpings universitet. Ännu en gång har hon gjort resan över halva jordklotet.

– Forskare i allmänhet är väldigt rörliga. Det krävs om man vill att ens arbete ska fortsätta vara relevant, säger hon.

I Sverige bor hon ensam. Hennes dotter finns i England. Andra släktingar bor i Österrike och Australien, men att ha familj utspridd över världen är hon ju van vid. Och precis som på 70-talet är Claudia nu en främling i ett främmande land, fast så främmande känns det egentligen inte. Det finns många likheter mellan Sverige och Australien. Det är mest höstmörkret som är svårt att vänja sig vid. Och att lämna hemlandet ger också nya perspektiv.

– På avstånd kan man ofta bättre reflektera över platsen man kommer ifrån. Och med tanke på allt som händer i Europa nu, så känner jag ofta att Australien kanske inte är ett så dåligt ställe ändå.